Etikett: Kristdemokraterna

Nestor Alf har talat

Av , , 7 kommentarer 6
Kristdemokrater har på sistone fyllt spalter och tv-rutor med ”nyheter” som varit bedrövliga och mycket påfrestande för många.
Det duger inte att ett partis företrädare, förtroendevalda, skapar dysterhet och skamkänslor.
Jag tänker inte upprepa eller döma, men jag vill gärna erinra om vad som varit och är partiets existensberättigande. Utifrån mitt eget perspektiv förstås.
Kristdemokraterna, som parti, då KDS, startade 1964.
Det är nödvändigt att känna till 60-talet, för att förstå varför ett kristdemokratiskt parti startades i Sverige.
60-talet var det årtionde då vårt land skulle frigöras från sitt värdemässiga förflutna. Det gamla romerska talesättet, ”Si libet liket” skulle gälla (om det behagar är det tillåtet). Familjen framställdes som något förlegat, något som jämställdes med ”fångenskap”. Skolan skulle kopplas bort från ämnet kristendom och vara ”etiskt neutral”, vara ”objektiv”.
En skola, i ett värdemässigt vakuum, är givetvis en omöjlighet. Riksdagsledamoten och skolmannen Stellan Arvidsson, ordförande i svensk-östtyska föreningen skulle se till att skolan ”frigjordes”. Över 2 miljoner medborgare reagerade och protesterade i en namninsamling. Den största spontana namninsamlingen i Sverige. Regering och riksdag tog emellertid ingen hänsyn.
Under mina elevår i folkskolan, om jag får uttrycka det så, gällde vad som stod i 1946 års skolkommitte´: ”Kristendomsämnet bör mer än de flesta ämnen kunna vara instrument för den personlighetsdaning som är skolans viktigaste uppgift… Undervisningen bör ha etiskt fostrande syftning”.
Det fanns i så gott som alla riksdagspartier ledamöter som var emot den värdenihilism som predikades under 60-talet.
Lewi Pethrus var KDS´ upphovsman. En kraftfull och viljestark ledare.
Lewi Pethrus hade tidningen Dagen och kommunicerade livligt för ett nytt politiskt parti. Pingströrelsen var politiskt ”oexploaterad”, ursäkta uttrycket. Pethrus hade hyst åsikten att man inte skulle blanda sig i politiken. Andra frikyrkor, som exempelvis Svenska missionsförbundet, fanns väl representerat i folkpartiet och till dels i socialdemokratin.
Lewi Pethrus hade tidigare samarbetat med Birger Ekstedt och ansåg att en förutsättning för att partiet skulle kunna bildas var att Ekstedt ställde upp som partiledare. Det gjorde Ekstedt.
Det är ofrånkomligt, att ett nytt parti drar på sig ”barnsjukdomar”. Inte alls mer konstigt än att äldre partier drar på sig krämpor och förkalkningar av allehanda slag.
När en ledare som Lewi Pethrus pekade ut vägen var det många som nära nog automatiskt tog ställning för det nya partiet.
De väletablerade politiska partierna såg sig givetvis om efter medel och metoder för att stoppa och odugligförklara KDS.
Lewi Pethrus hade framställts som ledare av sekterism och allsköns förbudsivrande. Begreppet ”frikyrka” var, utifrån 60-talets värderingar och synsätt något man skulle akta sig för. Och i synnerhet när det handlade om ”pingstvänner”. Det var en nedsättande stämpel, ”pingstvän”.
Först när författaren P.O. Enkvist publicerat sin roman, Lewis resa fick Lewi Pethrus vad man kan kalla upprättelse. Det var rent rörande, för att inte säga häpnadsväckande, hur medier snabbt ställde om sin syn på ”pingstledaren”.
Från att i det närmaste ha varit förföljd blev han aktad och ärad.
I den uppståndelse som nyligen skapades runt kristdemokrater har gamla begrepp och beteckningar dragits fram, både av statsvetare och journalister. (Jag är själv född i en liten bostad på kapellet. Min pappa var ”pingstpredikant”. Jag skäms inte ett dugg för att vara eller bli kallad ”pingstvän”, men jag är faktiskt inte så obegåvad, så att jag inte insett att stämpeln ”pingstvän” använts för att nedvärdera och förklena.)
När partiet bildades fanns ingen pingstvän med i partiets presidium, Birger Ekstedt, Åke Gafvelin och Sven Enlund. Jag kan garantera, tror jag, att de allra flesta medlemmar var med i Svenska Kyrkan, och när vi 1998 fick ett valresultat på närmare 12 procent, 619 046 röster, begriper nog alla att ”pingstvännerna” inte räckte.
Sanningen är den att jag själv, och flera med mig förstås, gjorde vad vi kunde för att bryta ner den ständigt spridda föreställningen att kristdemokraterna var ett ”frikyrkoparti” eller ännu värre ett ”pingstparti”. Vi ville förstås att medborgare skulle ansluta sig och rösta utifrån vad partiprogrammet stod för. Och inget annat!
När det påstods, för några dagar sedan, att vi jagade kändisar, och att det var särskilt fint att få med en kändis från pingströrelsen, så är detta faktiskt helt vilset.
