Jan Nilsson fortsätter att mena att jag är lurad av statisik. Men då har han nog missat min tes är att statistik är rätt ointressant. Med statistik kan man som bekant nämligen bevisa vad som helst. Däremot kan statistik i grova drag peka på problem. I detta fall är ett av problemen att det finns friskolor som plockar russinen ur kakan och använder tvivelaktiga metoder. Jag är övertygad om att det problem som Utbildningsradion pekar på stämmer även om deras rundringning naturligtvis aldrig kan bli vetenskapligt vattentät.

Nilsson vill att jag ska be om ursäkt. Och det skulle jag göra – om jag hade fel. Låt mig ta ett exempel.

I maj i år skrev DN om anklagelserna mot IT College of Sweden och dess ledning. Ett tiotal tidigare lärare gav en samlad bild om felaktig betygsättning där betyg ändrades för att visa upp rätt fasad utåt och upprätthålla pengar och fortsatt samhällsstöd. De vittnade om en hårt styrd skola där den ekonomiska vinningen gick före undervisningens kvalitet. Skolledningen uppges ha hotat lärare för att få som man ville. Ibland gick man längre. Flera beskriver en ostrukturerad, kaotisk miljö där lärarna anklagades om något gick dåligt och blev utskällda om elever bytte skola. På en tavla fördes statistik över vem som förlorat flest elever. Även om Jan har en annan bild av friskolorna så försvinner inte denna typ av problem.

Så går det till när en skola gör affärer av det som ska vara barns framtid. Såna problem struntar ofta borgerliga politiker att prata om (se bara på hur Sellström dogmatiskt och fotriktigt argumenterar för den kritiserade stockholmsmodellen).

Men de rötägg som också finns där gör att friskolesystemet måste ses över i grunden. Både vad gäller den fria etableringen av friskolor och hur man betalar pengar till skolorna. Kommunerna borde helt eller delvis kunna dra in pengarna tills problemen är åtgärdade.

THOMAS HARTMAN

Brownie points are a hypothetical social currency, which can be accrued by doing good deeds or earning favour in the eyes of another, often one’s superior. The origin of the term is uncertain.

Anders Sellström har skrivit ett par ideologiskt foträta inlägg på sistone. Idag gäller det sjukvården. Häromdagen hoppade han på vänstern.

Sellström skriver

För vari ligger rim och reson i att man kan välja skola, elbolag och mobiloperatör men inte vårdcentral? Redan idag har ett tiotal landsting infört, eller beslutat att införa, egna vårdvalsmodeller, däribland Halland och Stockholm. I båda dessa landsting har tillgängligheten till vård förbättrats. Därför går vi nu vidare med genomförandet av Vårdval i Sverige.

Men den vanligen så trevliga och resonabla Sellström är i denna fråga så kristdemokratiskt fyrkantigt programmerad att kritiken mot vårdvalet i Stockholm blir hans blinda fläck. Istället för att se till västerbottningarnas bästa gör han sitt bästa för att plocka nationella browniepoints.

Sellström skriver inte ett ord om att nyetableringen av vårdcentraler exempelvis sker i IT-centrat Kista och inte i invandrartäta Rinkeby. Det är väl inte konstigt om vårdval Stockholm driver fram läkarbesök. Det är en ekonomisk fördel för vårdcentralerna att boka nybesök för varje åkomma än att behandla alla patientens problem på en gång. Man kan också fundera över hur vettigt det är att en enklare åtgärd får samma ersättning som mer komplicerade åkommor och insatser. Kuratorer och psykologer i vården blir olönsamma.

Primärvården som från årsskiftet består till cirka 65 procent av privata vårdgivare är vid mandatperiodens slut 2010 sannolikt 80-90 procent. Familjecentralerna är hotade när de förlorar en femtedel av sina resurser.

Den oberoende konsultfirman Ernst & Young har på uppdrag av Stockholms läns landsting, utvärderat hur stockholmsmodellen slagit mot de fem vårdcentraler som har patienter i områden med flest sociala utmaningar. Då pratar vi till exempel om arbetslöshet, låg medelinkomst och stor andel icke-svenskar och jämför detta med de fem vårdcentraler som har patienter i områden med få sociala utmaningar.

Resultatet är nedslående.

