Idag gäller det, sista jaktdagen för vuxna licensälgar! I morgon är det för sent om man inte fyllt kvoten. Januari är nämligen vikt för enbart kalvjakt, men att döma av de älgtorn jag passerade på skogsturen idag är jaktlusten bland älgjägarna inte särskilt stor just nu.
Vaddpåsen fortsätter att egga min fantasi. Liknar inte detta Kronblom som petar sig i näsan? Trådarna som är fästa i armen förbryllar mig dock och får mig att söka efter likheter med Televinken…
För några minuter sedan satt tre reportrar – för dagen uppklädda i stärkkragar – och hyllade "århundradets statsmän" Reinfeldt och Borg. Vägrar man ryckas med av denna hype och börjar titta lite bakom "falåt’n" är förklaringen till hyllningskörandet väldigt enkel. Eftersom sossarna under 1980- och 90-talet kände sig säkra i den demokratiska sadeln började de släppa på uppmärksamheten gentemot de till synes uppgivna högerkrafterna. Man släppte på en del av de regleringar som skapat en nästan osannolik sammanhållning i Sverige, dvs den till synes oförstörbara solidaritet som fört landet till en position som ledande exempel för länder i deras första stapplande steg mot egen demokrati.
I valrörelsen inför 2006 års val släppte så alla fördämningar hos högerns megafoner, den borgerliga pressen. Eftersom de utgör majoriteten av svenska media – ca 85% ägs av representanter för borgerligheten – blev det en promenadseger för Alliansen. Galjonsfigurerna var de borgerliga partiernas ledare och åtskilliga miljarder kronor satsades på hyllningspamfletter tillägnade de "nytänkande" ledarna – som egentligen enbart är simpla förespråkare för nedmonteringen av den generella välfärden. Statsministerns lansering av "Det nya Folkhemmet" låter i mina öron som ett eko från det tyska 1930-talet.
Så nu i de sista timmarna av år 2010 kan en trio av vinnarnas vassaste förespråkare sitta i reklam-TV och självbelåtet hylla de "stora statsmän" som i detta mediastyrda samhälle nu spelar rollerna som dödgrävare av den svenska modellen.
Gomorron!
Nu hårdnar kampen för det fria tänkandet i vårt land. Den censurerade läsplattan IPad har nu anammats av de stora tidningsföretagen i Sverige och därmed har de inplanterat den amerikanska högerns åsiktsparasiter i vårt land. Apple har nämligen byggt in sin egen världsbild i I-produkterna, och den bilden är verkligen inte vacker att skåda. Men det är egentligen inte det som bekymrar mig utan problemet är självs företeelsen – censurerandet. Samtidigt som andra delar av IT-världen jobbar med att göra all information tillgänglig och skapa open source-applikationer jobbar Apple i motsatt riktning, dvs med att begränsa tillgången till den fria informationen.
Den stora invändningen mot detta resonemang är förstås att man är inte tvingad att köpa Apples produkter om man inte gillar deras policy. Problemet är bara att företaget leder den tekniska utvecklingen av integrerade mediaprodukter och när våra tidningar börjar göra appar som bara kan köras i I-produkterna blir det således ett stort problem för den som vill hänga med. Däremot bör vi ifrågasätta om statliga och kommunala förvaltningar ska tillåtas köpa de mixtrade I-produkterna för våra surt förvärvade skattepengar.
Debatten om denna Kina-inspirerade censur kommer dessutom alltför sent, i morse fick en rödblommig representant för Expressen trots överväldigande moteld från en journalistrepresentant med en dåres envishet försvara censuren.
Var ska detta sluta?
Gomorron!
Ibland längtar jag efter lappugglefamiljen från sommarens häckning till den grad att jag går upp i skogen och letar nedslagsplatser i hyggeskanternas djupa snö. Tyvärr har jag ännu inte sett några som helst tecken på att de fortfarande är kvar i trakten. Jag får trösta mig med att titta på bilder och hoppas på att någon av dem återvänder till våren, om så bara för att hälsa på…
.jpg)
Under väntetiden på Nordmalings resecentra i morse satte jag mig vid ett av de runda borden i vänthallen. På bordsytan kunde man urskilja en kartbild över länets södra delar. Vad som slog mig var att varken stambanans "nya" bansträckning mellan Brattsbacka och Nyåker eller Botniabanans sträckning förbi Nordmaling fanns med. Således måste det vara några gammbord från de nedlagda stationshusen längs stambanan som fått en renässans i det futuristiska resecentrat. Isåfall kanske de vinteranpassade tåg som förr trafikerade Norrlands järnbanor också får se dagens ljus i framtiden.
Den som lever får se… 😉
Gomorron!
När jag sitter här på tåget som är försenat med en halvtimme går tankarna till andra experiment man ibland erbjuds delta i. För visst kan man kalla detta hattande mellan norrlandskustens resecentra för ett försök? Jag tror jag ska fråga biljettförsäljaren om det inte vore klädsammare att erbjuda en Trisslott eller en biobiljett som ersättning för att jag ställer upp som försöksperson istället för att han ska kräva biljett.
Denna arla morgons bilbesiktning – som retat min stressfunktion under julhelgen – förvandlades plötsligt till en antiklimax. Jag hade nämligen förväntat mig en eller ett par tvåor i protokollet, men faran för svindyra verkstadskostnader och påföljande ombesiktning och var betydligt överdriven. Summan av kardemumman inskränktes till tre små randnoteringar på det papper som sakta gled ut ur Bilprovningens skrivare. Och tur var det, kassan är ju tämligen dränerad så här i efterdyningarna av årets utan jämförelse mest kostsamma köporgie. Besiktningsmannens avskedsord "Välskött bil!" ligger fortfarade som ett luddigt skyddande filter i mina hörselgångar och nu känner jag mig helt oantastlig.
Som grädde på moset blir det en helt julmatsbefriad lunch tillsammans med hustrun idag. TajMahal here we Come!
Ja det är säkert. Nu har hela kroppen blivit varm efter utomhusvistelsen utom själva midjan. En trolig förklaring till detta kom kort och koncist från hustrun sedan hon lagt sin varma inomhushand på min iskalla "höft".
– Det är väl späcket som stelnat! 😉
varje dag när jag vaknar, om jag vetat att han funnits", undslapp jag mig till mina lunchvänner idag. Det blev upprinnelsen till den tankebana som sysselsatt mig i traktorhytten den närmaste timmen. Hade jag verkligen tackat Honom för livet när jag vet hur världen ser ut? Nej, om jag varit bergsäker på hans existens vore det naturligtvis förmätet av mig att tacka honom för min egen lyckosamma jordevandring. Hade det funnits en Gud hade han i sin allsmäktighet säkerligen inte anammat att det råder en sådan obeskrivlig nöd bland en stor del av mina medmänniskor i andra delar av världen.
Men om man däremot som jag förhåller sig avvaktande till gudomliga existenser, kan man åtminstone använda hans epitet för att ha någon att "tjyv-tacka".
Tycker jag – just nu.
Senaste kommentarerna