Jag kan för egen del frimodigt påpeka att det lagts ner en del tid för att värva personer som Jerzy Einhorn, Rolf Åbjörnsson, Ebba Linsö, Peter Althin, Lisette Schulman, Allan Schulman, Inger Strömbom, Bror Stefenson ..
För att inte nämna biskop Sven Danell.
Det är förbluffande att statsvetare och opinionsbildare i vårt land visat och visar så lite intresse för politiska rörelser i vår nära omvärld och i Europa som helhet.
USA:s parti- och presidentfasoner speglas desto mer.
Efter andra världskriget, då enormt hatiska stämningar rådde mellan länder, spelade kristdemokrater en mycket betydelsefull roll.
Det gällde förstås också vid åtskilliga senare tillfällen, exempelvis när Europas ledningar fastnat i debatter om Västtyskland och Östtyskland skulle få enas.
År 1975 inbjöds partiledarna för de kristdemokratiska partierna i Norden till CDI:s (Christian Democratic International) kongress i Rom. Det var den italienska premiärministern, Aldo Moro, senare nesligt mördad, som stod för inbjudan.
Och det var EUCD:s (European Union of Christian Democrats) generalsekreterare, Karl Josef Hahn som fick oss att resa till Rom.
I en offentlig samling i Stockholm blev jag rejält attackerad för att vi ”slagit oss ihop med Franz Joseph Strauss”. Denne dominante ledare för CSU (Christlische Democratische Union) i Bayern presenterades i regel som en politiker långt ut på högerkanten……
Jag försökte förklara att kristdemokratin i Europa och på många håll i världen var en rörelse som inte kunde stämplas så enkelt. Men en grupp ungdomspolitiker skrattade, vänligt uttryckt.
Då begärde Bernt Carlsson ordet, han Internationell sekreterare för socialdemokraterna och generalsekreterare för socialistiska Internationalen var en stor auktoritet. Han omkom i den förskräckliga Lokerbiekatastrofen år 1988. Bernt Carlsson tystade ungdomsgruppen och förklarade att man hade fel, om man trodde att kristdemokratin i Europa och världen var så enkel att examinera.
Vid samma möte erinrade jag om den chilenske kristdemokraten, Radomiro Tomics tal under CDI-kongressen i Rom. Det kunde inte varit mer radikalt socialt inriktat!
Kristdemokraterna presenterade sig 1964 som ett politiskt parti vare sig till höger eller vänster. Detta sågs som något helt otänkbart i partipolitiska- och opinionsbildande kretsar. Antingen var man det ena eller det andra, fågel eller fisk hette det, för att ha existensberättigande. Det gick helt enkelt inte att vägra. Man var tvungen att låta sig inlemmas i den cementerade vänster-högerskalan i Sverige.
När debatten om löntagarfonder kokade, gav vi upp och har därefter accepterat att kallas borgerliga.
Personligen anser jag det vara angeläget att betona att kd är ett kristdemokratiskt parti. Det räcker!
Angela Merkel fick frågan: -Vad är det för skillnad mellan er och andra partier? Hon svarade kort och bestämt: Det är C:et i vår partibeteckning CDU (Christlische Democratische Union).
Namnet Kristdemokrater ska självfallet betyda något mer än placering på vänster-högerskalan. Vår uppgift är att oförtrutet stå upp för kristna etiska värden, för den debatt och den politik som gör sitt yttersta för att respektera människans okränkbara värde och värdighet.
Kristdemokraterna kan inte och ska inte knytas till någon kyrka. Kristdemokraterna har inte monopol på något, men vi har ett oavvisligt ansvar att bry oss om, att efter bästa förmåga stärka den svage, ta parti för de som hamnat vid sidan om, göra allt för att upprätthålla respekt för de värden som står bakom demokratin och de mänskliga fri och rättigheterna. Kristdemokrati är inte nationalism. Alla är våra systrar och bröder! Kristdemokrati ska ånga av solidaritet!
Boken Kristdemokrati, människosyn, etik politik publicerade för något år sedan. Fil.dr. Per Landgren är redaktör. De många författarna är synnerligen kvalificerade.
Det hade förstås varit av värde – jag är överens med professor Marie Demker – om bokens innehåll hade stämts av mot kristdemokraternas nuvarande sakpolitik. Den examinationen kanske kommer. Vi vet ju av erfarenhet och mångåriga iakttagelser att politiska pendeln svänger i de flesta, kanske i alla, partier.
Och att det är viktigt att försöka leva som man lär!
I Europa och på andra håll i världen finns gott om exempel på att kristdemokrater bildat regering med socialdemokrater eller liberaler eller konservativa. Och vi vet ju, om inte annat, att i Europas starkaste demokrati har kristdemokrater och socialdemokrater samregerat.
Jag tror det vore klokt av partierna i Sverige att lossa lite på knutarna. Ni kommer att behöva varandra, tror jag.
Ovanstående har skrivits för att ge en kort, som likväl kanske blev för lång, introduktion i kristdemokraternas historia.