På vårdcentralerna i fattiga/mer utsatta områden skärs det ner. Läkarna tvingas ta emot 50 procent fler patienter per läkare än i de rika områdena. Visserligen har antalet besök till vårdcentralerna ökat, men det är framför allt i rika områden där många friska bor. Inte i fattiga områden där många är sjuka och har större behov av att träffa läkaren.

Redan i våras, bara några månader efter att vårdval Stockholm infördes, hoppade ett antal vårdcentralschefer av i protest mot det orättvisa systemet. Vissa vårdcentraler i fattiga områden har tvingats avskeda upp till hälften av sin personal. Andra vårdcentraler i rika områden har fått flera miljoner mer till vården.

Ett fritt val för patienten i vården är självklart. Men de områden som har många sjuka, ska självklart ha mer pengar än de områden som har många friska. Ett patientvalssystem måste kombinera valfrihet, rättvisa och kvalitet.

Det gör inte den stockholmsmodell som Anders Sellström uppenbarligen så ivrigt tillbedjer. Därför är den ingenting för oss.

THOMAS HARTMAN

Jan gör ett nummer av statistik men duckar grundfrågan är om det verkligen är rimligt att en friskola till skillnad från en kommunal skola har laglig rätt att vägra ta emot en elev som kan innebära organisatoriska eller ekonomiska svårigheter.

Barn som sitter i rullstol eller har svår dyslexi kan alltså få nej när de söker till en friskola. Detta problem vägrar statsmakterna lösa. Svaret den handikappade får är att friskolorna tycker att handikappanpassningen blir för dyr och att extrabidragen från kommunen inte täcker alla kostnader.

Samtidigt gör friskoleföretagen rejäla vinster. De 30 friskoleföretag som gick bäst det förra året gjorde i snitt en vinst på nästan 10 miljoner. Och samtidigt finns det borgerliga politiker som lyfter friskolorna till skyarna ungefär som om det är valet av driftform som är skolans lösning.

Men det stannar inte där. Skolverket har visat hur tre av fyra friskoleelever har akademikerföräldrar. Så segregeringen är uppenbarligen högst påtaglig.

Det är inte mitt fel, Jan Nilsson, att det finns friskolor som vägrar ta emot handikappade eller försöker göra sig själva till exklusiva öar så det är ingen idé att du är arg på mig.

För mig är det centralt med ett skolsystem där vi kan mötas i samhället oavsett bakgrund. Det tycks inte lika viktigt för borgerliga politiker.

Men kaffekoppen tar jag gärna med dig. Du verkar vara en trevlig och engagerad kille som det skulle vara kul att prata med

THOMAS HARTMAN

ÅKER RÄKMACKA. Utbildningsradion har granskat friskolorna och resultatet är inte särskilt smickrande. Drygt 40% av friskolorna är negativa till att anpassa skolmiljön till olika handikapp. Inte mindre än var tionde friskolerektor vägrar ta emot barn med handikapp, trots att de är tvungna enligt lag.

Den som har läst tidigare inlägg här på bloggen vet att jag tidigare pekat på hur friskolorna kan tillföra dimensioner till utbildningssystemet. Men när friskolorna beter sig på detta sätt ställer dom sig själva i skamvrån.

Det är exakt enligt samma logiska mönster som när privata vårdcentraler gör vad man kan för att slippa tids- och kostnadskrävande vårdfall.

Det visar sig att endast 2,47 promille av de uppringda friskolornas elever har någon form av funktionshinder. Ser vi istället till samhället i stort beräknas antalet barn med något funktionshinder till mellan 13 och 16%.

Följden är att de kommunala skolorna får oproportionellt många tids- och resurskrävande elever med de extra kostnader som detta innebär. Extra kostnader betyder mindre pengar per elev (trots eventuell kompensation). Konsekvensen är en försämrad offentlig skola.

När den allmänna skolan försämras väljer alltfler så kallade resursstarka friskolor, som då kan fortsätta plocka russinen ur kakan, fortsätta skapa homogena miljöer och aktivt välja bort de tids- och kostnadskrävande eleverna.

Så får vi en mer och mer segregerad skola. Slutligen blir den kommunala skolan en soptipp för de elever som friskolorna inte släpper in.

På så vis kan friskolorna bygga upp en skön vinst till sina ägare. En vinst som de friska och välartade barnen genererar på bekostnad av andra barn.

Det som skulle vara en pedagogisk mångfald blir istället en marknadsekonomisk enfald. Det är det som också präglar högerns människosyn.

