Hej, kul att just du tittade in! Blev du orolig?

Man kan bli väldigt orolig när man ser resterna av vårt söndersmulade försvar krympa ihop ännu mer. Detta i en tid när USA sannolikt kan vara på väg ut ur Europa på sikt, Ryssland rustar, delvis förblindat av sin sårade självkänsla och oro för sina katastrofala födelsetal.

De svenskar, militärer eller andra ’intressanta’, som fortfarande får besök från ättlingarna till gamla KGB vet att det inte förändrats så mycket där borta.
Georgien, Ukraina och Baltikum är påminnelser om att Putin och det gamla KGB-gardet inte förändrats mycket och inte glömt förödmjukelsen från tidigt 1990-tal.

Finland har ett mer än dubbelt så starkt försvar för hälften av pengarna. De tillför nu nya medel, storleksordningen 8-9 % per år, för att hålla lite jämna steg med den ryska upprustningen i Östersjöregionen och möta kommande förändringar i balansen. Här tänker vi ta bort ytterligare en tredjedel till av försvaret och tydligen slopa flygförsvaret av antingen norra eller södra Sverige. Men generalerna verkar vi ska ha kvar.

Snart börjar Gazprom bygga om hamnen i Slite på Gotland, där vi inte har någon militär kvar, så att den kan ta emot stora ryska rollon-rolloff-fartyg. Främst för byggandet av gasledningen kan tänka. Gazprom är i stort sett ett rike i riket, med egna säkerhetsstyrkor, allt Putinkontrollerat förstås.
Det här är bara några exempel på det svenska försvarssammanbrottet och en aningslöshet som kan bli historisk. Är vi köpta, blinda, dumma eller bara aningslösa?

Lägg ut försvaret på entreprenad till Finland. Ge dem hälften av våra anslag med krav på att fördubbla Sveriges försvarskapacitet. Sverige är värt att bevara.

Läste just att Röda korsets generalsekreterare har drygt 90 000 i lön, per månad. Ordförande Bengt Westerberg tjänar kring 70 000 i månaden, men då har han också internationella uppdrag. Det ser ut på liknande sätt i Rädda barnen och SOS-barnbyar.

Det är klart att rikstäckande organisationer med så stora verksamheter behöver kompetenta chefer och till viss del måste följa med i lönebilden. Det räcker knappast med heltid heller för cheferna.
Det känns ändå märkligt med löner som närmar sig dubbla riksdagsmannalönen i idéella verksamheter.

Jag har suttit med i små föreningars styrelser sedan över trettio år och sitter i en handfull också idag. Med styrelseuppdragen har det varken följt med arvode eller reseersättning. Fika har vi ofta fått, i regel fixat och betalat av samma människor gång efter gång. (Shame on me!) Den första och enda styrelse där jag fått arvode är kommunstyrelsen.

I de små sammanhangen tror jag vi ska vara rädda om vanan med det ideella, oarvoderade arbetet. Det är ett sätt att ’ge’ till det man vill och tror på. Det är också mycket som inte kan göras om vi ska ha ersättning för allt.

De stora ’hjälpdrakarna’ säger att lönerna kommer från medlemsavgifter och inte från gåvomedel. Vi ska akta oss så inte den egna snålheten lurar oss att låta bli att ge för att cheferna tjänar för mycket. De fattiga behöver hjälp ändå och vi hör så gott som alla till den allra rikaste delen av världen.

Du kan kolla var i världen du ligger på den här listan. Jag tror de räknar efter skatt, eftersom många i världen inte betalar inkomstskatt.

Ja, så sägs det att gumman sa till sin stackars häst medan hon lastade vedträ efter vedträ på släden. Ända till dess att lasset var sådant att inte två ardennerhästar hade kunnat få den ur fläcken.