Får vara slut med centraliseringsivern!

Av , , Bli först att kommentera 3

Skriver i dagens VK tillsammans med alliansgruppledarna om vikten av ett nära ledarskap. 
Centraliseringen till Regionens hus har gått så långt att verksamhetscheferna för dessa stora enheter har tagits ifrån mandat och befogenhet att styra och därmed förutsättningarna att leda, det skriver oppositionen i Region Västerbotten.

Problemen i region Västerbotten är många och omfattande. Det märks inte minst på de kollapser, vårdkriser och den personalflykt som just nu sker på område efter område. Det som gör situationen ännu mer allvarsam är att regionen står utan en politisk ledning som har ambition att leda verksamheten. Ansvariga socialdemokrater med sina stödpartier i form av Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör sig till offer för omständigheterna och skyller på andra för sina misslyckanden.

Kulmen på detta är när de saknar moralisk kompass och går så långt att de deltar i manifestationer mot sig själva. När verksamheten och dess ledning inte vet vartåt de ska styra så blir en redan svårstyrd organisation ännu svårare att leda. Vi har länge efterlyst tydliga prioriteringar där vård ska gå före annat. Framför allt i vårt tydliga ställningstagande att minst 100 medarbetare som inte jobbar i den direkta vården behöver lämna för att frigöra resurser. Nu vill vi ta ytterligare ett steg för att styra regionen på rätt kurs.

Under minst 20 års tid har regionledningen styrt till alltmer centralisering. Mindre basenheter har samlats ihop till mycket stora centrumbildningar. Nästa steg har varit att bilda än större länskliniker där ledar- och chefsansvar flyttats ifrån orten. Medarbetare har fått en allt större känsla av att närmste chef är schysst, en av oss, men inte den som bestämmer utan det är någon annan som man aldrig har träffat utan bara hört talas om.

Centraliseringen till Regionens hus har gått så långt att verksamhetscheferna för dessa stora enheter har tagits ifrån mandat och befogenhet att styra och därmed förutsättningarna att leda. Exempelvis så tillåts inte en chef med 400 till 500 anställda själv sätta löner utan förväntas följa det Excel-ark som skickats från Regionens hus. Därför är det inte konstigt att en av regionens största fackförbund i form av vårdförbundet väljer att säga upp sitt samverkansavtal med regionen. Ett annat tydligt tecken är att verksamhetschefer flyr på löpande band och många väljer att inte förlänga sina chefsförordnanden.

Vi har under lång tid föreslagit ett tydligare ledarskap på de respektive sjukhusen i form av en platschef. Nu vill vi ta ytterligare ett steg genom att göra länets tre sjukhus till egna resultatenheter med en egen sjukhuschef. Det betyder att sjukhuschefen får ett långtgående mandat och befogenhet att inom given budgetram lösa respektive sjukhus vårduppdrag. För den enskilda kliniken är vår ambition att avdelningschefen får ett väsentligt större mandat, att vara både chef och ledare.

Det innebär också att de mandat och befogenheter som idag finns på regionens hus i Umeå flyttar ut till respektive sjukhus. HR- och ekonomistabsfunktioner blir således en del av sjukhuschefens stab för att kunna lösa sitt uppdrag. De många och otydliga chefsleden blir färre och medarbetare och chefer vet vem som bestämmer. De tre sjukhuscheferna får därmed i uppdrag att lösa en god och nära vård utifrån de givna förutsättningarna som finns i Umeå, Skellefteå och Lycksele. Sjukhuschefen för NUS får ett särskilt uppdrag att värna och utveckla NUS som ett universitetssjukhus och regionsjukhusvård, samtidigt som det lokala uppdraget att lösa hälso- och sjukvård för Umeåregionen behöver prioriteras. Därmed förändras Hälso- och sjukvårdsdirektörens uppdrag i grunden och blir att värna till helheten och en gemensam färdriktning. Vi har idag ett fungerande samarbete mellan sjukhusen där olika vårdingrepp flyttas till ett enskilt sjukhus för att kunna kraftsamla. Det behöver givetvis beaktas och utvecklas i linje med en förändrad organisation.

Vi är väl medvetna om att det inte finns en perfekt organisation och en organisationsförändring i sig löser inte alla problem. Däremot ser vi ett stort behov av att bryta den stora centraliseringsvåg som skett under de senaste årtiondena i vår region. Mandat och befogenhet måste tillbaka till vårdgolvet och den enskilda kliniken eller hälsocentralen. Det löser i sig inte behovet av ytterligare prioriteringar att exempelvis minska på administration och överbyggnad.