Det är ingen konst att exklusivt ge självförtroende till den utvalde. Men skolans verkliga utmaning handlar om att ge självförtroende till alla. Skolans utmaning handlar om att även i fortsättningen erbjuda en mötesplats för som speglar samhället i stort. Friskolor som aktivt nekar elever på detta sätt borde pungslås på ett så kännbart sätt att beteendet blir ointressant. Klarar dom inte det borde dom stängas på måndag!

THOMAS HARTMAN

VF:s Lars Bodén skriver en ledare där han ifrågasätter bloggandet som politiker som exempelvis Lennart Holmlund och de olika gruppledarna pysslar med.

Jag tillhör de som uppskattar Lars Bodén enormt och tycker ofta hans ledare många gånger är kloka och träffar rätt. Men i den hör frågan är han nog rejält ute och cyklar. Micromedia bland politiker är här för att stanna oavsett vad Lars Bodén tycker. Dessutom tycker jag nog att Lars argument för att skrota den politiska bloggen är riktigt skrala.

Tiden är förbi då politiker kan gömma sig på kammaren. I stället vill folk förstå om och hur ledarskapet tänker. Det är uppfriskande att se hur beslutsprocesserna går och emellanåt se att politiker kan ändra sig. Den sortens resonemang ger ett mervärde för läsaren och gör att man förstår den förtroendevalde bättre. De olika rollförväxlingarna som kan uppstå kan vi överlämna till forskarna att bena ut eftersom de mest har en akademisk betydelse.

Lars tycks nämligen vilja sortera ut tyckandet från den demokratiska beslutsprocessen. Men tyckandet och demokrati hör ihop. Politiker är inte beslutsmaskiner som står och stampar i lufttäta rum i en maskinhall och producerar demokrati. Demokrati byggs i samtal och bloggar skapar samtal.

En dimension som Lars nämligen inte berör upp gäller möjligheten till dubbelriktad kommunikation. Under de år jag bloggat har jag många gånger blivit uppringd av okända personer från när och fjärran som reagerat på saker jag skrivit och velat prata om det. Bloggarna är ett intressant komplement till annan kommunikation som öppnar upp för spännande dialog med människor man aldrig skulle träffa eller prata med annars. Jag har fått brev och mail. Men också intressanta kommentarer på stan som fått mig att tänka till. Bloggen ska alltså inte ses som det enda sättet att diskutera på. Snarare är det ofta en diskussionsöppnare för kontakt i den allmänna världen.

Jag skulle nog vilja säga att en av Lennart Holmlunds absolut stora fördelar är hans öppenhet och att han är så trygg som politisk ledare att han faktiskt vågar resonera öppet. Han är inte heller så låst att han inte kan ändra sig om han möter kloka motargument. Lennart Holmlunds blogg är en tillgång för Umeå.

Ett annat argument för bloggcensur àla Bodén handlar i huvudsak om att det går fort och kan bli fel. Det tycker jag nog är en märklig slutsats. Vad är det som säger att politiska uttalanden som filtreras genom gammelmedia blir rätt eller ens i närheten av det som politikern tänkte. Den rimliga slutsatsen här är tvärtom den motsatta. Det kan vara rätt uppfriskande att emellanåt ta bort mellanledet av redaktionstuggad tolkning och filtrering och gå direkt till källan. Det är inte sällan folk som intervjuas av media upplever sig felciterade. Bloggen i symbios med media ökar möjligheterna att det blir rätt. Folk är liksom inte dumma och blir det trots allt fel ibland så gör det inte så mycket. Alla är vi människor som kan göra fel.

Jag tycker Lennart Holmlund mfl av våra gruppledare gör helt rätt som prioriterar bloggandet och micromedia även om jag förstår att gammelmedias representanter ibland rister på sig av obehag. Den reaktionen blir bara ett kvitto på hur rätt det är att fortsätta. Etablerade maktstrukturer brukar protestera när de tappar inflytande.

THOMAS HARTMAN

PS Gruppledarna har haft överläggningar i planerings- och näringsutskottet om innebandyfrågan och tagit ett inriktningsbeslut. Nu kan fritidsnämnden jobba vidare i frågan och kommer säkert att hitta en lösning som är bra för både den samlade sporten och Umeå kommun. Jag är hoppfull inte minst efter Lena Sandlins uttalanden om viljan att hitta en rimlig lösning.