Idag har jag i olika sammanhang träffat lärare och rektorer från olika skolor. En lärare ville sluta, det var nog nu. Det som egentligen skulle göras, arbetet med eleverna, hanns knappt med för allt det andra. Det kändes som om det vilade saker på axlarna som Skolverket skulle ha gjort. Krav som inte är överblickbara. Saker som ska göras, men ingen vet riktigt hur. Det enda man med säkerhet vet är att det man kommer att göra knappast blir godkänt.
Det skulle vara väldigt trist om den där läraren slutade, det handlar om en betydelsefull resurs i elevernas värld.

Det är dags att börja förenkla saker i vårt samhälle, inte minst i skolan.

Sitter just nu på sammanträde och funderar på diverse ’bussigheter’. Det blev nyss kaffepaus.

Oerhört givande och ibland en aning krävande.

Den 27:e januari 1945 befriades de som ännu inte förintats ur Auschwitz, tyskarnas industriella utrotningskomplex i Polen. Främst judar, men också polacker, zigenare, homosexuella och andra.
Detta datum är sedan 1999 en nationell minnesdag för förintelsen och andra folkmord. T.ex. det i Rwanda där 800 000 människor dödades under ca 100 dagar för 15 år sedan i ett försök att utrota en folkgrupp. Gå gärna in och titta på Levande historias hemsida.

När organisationer som Hamas och stora delar av deras västerländska ’stödtrupper’ förnekar eller börjar förminska förintelsens ofattliga faktum är det inte tid att låta minnena falla i glömska. När synagogorna återigen attackeras och t.o.m. företrädare för extrema katolska grupperingar börjar förneka förintelsen är det tvärtom tid att lyfta fram det värsta av alla folkmord, händelser som kan likna detta och skeenden som kan leda fram till utrotningsförsök.

Det finns skolor där man planerat att högtidlighålla minnet av förintelsen nu den 27:e, men beslutat att slopa det på grund av det sorgliga kriget i Gaza.
Jag tror det är oerhört oklokt om man gör så i en tid när judehatet, riktat mot ett folk som sådant, igen börjar jäsa över kloakbräddarna både till höger och vänster och där man absolut inte hade väntat det.

På tisdag är det den 27:e januari.

Utan att själv vara demokratiska har extremvänstern ofta angripit nazisterna med våldsamma motdemonstrationer. Ofta med hänvisning till att det är deras demokratiska rätt att angripa dem som inte är demokratiska.

Idag har en blandad skara vid Norrmalmstorg i Sth angripit sd (som jag inte jämför med nazisterna) i en olaglig motdemonstration där några också kastade sten – som i regel är rent livsfarligt. Det brukar inte handla om småsten, oftare om gatsten.

Denna dag har extremvänstern hjälpt sd ytterligare en bit fram emot riksdagen. Bara man får vara våldsam verkar man inte bry sig om följderna av det man gör.

Än vilar lugnet över söndagkvällen och skrivarfåtöljen. Annars är inte den kvällen den stillsammaste för dem som har ansvar i skolan. Det kan bli spännande kvällar i t.ex. förkylningstider då det ska fram några vikarier.
Man behöver alltid se över veckan och fundera på hur man ska få ihop det hela. En lätt oro för det oförutsedda kommer ofta över en.

På onsdag är det min tur att ha ’pedagogiskt café’ på skolkonferensen. Ämnet blir ’Individuella utvecklingsplanen med skriftliga omdömen’.
Regeringen beslutade om detta med skriftliga omdömen i juni och det blev lag från 1 juli. I mitten av december sände Skolverket ut sina ’Allmänna råd’ om hur de skulle se ut.
Enligt lagen skulle alla eleverna ha fått skriftliga omdömen i höstas, men det är på få skolor det hann verkställas. Av lätt insedda skäl.

Lagen ska förstås verkställas och saken kan ha mycket bra med sig. Rektor på varje skola ska avgöra hur det ska se ut i praktiken. Det är lite knep och knåp med detta, även för lärarna. Några har beräknat att detta (förutom ’åhågan’) kommer att kosta lärarna ett par-tre arbetsdagar till per år, sedan allt är genomgånget, förberett och klart.
Jag tror jag ska skriva ut litegrann av sammanfattningen i en senare bloggtext. Det kanske kan vara intressant för några utanför skolan att läsa.

