Hatbrott drabbar människor på riktigt. Det är en verklighet och i många fall en oåterkallelig sådan. Bestialiska mord i vissa fall. Vi blir stenade, skjutna, kvävda, styckade. Hatet är ursinnigt och obegripligt. Vi måste uppmärksamma detta. Igår var ett sådant tillfälle rörande transpersoner. Vi från RFSL Umeå höll tillsammans med Transföreningen FPES en minnesstund på Rådhustorget: Transgender Day of Remembrances.

Hittills i år har 238 människor blivit mördade endast för att de valt att vara dem de är. Somliga synnerligen bestialiskt. Att vara en transperson är livsfarligt. Det transfobiska våldet och transfobin möter så många människor i deras vardag.

När jag pratar med transpersoner framkommer allt för ofta att sjukvården i Västerbotten är en skam. Transfobin finns närvarande och flera önskar inte ha kontakt med sjukvården i Västerbotten på grund av det.

Jag minns själv när jag uppsökte Ålidhems vårdcentral för att ta STD-prover. Som sexuellt aktiv person är det, enligt mig, oansvarigt att ibland inte titta upp ifall man har någon könssjukdom. (Detta gäller oavsett om du är heterosexuell, bisexuell eller homosexuell. Du ska kolla upp dig!) När jag önskade ta STD-prover på min vårdcentral mötte jag på motstånd. Jag önskade att de skulle titta bland annat svalget, men inte. Sådana tester gör de bara på tjejer, eftersom det bara är tjejer som har oralsex med killar. Det fick jag veta.

Jag käftade med dem i mer än 10 minuter varpå jag i frustration och irritation mer eller mindre skriker ut, i ansiktet på de två sköterskorna som försökte avvisa mig: ”Jag är bög och jag suger kuk!”. Den ena sköterskan började skruva sig och blev något avståndstagande. Den andra insisterade fortfarande på att de inte skulle ta svalgprov på mig, men sa irriterat efter ett tag: ”Jag ska prata med din läkare och se vad han säger. Var beredd på ett Nej!” Detta är ett exempel på heteronormativitetens uttryck i sjukvården.

Debaclet på Ålidhems vårdcentral slutade med att hon motvilligt gjorde svalgprov. Ett besök som skulle ta max 15 minuter tog mer än 1,5 timme. Det var en oerhört påfrestande och kränkande situation och jag mådde väldigt dåligt efter det mötet med sjukvården. Sedan dess går jag aldrig till Ålidhems vårdcentral i dessa syften. Jag besöker istället STD- och vulvakliniken på Norrlands universitetssjukhus (NUS).

Detta är bara en av många berättelser — min berättelse. Det finns många liknande där ute i Västerbotten. Jag som bög har det dock mycket lättare och bättre bemötande att finna hos sjukvården än vad en transperson har. Västerbottens läns landsting har en hel del att lära vad gäller HBTQ-kompetens och icke-fobiskt, -förakfullt och -hatiskt bemötande.