Britt Marie Lövgren skriver utmärkt på sin blogg om skolsystemet. Uppföljningen kan bli klart bättre. Britt Marie skriver ’Jag är inte säker på att alla elever i skolan får den hjälp och stöd som de behöver och som de också har rätt till. Här finns det fortfarande mycket att göra.’ Hon har helt rätt. Det får mig att tänka på en dikt:

Hur hittar man något
som man har tappat bort?
Var ska man leta,
om man tappat sig själv?

Dikten skrevs av Helena i samlingen "Det kliar i mitt hjärta" och kunde stå på runan över vårt skolsystem. Var tog skolan vägen som skulle ge kunskaper, stödja en harmonisk utveckling till ansvarskännande samhällsmedlemmar och hindra mobbning. I tidningen kan du läsa om sjuåringen som polisanmäls för misshandel, om flickan som drar kommunen som inte stoppar trakasserier och psykiskt våld till domstol. Artiklarna berättar en sorglig historia om hur vårt skolsystem river en efter en av de vackra portalparagraferna.

All verksamhet måste förnyas inifrån, annars dör den. Det är det vi bevittnar – en förändring av skolan under yttre och inre press. Nu krävs krafttag i flera steg och det handlar inte alltid om pengar.

1. Tydliga ledare
Offentlig sektor är ingen slutförvaring av dåliga ledare eller av pedagoger som inte längre orkar inspirera. Vi har inte råd med det. Det krävs ledarskap som kan engagera och entusiasmera så att personalen känner målen och ser sin roll i en större helhet.

2. Kunskap i centrum
Skolan har blivit mycket förvaring och lite kunskap. Skolan måste fredas som en plats för utbildning och kunskap istället för destruktivitet, otrygghet och vandalisering.

3. Inre trygghet och självförtroende
Det viktigaste vi kan göra är att ge självförtroende till våra barn. De lyckas nämligen i förhållande till den värdebild som de har. Inte till sin kapacitet. Det är inte bara eleverna som far illa. Det finns en enorm kraft hos personalen som inte tas tillvara.

4. Tydliga regler.
Vi lever i det personliga ansvarets tid. Det gäller även i skolan. Regler måste formas så varje destruktiv handling får omedelbar konsekvens. Om en elev förstör en bok skall han betala. Med pengar och engagemang. Grundläggande värderingar om rätt och fel är ingen förhandlingssak. Ja och nej är inga ord. Det är ställningstaganden.

5. Vuxet ansvar mot mobbning
Alla vill bli älskade, i brist därpå beundrade, i brist därpå fruktade, i brist därpå hatade och föraktade. Vi får inte lära våra barn att växa genom att såga av benen på andra. Det kräver vuxna som sätter gränser. Skolans lösning – att flytta på den mobbade duger inte. De vuxna i skolan måste visa att det aldrig går att rensa kollektivet med våld.

6. Hjälp till sund sexualitet
Debatten om sexualiserat våld bottnar i familjens och skolans oförmåga till ansvar. Vi måste hjälpa våra barn till en mindre sexualiserad värdebild precis som vi måste hjälpa pojkarna förstå att ett nej är ett nej oberoende hur sent det levereras.

Även om inga lösningar handlar om valet av driftform så kan den offentliga skolan faktiskt lära saker av friskolorna och deras sätt att lösa problem. Se bara på Minerva i Umeå som skriver umgängeskontrakt med elever och föräldrar om ansvar och konsekvenser. Rektors viktigaste uppgift är att följa kontrakten och utöva tydligt ledarskap. Ansvar är en röd tråd genom hela skoltiden. På Minervaskolan kan man berätta att den siste eleven lärde sig läsa tre veckor före jul. När får vi se sådan tydlig uppföljning av målen i vår gemensamma skola? På Minervaskolan är det inget alternativ att dra över budget. I vår offentliga skola händer det allt för ofta.

Som socialdemokrat vill jag se skolor som hjälper våra barn till kunskap och självförtroende. De är många som lyckas, men de skolor som inte klarar uppgiften kan stängas på måndag. Kanske är det bättre med lite pang i bygget än att den dagliga slakten av unga människors självförtroende får fortgå. Eller som Hanna – en produkt av skolan – skriver:

Jag känner mig som
nylagd asfalt
nedtryckt, tillplattad
och överkörd.

THOMAS HARTMAN

Igår råkade jag ut för en märklig sak. Jag skulle på ett möte. Men jag hade nästan slut bensin i bilen och hann precis in till närmaste bensinstation som blev Shell på E4:an.

