Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: förebilder

Några riktigt fina ord

Av , , 2 kommentarer 9


Jag fick höra några riktigt fina ord härom dagen. De handlade om en lärare som hade betytt så oerhört mycket för en som (enligt sina egna ord ) ”var värdelös i skolan”. En som bara ville sluta långt innan det ringde ut i nian och sannolikt hade gjort det, om det inte varit för just den här läraren. Man kunde göra det då.

Läraren visade på en ny och okänd värld och gjorde att skolan blev både uthärdlig och stundtals riktigt intressant. Utan att försöka göra om eleven odlades självkänslan genom att han blev både sedd och hörd.

Idag driver den forne eleven verksamheter som ger många arbete och livsuppehälle. Detta med en ovanlig framgång, allt annat än självklar. På sitt sätt bidrar han också till självkänslan och uppehället hos många fler än sina anställda.

Jag undrar om han kommit dit han nu är om han vuxit upp i de tusen testernas tid och utan läraren som hade tid och blick för honom och de andra? Då är det inte säkert att han kunnat glömma allt han inte kunde lära sig, hade kanske inte kunnat tro att han var någon och kunde något, trots allt. Kanske aldrig hade blivit den samhällskugge han blev.

De seende, kännande och förändrande lärarna är oerhört betydelsefulla.

Politiska kulturen

Av , , 6 kommentarer 5


Det mesta av politiken är hederligt, träget arbete som görs utifrån en vilja att förvalta det gemensamma på bästa sätt. Utifrån våra olika ideologier. Det är inte det arbetet som får rubrikerna, det är sällan direkt spännande. Det är inte heller den delen den här texten handlar om.

Tyvärr skjuter sig politiken ofta i foten. Partier och företrädare tröttar genom enformigt självfokus och överdrivet grälla fulfärger när de andra ska beskrivas. Det blir så lättgenomskådat. Ibland sker självskadan även genom ett beteende som inte skulle accepteras på andra arenor, t.ex i skolan.

Till det som bryter ner hör också ”politiken” i form av låga och magsura angrepp, ofta anonyma, som är med och degenererar debatten, politiken och politikerna. Vilka ska orka med det flödet framöver? Hur slipad, hårdhudad och oresonabel ska morgondagens politiker bli för att härda ut med näthatet?

Och hur kommer man ofta högst i de interna maktkamperna? Vad blir priset för den kulturen?

Jag kanske är för negativ i just nu, men det hade varit roligt att lite oftare få vara riktigt stolt över det som sker på den politiska arenan. Och hur det sker.