Säkerhetsjakten på min tandkräm

Det började i höstas, Umeå Airports osunda intresse för mig och mina prylar.

PIIIIP. Visitation i säkerhetskontrollen. I den mycket ingående visitationen ingick tydligen att kolla av vad jag har för kön.

Nästa resa. Inget pip denna gång, men väl ett:

”Är det din väska?”

”Ja”

”Kan du öppna den”

Jag öppnar väskan, säkerhetsvakten pekar direkt på necessären och ber mig öppna den.

”Den här tandkrämstuben är för stor, den får du inte ha med. Den är 125 ml, den får bara vara 100 ml.”

Nu inträffar det lustiga. När vakten ska göra sig av med den potentiella bomben slänger han den i en uppsamlingsbehållare mitt mellan säkerhetsbanden. Bland sin egna personal och massa passagerare. Man kunde väl åtminstone kräva att de skickade iväg bomben nånstans där den inte kunde göra nån skada, om inte annat som en illusion för oss passagerare att de verkligen själva tror på fenomenet tandkrämsbomber.

Nästa resa. Samma visa ”Kan du öppna din väska”

På samma sätt som sist vill han direkt kolla i necessären. Den här gången går jag dock ur situationen som en vinnare, med min 75 ml tandkrämstub i behåll.

Nästa resa. PIIIP. Visitation igen. Även denna gång ingående. När vakten stryker över rumpan känner hon att jag har något i bakfickan.

”Kan du ta upp det du har i fickan.”

Jag tar upp det uppvikta boardinkortet och visar. När jag ska stoppa tillbaka det visar det sig att vi inte alls är klara. ”Vänta, du får vika upp boardingkortet.” Jag viker upp det och visar att det inte finns någon bomb mellan de lövtunna bladen. Parodi? Ja, det svårt att tänka något annat.

2013 ser ut att bli ett bättre år. I morse blev jag visserligen visiterad, men inga konstigheter i övrigt. Och på Arlanda är de alltid ointresserade av mig så inför hemvägen imorgon har jag redan tagit ut segern i förskott.