Efter att ha tankat i för en femhundring så drog jag igång bilen. Men den klagade som sjutton och resan gick några meter under host och protest. Faktum är att jag inte kom längre än till dieselpumparna för lastbilar.

Min första tanke var att jag hade tankat fel. Jag gick in för att kolla kvittot som jag aldrig tog emot i butiken och det var mycket riktigt 95 oktan som det skulle. Mackägaren menade att jag nog hade något mekaniskt fel på bilen och pysslade vidare med sitt men när jag kom ut visade det sig att det var fler som råkat ut för samma sak.

Bilarna stod och hostade på asfaltplanen utanför macken.

Då blev det fart på mackägaren. Tankarna spärrades av. Troligen hade tankbilen som nyss varit där blandat ihop grejorna. Det hela slutade med bärgningsbilar och hyrbil. En kille hade stora problem eftersom han skulle till Idre. Suck! Man kan bara hoppas att mackägaren var välförsäkrad.

Det blev ändå lite pinsamt när jag skulle beklaga varför jag missade mötet. Som ursäkt var det ju aningen en långsökt historia trots att den var sann.

THOMAS HARTMAN

Anders Sellström skriver ’När det gäller det politiska innehållet finns det två tydliga alternativ: Alliansen vill skapa nya jobb för de som blir uppsagda medan oppositionen talar om A-kassa. Oppositionen väljer bidragslinjen medan Alliansen väljer arbetslinjen.’

Helt riktigt, Anders. Alliansen vill skapa en ny arbetsmarknad i Sverige – låglönejobbare, alliansen satsar på höjda avgifter till a-kassan. Oppositionen säger ja till bidrag som skydd när det går dåligt. Alliansen satsar hellre på borttagen förmögenhetsskatt och att ge höginkomsttagarna feta skattesänkningar. Förändringarna i arbetslöshetssystemet tvingar deltidsarbetande att säga upp sig och bli arbetssökande på heltid. Det där är inte socialdemokratisk propaganda utan orättvis högerpolitik signerad alliansen.

Jag tror nog väljarna betydligt hellre väljer en oenig opposition med en rättvis politik (och med en historia av att komma överens när det gäller) än en orättvis och ojämlik politik från en enig maktallians. Men det är i alla fall glädjande att Anders Sellström ser skillnaderna i politiken. För det gör vanligt folk också och det är det som avgör 2010.

THOMAS HARTMAN

PS Lite kul förresten att Sellström pratar om enighet. Umeå är väl inte direkt den borgerliga enighetens Mekka. Få borgerliga partier har väl så svårt att vara trädda på ett snöre och trivas tillsammans som just Umeås. För min del ser jag inget egenvärde i att alla tycker en av två saker. Det är som jag skrivit tidigare för mycket blockpolitik i Sverige.

Västerbotten värd för unga politiska ledare

Denna vecka har västerbotten varit värd (och är det fortfarande under morgondagen) för möten mellan unga politiska ledare från Israel och Palestina. Än så länge har arrangemangen gått utmärkt. Delegationen fick göra väldigt intressanta besök hos politiker och tjänstemän på Umeå kommun och landsting. De har genomfört välbesökta och uppskattade öppna möten på universitetet bland annat tillsammans med utrikespolitiska föreningen.

Under helgen har gruppen besökt Medlefors för att ge konkreta inspel på SSU:s internationella kurs men framför allt för att hålla egna överläggningar.

Situationen är sådan att de inte är möjligt att mötas på något vettigt sätt i hemmamiljön. Utgångspunkten för oss är att bidra till att bygga forum och förutsättningar för fred genom att företrädare för olika organisationer och politiska inriktningar får lära känna varandra och diskutera konfliktens olika dimensioner under konstruktiva former. Däremot kan vi svenskar inte lösa problemen. Det måste de göra själva.

Jag tror att denna metodik är ett bra sätt att påverka framtiden. Det är riktigt spännande att sitta med runt bordet och delta i en diskussion om politik på liv och död med helt andra dimensioner än det vi är vana vid från Sverige. Glädjande nog tycks vi svenskar ha ett starkt förtroende på båda sidor vilket underlättar arbetet.

Jag tror denna typ av konkret arbete är extremt viktigt och jag hoppas att svensk socialdemokrati kan agera ännu mer i mellanösternfrågan. Inte minst då den har kopplingar till så många andra delar av den internationella politiken.

THOMAS HARTMAN