…
Just nu är det många runt omkring oss som har det svårt på flera olika vis. Några riktigt svårt. Sjukdom, riktigt svår sjukdom, drabbade barn, hot mot arbete, uppgift och utkomst. Med mera.
Det är inte alltid lätt att vara människa.
Många kan undra hur man kan tro på Gud när man ser allt elände som kan hända. Själv tänker jag istället ungefär som Petrus sa när Jesus undrade om även lärjungarna skulle lämna honom:
”-Herre, till vem skulle vi gå?”
…
Mitt i stilla veckan och inför försoningens och uppståndelsens helg ska jag följa en vän till graven.
Jag har skjutsat honom många mil sedan 1981 när vi lärde känna varandra, nu ska hans kropp göra en kort resa. Som jag tror har själen redan gjort en resa till en mycket bättre värld.
Efter begravningen kanske jag skriver mer om honom. På ett sätt var han väldigt bräcklig, men han hade kontakt med den starkaste. Han blev aldrig vad han velat bli, men han var alltid och överallt ett vittne om att det finns en Frälsare som dött och uppstått och ensam är Vägen, Sanningen och Livet. För alla människor.
Han var en ovanlig och sällsynt man. Jag känner mig mycket hedrad att få vara med och bära hans kista. Jag ska göra det med saknad, men egentligen inte med sorg.
…
Kom just in från en sen träning. Det var varmt i huset, lite ljus var på och mer blev det när jag tryckte på knappen. Jag var törstig och det fanns vatten i kranen. Det finns mat hemma så att Agneta och jag kan äta både ikväll och i morgon.
Det kändes ungefär som för mannen jag pratade en del med idag. Han blev nyligen så glad när han satt och körde sin buss med skolbarn. De pratade och skrattade, det var vårvintervackert ute och han kände att han hade allt han behövde. Trots genomlidna tider av sjukdom, arbetlöshet och annan sorg berättade han att han den där stunden i bussen kände en oerhörd tacksamhet för att han fick ha det som han hade det och göra det han gjorde.
Jag kan inte förklara det ondas problem. Mina ögon fylls med tårar när jag på Aftonbladets webbsida ser 66-årige Yoshikatsu Hiratsuka gråta framför de snötäckta resterna av sitt hus. Jag hörde ikväll hur människor i min närhet mitt i livet drabbats så hårt att jag inte kan ta in det.
I allt obegripligt svårt kan jag inte tänka mig skapelsen och existensen utan att räkna med Gud, En god Gud som vill rädda oss från det ondaste onda genom Försoningen som skedde när Den Oskyldige dog för de skyldiga. Det är honom jag och busschauffören mitt i allt svårt känner oss tacksamma emot.
…
Orden kommer från första versen i Andra Korintierbrevets femte kapitel som jag läste i morse.
Om man brukar få alla influensor som drar förbi så är det klart man tänker lite kring den som nu tar allt större plats i det kollektiva medvetandet. Särskilt om man har en del astma och har lite lättare att få lunginflammation. Nu är jag väl för gammal för att ligga i främsta farozonen, men man vet ju inte.
Man vet som sagt inte, man har inga garantier för någonting. Inte för en enda bilresa, inte för ett endaste hjärtslag. Man har egentligen ingen koll alls. Om min biologiske far skulle ha levt lika länge som hans regelbundna och väldokumenterade hälsokontroller, hans genomtänkta matvanor och strikta fysiska träning antydde – då skulle han ha överlevt mig med minst 30 år. Men det gjorde han inte.
För mig var det en uppmuntran och en glädje att läsa 2 Kor 5:1 och fortsättningen. Det är det inte för alla. Men det kan bli för vem som helst.
Hur suspekt det än anses idag: Att ha livet och hoppet i en Person i Guds himmel och livsmålet längre bort än sin dödsdag, det tar inte bort glädjen att leva eller viljan att göra nytta här. Tvärtom.
Jan
Senaste kommentarerna