Vi har fortsatt mycket stora utmaningar när det gäller att få en fungerande primärvård som kan jobba förebyggande. Det i sig avlastar trycket på sjukhusens akutmottagningar. Trots en förändrad organisation och en minskad överbyggnad kvarstår dock en politisk ledning utan vilja, initiativförmåga eller handlingskraft vilket i sig är den mest problematiska delen av regionens utmaningar. Den går emellertid att byta ut efter valet 2026, men fram till dess kan vi som en konstruktiv opposition peka på en annan väg som regionen kan ta.

Nicklas Sandström (M), Regionråd i opposition

Ewa-May Karlsson (C), Gruppledare

Hans-Inge Smetana (KD), Gruppledare

Maria Lundqvist Brömster (L), Gruppledare

100 måste bort!

Av , , 6 kommentarer 9

Vi måste lägga om personalpolitiken och prioritera den patientnära vården. Skriver tillammans med allianskollegorna i Folkbladet. Det innebär att 100 administrativa tjänster måste bort.

Läget i sjukvården i länet försämras i en allt snabbare takt. Framför allt beror det på bristen på sjuksköterskor som jobbar patientnära i dygnet runt vården. Det är framför allt där som det riktigt vårdtunga arbetet sker.

Utifrån den personalpolitik som den styrande S-majoriteten bedrivit de senaste åren har man värdesatt måndag till fredag på kontorstid högre än dygnet runt arbete.

Det gör att det många gånger inte lönar sig bättre att jobba helger och nätter framför att göra annat vårdarbete eller för den delen byta bana till en administrativ tjänst.

Detta i kombination med att regionen under väldigt lång tid inte prioriterat att hänga på andra aktörer när det kommer till vårdlöner då man helt enkelt inte haft ekonomiska resurser för det. Det gör att regionen ligger i botten när det kommer till olika lönejämförelser mellan Sveriges 21 regioner.

Vi saknar i dagsläget cirka 150 distriktsläkare inom primärvården och bara på NUS cirka 200 sköterskor för att lyckas bemanna tillräckligt många vårdplatser.

I stället har den administrativa överbyggnaden fått växa. Sedan 2018 har administrationen ökat med nästan 20 procent medan antalet sjuksköterskor bara med 1,3 procent. Därtill har vårdplatserna minskat med 9 procent och mängden chefer ökat med samma siffra.

Det har steg för steg lett fram till en ohållbar personalsituation. Vårdpersonalen får inte den uppskattning som de förtjänar. Det har gått så långt att Vårdförbundet har sagt upp samverkansavtalet då man inte upplever att regionen lyssnar. Inte bara facken är kritisk utan även IVO riktar skarp kritik mot regionen.

Det rimmar mycket illa då regionen har som ett av sina mål att vara en god arbetsgivare. Vi kan inte ha en situation där erfaren personal, som vi så väl behöver, lämnar regionen som arbetsgivare. Vissa lämnar yrket helt. Vi saknar i dagsläget cirka 150 distriktsläkare inom primärvården och bara på NUS cirka 200 sköterskor för att lyckas bemanna tillräckligt många vårdplatser.

Det betyder i klartext att minst 100 medarbetare som inte jobbar med vårdnära/direkt patientarbete skulle få lämna regionen.

Alliansen har genom åren lagt fram ett flertal förslag för att på sikt komma till rätta med den allvarliga situation som sjukvården befinner sig i. Något som inte fått gehör från S-majoriteten.

Nu när situationen förvärrats än mer behöver prioriteringarna bli än tuffare. Det innebär att vi har förslag på åtgärder som riktar sig framför allt på att minska den administrativa överbyggnaden, höjda taxor och avgifter samt fokus på att få till en mer sammanhängande vård.

Det betyder i klartext att minst 100 medarbetare som inte jobbar med vårdnära/direkt patientarbete skulle få lämna regionen. Det skulle också betyda att länsborna skulle få betala avgifter och taxor i nivå med övriga riket. Vi väljer att vara tydlig med detta, det menar vi är att ta ansvar för de utmaningar vi står inför. Men vi gör ändå nödvändiga prioriteringar som frigör resurser och satsningar på vårdpersonal. Vårdpersonalen är regionens viktigaste resurs.

Det är först när det finns tillräckligt med personal som det på allvar går att komma till rätta med arbetsmiljö, vårdplatsbrist och ohälsosamma arbetstider.

Region Västerbotten behöver utöver prioriteringar på vårdpersonal en personalpolitik som gör att den nuvarande personalen vill stanna kvar och som lockar framtida medarbetare. Ledarskapet på alla nivåer är helt avgörande för att kunna lyckas med utmaningarna på kort och lång sikt.

