Självbiografi

Jag har fått en förfrågan om att skriva en bok.

En bok om hur man hanterar sorg, död och tar sig vidare från ett stort svart hål som uppslukar en. Från att ha klarat av den första veckan i djupröd pulserande chock. När det känns som om magsäcken och tarmarna ligger i en stor hand som långsamt kramar hårdare och hårdare. Så hårt att uppfattningen är att hjärtat håller på att tränga upp genom bröstkorgen och att magsäckens innehåll ligger farligt nära att trycka sig upp. Vilket gör att inget alls kan tryckas ned heller så att äta är inte att tala om.

Men törsten finns – flera liter vatten för att kompensera alla tårar som runnit över och som gjort insidan uttorkat som renkött.

Nästa steg upplever man i vakuum, man sitter i en stor vadderad kupa och världen fortsätter på ett märkligt sätt. Ibland upplever man att man sitter i ena hörnet uppe i taket och blickar ned på sig själv. Folk sitter runt en och munnar öppnas och stängs men man hör inte vad det är som sägs. Man finns i sin egen lilla bubbla, avstängd från all vänlighet.

Därefter börjat man få syre, man kippar efter andan så hårt att det gör ont i bröstkorgen. Hörseln kommer åter och man hör folk pratar till en. Man börjar uppfatta ord, vänliga, sammetslena och man börjar på något sätt leva av dem.  Man börjar ta in, alla människors empati, omsorg, omtanke och ……… mänsklighet.

Man upptäcker att man lever!, man andas, man finns, man existerar och man vill verkligen förtsätta existera.

Inget är roligt men någonstans i maggropen börjat det spira en liten känsla som växer sig starkare – en stark ro på att jag ska vidare. Jag kan bara inte sätta mig ner på en stol och bara låta världen snurra omkring mig. Min övertygelse är att jag måste ta kontroll över min situation och göra något åt dem.

Varje dag blir en utmaning, jag måste prova att ta ett steg framåt varje dag och när det tar det stopp får jag stanna upp. Invänta mig själv och när tiden känns rätt fortsätta. Jag vet att man får inget gratis och förväntar mig up and downs.

Är det något folk vill läsa OM?
Jag vet inte jag.

HANEBÄST

13 kommentarer

  1. Berith

    känner igen mej, ord för ord. Du uttrycker precis hur det känns när världen gått under och man inser så småningom att livet underligt nog går vidare.Jag tror at vi är många som skulle känna igen oss och att det vore en bok att sätta i händerna på folk som mist sin käraste. Har du ork, så skriv den !!!!

  2. Yvonne

    Du ska absolut skriva en sådan bok, tror att det verkligen finns ett behov av att läsa om så svåra frågor, om hur man försöker gå vidare i livet och hur man upplever sorg, tror absolut att du är rätt person att göra det.

  3. Smulan

    Man kan skriva om det mesta här i världen men…..frågan är väl mera: VILL DU skriva en sån bok?:-)

    Jag menar, att om det ger dig själv nåt att skriva boken så skriv så pennan glöder. Om inte, så gör nåt annat du vill göra.:-)

  4. Maria Lundmark Hällsten

    Ett är då säket, vad än du beslutar dig för att göra, ämnet är något vi alla får hantera, någon gång i livet. Sedan är det givetvis inte alla som förlorar den man lever tillsammans med, det kan ju vara en förälder, en vän eller annan närstående människa som dör. Ja, jag tror absolut på dig och på en sådan bok. Ha det så gott du kan!

  5. Anne-Marie Mäkelä

    Om du känner att det skulle betyda något för dig själv att få skriva ned dina tankar och känslor så ska du göra det. Bind dig inte för att publicera det du skriver förrän efter ett tag. Det kan bli så att du känner att det ”räcker” med att ”skriva av sig”. Skriv inte för någon annans skull. Låter kanske som ett egoistiskt tänk, men det är nog viktigt att det inte blir ett krav, ett måste. Kram!

  6. Elle-Kari

    Skriv. Skriv boken och vill du sen inte låta andra ta del av den så kan den ha gjort nytta för dig i ditt sorgearbete. Kramisar

  7. Irene

    Om DU skriver den är DITT val och ingen annans. Men om du skriver, är jag övertygad om att du hälper många. Du har redan hjälpt mej. Några få ord i bloggen 29. des. har fått mej ett steg vidare i läkningsprosessen. Jag hör till dom som inte får sörja. För mitt livs kärlek är fortfarande vid liv- men han lämnade mej. Då är det meningen att man ska aksla sej och bli förbannad och sen gå vidare i livet. Jag är inte förbannad, jag sörjer i hemmlighet och du är den första som har sagt att jag har lov att sörja.

  8. Helena Nilsson Springare

    Sorg går ju aldrig riktigt över, men man kan ju skriva om den för att lindra. Kanske hjälper man någon annan att kunna gå vidare för det kan vara svårare för vissa än för andra. Du kan ju konsten att inspirera, så jag säger: ”Såklart ska du skriva om du vill, kan och får möjlighet” :-)
    Hoppas du har en bra helg! Kram H

  9. Sussie

    Håller med Elle-Kari, om du skriver boken , så gör det för din egen skull ,för att bearbeta och överleva..och känner du sen att du vill dela med dej av dina erfarenheter så är det säkerligen många som välkomnar en sån bok. Hur du än gör så tycker jag att du är ”out-standing” KRAM / Sussie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>