Konsten att göra ingenting

Måndag morgon på jobbet efter trettondagshelgen.

Kollegan: "Var du ledig i förra veckan?"

"Jo."

"Hade du barnen?"

"Nej, jag var ledig ändå."

"Jaha, vad gjorde du då?"

"Jag hade högflygande planer på att röja hemma och storstäda, men jag ändrade mig och gjorde ingenting istället."

Vad fort man glömmer. När veckan var till ända hade jag röjt ett par timmar och åkt till återvinningen, shoppat på stan, spelat biljard, varit och ätit och druckit på puben, dammsugat och torkat golven, handlat skridskor till ena dottern, varit på bio, spelat squash tre gånger, varit på spinning två gånger, skrivit en novell osv.

Är det kanske själva känslan av att inte ha planerat någonting, att improvisera från det man vaknar till man går och lägger sig som gör att det känns som att man gör… ingenting. Ingenting, det ska jag göra oftare.