Regionen måste åstadkomma ett tillitsfullt och nära ledarskap. Mandat och befogenheter måste flyttas nedåt i organisationen. Första linjens chefer måste ges förutsättningar att kunna leda verksamheterna framåt.

Politiken måste börja lyssna på dem som kan verksamheten bäst – personalen. Vårdpersonalen behöver bli fler som jobbar patientnära. För att detta ska vara möjligt krävs lönesatsningar och en god löneutveckling.

Möjlighet till kompetensutveckling, olika karriärvägar och inflytande är nödvändigt.

Det är först när det finns tillräckligt med personal som det på allvar går att komma till rätta med arbetsmiljö, vårdplatsbrist och ohälsosamma arbetstider.

Allians för Västerbotten

Nicklas Sandström (M)

Regionråd i opposition

Ewa-May Karlsson (C)

Gruppledare

Hans-Inge Smetana (KD)

Gruppledare

Maria Lundqvist Brömster (L)

Gruppledare

Måste till en annan tingens ordning i Regionen.

Av , , Bli först att kommentera 4

Vi ser optimistiskt på de utmaningar som regionen står inför. Utifrån tuffa men nödvändiga prioriteringar går det att vända utvecklingen. För att det ska vara möjligt krävs en politisk förändringskraft och en vilja att utveckla och förbättra sjukvården och regionalutveckling i hela Västerbotten. Det skriver företrädarna för M, C, KD och L i Allians för Västerbotten.

Vi är djupt oroade och bekymrade över tillståndet inom hälso- och sjukvården i länet. Aldrig förr har utmaningarna varit så stora som nu inom en rad olika områden. Detta bidrar till ett alltmer växande missnöje då regionen inte lever upp till de förväntningar som är rimliga att ställa.

Vi ser en ökad frustration på grund av växande vårdköer, årslånga köer till BUP, avsaknad av rätt utbildad vårdpersonal, stängningar av både BB och hälsocentraler och en avsaknad av möjlighet att gå till en tandläkare i förebyggande syfte. All denna frustration som medborgarna möter i sin vardag skapar otrygghet och ett skadat förtroende för regionen.

Till detta kan läggas missnöje med en icke fungerande arbetsmiljö i vården, avsaknad av karriärvägar och lönenivåer som ligger väsentligt sämre än övriga regioner. Vi ser redan effekter av denna utveckling med akut vårdplatsbrist vid framför allt NUS men även i Skellefteå, och på BB i Lycksele som återkommande hålls stängt. Det finns dessvärre även ett påtagligt missnöje på fler arbetsplatser. De negativa spiraler som pågått under de senaste årtionden går allt snabbare.

Omvärlden, Sverige likt regionen är på väg in en lågkonjunktur. De goda åren är över. Det gäller även de extra statliga pengarna som förvisso bidragit till bättre förutsättningar att hantera pandemin men likväl medfört att regionen haft en dopad ekonomi.

Vi kan konstatera att den rödgröna majoriteten väljer att lägga en underfinansierad budget på 324 miljoner. Detta är inte tillåtet enligt kommunallagen. De motiverar detta utifrån synnerliga skäl som bygger på att Region Västerbottens ekonomi skulle i grunden vara god.

Det kan bara vara de rödgröna regionpolitikerna som faktiskt tror på det. Vi, likt länets medborgare, vet mycket väl att vår ekonomiska styrka är väldigt svag och har så varit under väldigt många år.

Konsekvenserna av det märks inte de första åren utan först långt senare då det saknas ekonomiska muskler att bibehålla och utveckla ett fullvärdigt universitetssjukhus för framtiden, göra nödvändiga ny- och reinvesteringar i regionens lokaler, utbetala framtida pensioner, bibehålla och rekrytera kompetent personal samt erbjuda morgondagens länsbor en god hälso- och sjukvård.

Det måste därför bli ett stopp av att skjuta problemen framför sig. Därför väljer Alliansen, som ensamt politiskt alternativ, att gå fram med en fullt finansierad budget men med tuffa prioriteringar, kostnadsreduceringar samt sparförslag. Det innebär att vi har förslag på åtgärder som riktar sig framför allt på att minska den administrativa överbyggnaden, höjda taxor och avgifter samt fokus på att få till en mer sammanhängande vård.

Det betyder i klartext att minst 100 medarbetare som inte jobbar med vårdnära/direkt patientarbete skulle få lämna regionen om vår budget skulle få fullmäktiges bifall. Det skulle också betyda att länsborna skulle få betala avgifter och taxor i nivå med övriga riket. Vi väljer att vara tydlig med detta, det menar vi är att ta ansvar för de utmaningar vi står inför. Men vi gör ändå nödvändiga prioriteringar som frigör resurser och satsningar på vårdpersonal.

Detta gör vi för att kunna prioritera öppethållande av vårdavdelningar med patientnära arbete, för att skapa förutsättningar för en primärvård som hänger ihop och för att länets förlossningar ska kunna hålla öppet året runt.