Det finns en del som oroar sig för att lärarna inte har så mycket att göra och mest går och drar benen efter sig när de inte har sommarlov.
Oroa er inte för det.

En liten flicka döptes på Mariehemskyrkan idag. Till Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn. Blev insvept i förlåtelsen och en Annans rättfärdighet.

Sen blev det dopfest.

För ett par år sedan, när jag var riktigt färsk i politiken, skrev jag en motion om behovet av mer moderat fokus på Västerbottens inland. Jag la fram den till vårt länsförbund med Gunnar Åström i Storuman. Föga anade jag att det skulle komma att ha med sig mer för min del än lite småprovocerande skrivande och lite ryckande i diverse tåtar. Men det verkar bli mer och det känns roligt och inspirerande.

Det har fått vissa följder på hemmaplan också. Att min fru bl.a. har rötter i ’Näverlia’, Råstrand, Sorsele, visste jag förstås. Men när jag nu börjat fundera mer på nybyggarlandet och naturresursområdet så har hon idag släppt ut lite mer information. Hennes förfäder hör till dem som koloniserade inlandet. Bland annat härstammar hon från Hans Ersson, Sorseles förste klockare som levde mellan 1620 och 1667. Samt ’förstås’ Johan Philipsson-Hilduinen, född samma år och död 1695, Örträsks förste nybyggare. Det är många i Västerbotten som dras med en dutt av hans tjuriga gener.

Mitt livs pappa, Tore Nilsson, hade ett enormt släktforskarintresse – vi har förresten inte än bestämt vad vi ska göra av hans mycket speciella ’arkiv’. Universitetet vill ha det, det kanske blir så.
Till mitt livs nederlag hör att jag själv aldrig haft samma intresse. Pappa satt ofta med släktforskningen, när han inte arbetade med predikningar eller politiska saker. Just vad gäller släktforskningen kom jag kanske aldrig ut ur tonårens ’tvärs-emot-tid’. Således har jag ingen koll och dåligt minne för släktled och förgreningar. Det kan ha litegrann att göra med att jag är adopterad, jag vet inte.

Agneta ska plocka fram sin egen släktforskning. Hon har haft en sådan period innan jag kom in i bilden, rubbade cirklarna och omöjliggjorde tidskrävande fritidssysselsättningar. Det kanske visar sig att man via henne har kopplingar till fler delar av inlandet.

En utrotningshotad organism här i Sverige verkar vara chefen. Snittåldern är 55 och 30-40% går i pension inom tre år enligt en artikel i Svd. Artikeln är klart läsvärd för den som är lite samhälls- och samtidsintresserad.

Läget är ännu värre värre i en del andra europeiska länder och USA. I Obamas rike går hälften av cheferna i pension innan 2012 enligt artikeln. ’En enorm kunskaps- och erfarenhetsmassa är på väg ut från arbetsmarknaden’, skriver man.

Att det är ett faktum inom många kommuner visste jag, men inte att det är likadant i näringslivet. Lite skrämmande. Det kan bli en guppig resa framöver och morgondagens samhälle kommer definitivt att behöva sina ledare.

Synen på livet och arbetet sägs vara annorlunda i senare generationer och många avstår från chefsuppgifter när de ser arbetstiden, kraven, stressen och mediabevakningen som ledare utsätts för. Det låter tråkigt tycker jag, även om jag kan förstå att man hellre gör något lugnare. Särskilt när man hör och ser vilken ständig gall- och gnällström vissa chefer i svåra situationer får stå ut med.

Själv har jag begåvats med tålmodiga och snälla medarbetare så när jag funderar på att börja köra buss istället så beror det inte på en otacksam arbetsituation på det viset. Det är andra saker som vissa ögonblick kan göra en ganska urlakad och få en att drömma om ett chaufförsjobb.