Tidigare i veckan träffade några riksdagsledamöter från länet Försäkringskassan lokalt för att prata om det som hänt med sjukförsäkringen och våra trygghetssystem. Som jag skrev i ett tidigare inlägg stärktes jag i uppfattningen att vi i stora drag lyckats väl med reformen även om det givetvis fortfarande finns möjligheter till förbättringar.

Genom rehabkedjan och de fasta tidsgränserna får personer idag ett mycket tidigare insatser och allt färre hamnar i långa sjukskrivningar. Vi undviker alla följdsjukdomar till följd av passiviteten i den gamla modellen och kunskapen om försäkringens påverkan på sjukdom och tillfrisknande har ökat. Det känns verkligen att fokus från Försäkringskassan idag är att människor ska hjälpas tillbaka så fort det är möjligt. 2001 var cirka 12 000 västerbottningar sjukskrivna och 2011 var motsvarande siffra cirka 3 400 personer.

2001 innebar en hjärtinfarkt i snitt 210 dagars sjukskrivning i Jönköping mot 330 dagar i Västernorrland. Idag är professionen relativt överens om att snittet rimligen borde ligga mellan 30-60 dagar. Det innebär att vissa behöver längre och andra kortare sjukskrivningstid. Dessutom menade de att forskningen visade att det alltid är bättre med kortare eller ingen sjukskrivning på gruppnivå för hälsa och möjlighet att komma tillbaka. Med andra ord kan det i det enskilda fallet var mycket viktigt med sjukskrivning, men inte alltid vilket är poängen.

Vår politiska ambition är att människor ska hjälpas tillbaka till arbete så fort som möjligt där det går. men också att den som är sjuk och behöver sjukskrivning ska känna tryggheten i våra system. Min uppfattning är att vi närmar oss detta.

Edward Riedl (M).