Det krävs även en starkare samverkan med kommunerna för att tillgodose medborgarnas bästa och nyttja våra gemensamma resurser effektivt. En samverkan som bygger på förtroende och gemensamma mål. En god och nära vård kan säkerställas om vi får en fungerande samverkan kring vård och hälsa. Arbetsmiljön i regionens verksamheter måste förbättras så att regionen på allvar kan bli en attraktiv arbetsgivare.

Karriärvägar måste tillskapas, ledarskapet stärkas och fortbildning ska vara en självklarhet i det livslånga lärandet. Arbetet med den psykiska ohälsan måste stärkas, inte minst i gruppen barn och unga. Framför allt måste den första linjens psykosociala arbete stärkas.

Ett växande län skapar nya möjligheter men ställer också nya krav på regionen. Denna utveckling vill vi ta vara på. Vi ser optimistiskt på de utmaningar som regionen står inför. Utifrån tuffa men nödvändiga prioriteringar går det att vända utvecklingen och ta till vara den optimism som finns i länet.

För att det ska vara möjligt krävs en politisk förändringskraft och en vilja att utveckla och förbättra sjukvården och regionalutveckling i hela Västerbotten. Det krävs ett nytt ledarskap med nytt tänk och ny kraft i Region Västerbotten!

Allians för Västerbotten

Nicklas Sandström (M)

Regionråd i opposition

Ewa-May Karlsson (C)

Gruppledare

Hans-Inge Smetana (KD)

Gruppledare

Maria Lundqvist Brömster (L)

Gruppledare

 

Ni kommer märka av oss Kristdemokrater.

Av , , Bli först att kommentera 1

Kristdemokraterna fortsätter att stärka sin position i länet. Partiet får ett ytterligare mandat i norra valkretsen och nu är förhandlingarna inför den kommande mandatperioden färdigställda och beslut är fattade. Vi dubblerar representationen i nämnderna. Hans-Inge Smetana får fortsatt förtroende att leda regiongruppen som gruppledare för KD Västerbotten.

– Vi har under förra mandatperioden lagt en god grund och nu fortsätter det viktiga arbetet med att förvalta förtroendet vi har fått av väljarna och jag känner mig stolt och hedrad att jag fått partiets förtroende att fortsätta leda den kristdemokratiska gruppen genom de utmaningar regionen står inför, säger Hans-Inge Smetana, gruppledare, Kristdemokraterna Västerbotten.

KD räddar förlossningvården i Västerbotten!

Av , , Bli först att kommentera 6

I sitt sommartal presenterade Ebba Busch Kristdemokraternas lösning på förlossningsvården och Kvinnovården. KD vill se en nationell förlossningsplan. Sverige måste gå från 21 system till ett nationellt ansvar för sjukvården. Det gäller även förlossningsvården.

Det behövs en nationell förlossningsplan för att säkra en trygg och nära förlossningsvård med goda arbetsvillkor för personalen. Statliga medel om 1,7 miljarder avsätts specifikt till förlossningsvården för att förbättra kvalitén, arbetsmiljön och återöppning av förlossningsenheter i landsbygd och utanför storstäderna.

Återöppna eller öppna nya förlossningsenheter där avstånden för födande kvinnor är som längst. Av de statliga medlen öronmärks 155 miljoner för medfinansiering av dessa förlossningsenheter. Staten medfinansierar 75 % av kostnaden och medlen beräknas ge öppning av 7 enheter. För regioner som idag har mindre enheter som ska värnas kan ansökan om statlig medfinansiering ske för att säkra fortsatt drift.

  • Ett barnmorsketeam som följer den kvinnan under graviditet och förlossning
  • Förstärk de mindre förlossningsenheter som finns i Sverige
  • En mamma-rehab-check ska erbjudas till alla nyblivna mammor
  • Inrätta ett nationellt forskningsprogram på̊ kvinnors hälsa och kvinnosjukdomar

De avsatta medlen föreslås vara strikt designerade till att genomföra den nationella förlossningsplanen och återöppning av enheter. Medlen för delfinansiering ska erhållas långsiktigt men med krav på genomförande. Socialstyrelsen ges i uppdrag att kontinuerligt följa upp måluppfyllelsen i den nationella förlossningsplanen.

Exempel på orter som med denna satsning skulle kunna återöppna eller förstärka existerande förlossningsenheter:

  • Karlskoga
  • Kiruna
  • Lycksele
  • Mora
  • Skellefteå
  • Sollefteå

Så nu är frågan upp till dig. Vill du förstärka förlossningsvården i Västerbotten ska du lägga din röst på kristdemokraterna den 11 september.  Kristdemokraterna lovar inte allt till alla men håller vad vi lovar.

Staten behöver vara med och bygga framtidens vård

Av , , 4 kommentarer 1

Idag skriver jag i Dagens Samhälle tillsammans med kristdemokratiska regionråd från landets alla hörn. Det finns ett stort behov av att bygga, renovera, bygga ut eller om sjukhus i hela landet för att framtidssäkra sjukvården. Pandemin har dock gjort planeringen och finansieringen mer osäker och risken är stor att investeringarna skjuts upp. Staten behöver därför vara med och delfinansiera investeringarna för att bygga framtidens sjukvård.

Under det senaste året har svensk hälso- och sjukvård tvingats genomföra en historisk omställning. Imponerande insatser har gjorts av vårdanställda på alla nivåer. Pandemin är inte över och vi får inte släppa garden, men redan nu måste vi börja planera för framtiden.

I stora delar av Sverige finns omfattande investeringsbehov vad gäller såväl renovering och utbyggnad som om- och nybyggnad av sjukhusfastigheter. Den pågående pandemin har gjort planeringen och finansieringen ännu mer osäker och framtidens moderna sjukhus riskerar att gå medborgarna förbi om vi inte vågar tänka nytt och annorlunda. Det är många miljarder som ska investeras i svensk sjukvård framöver och det kommer bli svårt att få ekvationen att gå ihop med vikande skatteunderlag och försämrad ekonomi på grund av coronakrisen.

Risken är stor att dessa investeringar skjuts på framtiden. Vi behöver framtidssäkra sjukhusen och då kan vi inte pausa utvecklingen bara för ett tillfälligt vikande skatteunderlag. Därför anser ett antal kristdemokratiska regionpolitiker att staten behöver vara med och finansiera delar av upprustningen av de svenska sjukhusen, på samma sätt som staten tog ett nationellt ansvar när hälso- och sjukvården byggdes ut på 1960- och 1970-talen.

Riktade statsstöd till större investeringar i sjukvården skulle vara ett sätt att stimulera svensk ekonomi efter den största ekonomiska krisen i modern svensk historia. Stora byggprojekt kan få i gång övriga delar av tillväxten och skapa en långsiktigt hållbar utveckling. På så sätt kan vi bygga det nya normala samtidigt som vi får de ekonomiska hjulen att rulla igen. Detta skulle gynna flera intressen och skapa en modern och personcentrerad vård.

Kristdemokraterna anser att regionerna ska avskaffas och staten ta över ansvaret för sjukvården. Detta är förhoppningsvis känt av de flesta. Men det är en omfattande reform som tar tid att genomföra. Mycket kan göras på kort sikt för att göra vården bättre för såväl patienter som personal. Vi har därför presenterat en lång rad förslag för att stärka vården här och nu. Att nationellt samordna regionernas investeringar i nya sjukhus är ytterligare ett sådant förslag.

De förändrade behoven i sjukvården beror på en rad olika faktorer. Flera av dessa kan härledas till nationellt drivna förändringsprocesser. Ett exempel på detta är arbetet med att stärka primärvården inom ramen för överenskommelsen om ”god och nära vård”. Ett annat exempel rör förändringar i vårdens nivåstrukturering, framför allt när det gäller ökad koncentration av den högspecialiserade vården. Vi måste förhålla oss till verkligheten, och Socialstyrelsen har sedan 2017 uppdraget att fatta beslut om högspecialiserad vård. Uppdraget bör utökas till att också godkänna, eller avslå, större investeringar i nya sjukhusbyggnader.

Vilka sjukhus som byggs, och för vilket ändamål, påverkar inte bara sjukvården i den egna regionen utan även i omkringliggande regioner, ibland i hela landet. Planering och investeringar i sjukhusbyggnader påverkar också förutsättningarna att göra nödvändiga omställningar. Kostsamma investeringar i byggnader som inte bidrar till ett rationellt sjukvårdssystem tränger också undan resurser för verksamheterna. Det finns just nu en historisk möjlighet att göra rätt inom svensk hälso- och sjukvård. Låt oss ta chansen att bygga en långsiktig hälso- och sjukvård, som klarar framtidens utmaningar på ett bättre sätt. Både nuvarande och framtida generationer förtjänar det.

Per Einarsson, regionråd (KD) och gruppledare Region Skåne
Anders Lundström, 
regionråd (KD) och ordförande Helsingborgs lasarett
Jennie Forsblom
, regionråd i opposition (KD) Region Gävleborg
Per Larsson, oppositionsråd (KD) och gruppledare Region Östergötland
Hans-Inge Smetana, gruppledare (KD) Region Västerbotten

Fokus på Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 3

Från vissa håll finns en vilja att kleta samman KD med exempelvis oroligheterna i USA. Men att fara med osanningar och att hetsa leder inte till något gott. Det leder tyvärr bara till mer friktion i samhället, när vi istället behöver en debatt som utgår från viljan att hitta lösningar från att samtala med varandra – inte att medvetet misstolka varandra.    

Kristdemokrater har från partiledarnivå till lokal nivå varit bedrövade och också tidigt markerat mot de fruktansvärda händelserna i USA, i såväl traditionell media som i sociala medier. Det var ett angrepp mot demokratin och ett tungt ansvar för detta ligger på Trump som piskade upp stämningen.

Utrikespolitiska kommentarer är absolut på sin plats ibland, men vårt fokus lokalt ligger på att stärka Västerbotten. Detta gör vi genom att arbeta för mer samverkan mellan kommunerna och Region Västerbotten, arbeta för en värdig äldreomsorg, lyfta förslag kring hur vi i samhället kan stävja ofrivillig ensamhet och stärka det viktiga civilsamhället.

Stärker Västerbotten gör vi även i vården genom fler hälsoval, förbättrade vårdkedjor där patienter slipper skickas runt i systemet, hälsofrämjande satsningar samt ett statligt huvudansvar över sjukhusen. Detta för att kunna ta ett nationellt krafttag och minska vårdköerna, som var långa redan innan pandemin. Köerna har krympt varje gång KD suttit vid makten, men vuxit varje gång de rödgröna suttit vid makten. Alla ska ha rätt till god vård i tid oavsett var man bor.

Även om den lokala och regionala sakpolitiken förblir vårt främsta fokus, står Kristdemokraterna alltjämt stadigt i våra värderingar. För det okränkbara människovärdet, för att förvalta det vi har för kommande generationer, men mot all form av extremism och radikalism, oavsett avsändare.

Två halvpunkter räcker inte långt

Av , , Bli först att kommentera 3

På söndag kväll är det debatt i SVT med samtliga partiledare i och med att januariöverenskommelsens partier lagt sin budget och oppositionspartierna sina. Sverige befinner sig i ett osäkert och svårt läge. Dels har coronapandemin orsakat nya utmaningar, utöver att den har förstärkt redan befintliga.

Här kommer en liten kommentar kring vad Kristdemokraternas budget för 2021 innefattar. Vår budgetmotion prioriterar de fyra mest akuta samhällsproblemen:

  • den ekonomiska krisen, där vi presenterar sänkta skatter för att skapa fler jobb
  • de växande vårdköerna, där vi vill införa en nationell vårdförmedling som överblickar ledig kapacitet i hela landet, för att garantera vård i tid till alla oavsett var man bor.
  • äldreomsorgen, där vi vill satsa på höjd medicinsk kompetens med fler sjuksköterskor i äldreomsorgen.
  • brottsutvecklingen, som vi tar oss an genom stärkt åklagarväsende och fler poliser på gatorna.

Kristdemokraterna vill satsa mer på välfärden än regeringen med stödpartier. I vår budgetmotion läggs 1,8 miljarder mer på vården och hela 4,4 miljarder kronor mer på äldreomsorgen – en historisk satsning – nästa år. Av JÖK:ens 73-punktsprogram handlade bara två halva punkter om äldreomsorgen. Det var på tok för lite. Inget parti värnar våra äldre likt Kristdemokraterna och efter dessa långa, svåra månader förtjänar de att få tillbaka sin värdighet med både gemenskapssatsningar och god personalkontinuitet.

Sverige förtjänar bättre!

Här kan du läsa hela budgeten.

För lite, för sent.

Av , , 2 kommentarer 5

För att hindra smittspridning av coronaviruset erbjuds arbetsföra personer i riskgrupper utan möjlighet att arbeta hemifrån en ersättning från Försäkringskassan. Riksdagen fattade beslut redan i mitten av april att regeringen skulle ta fram en sådan ersättning. Då arbetade vi i KD för att den även skulle gälla gravida under den sista graviditetstiden.

Men först efter midsommar tog regeringen sitt beslut och passade på att krympa gruppen det skulle gälla, nu utan möjlighet för gravida att söka. Senare visade det sig också att trots att ersättningen började gälla den 1 juli, så kunde man ansöka först den 24 augusti. Beslut och utbetalning kan dröja ytterligare en månad.

Uppskattningen från regeringskansliet var att 100.000 skulle ansöka, men hittills har bara 2.400 personer sökt ersättningen. Försäkringskassan tilldelades 47 miljoner kronor för att skapa en ny e-tjänst och bemanna upp denna funktion med 200 personer. Givetvis har det varit svårt att göra uppskattningar, men en sådan gigantisk feluppskattning har blivit kostsam och fördröjt att stödet kommit på plats.

Eftersom man överdrivit uppskattningen av hur många som skulle söka ersättningen, har det tagit tid att bygga upp en organisation vilket i sin tur lett till att säkerligen än färre har sökt. Att riksdagen fattar ett beslut i en akut fråga, tidigt in i pandemin, och regeringen fortfarande en bit in på hösten inte klarat av att säkerställa att stödet når dem som ska ha det, är ett klart underbetyg.