I förrgår blev det, som Christina har skrivit, en affärsdag. Bruks- och Björskskolans elever har som sagt dragit in 25 000 kronor till Bethania Academy. Här omsattes en stor del av det till saker som kommer att göra undervisningen ännu bättre och ge eleverna här ännu bättre förutsättningar att klara sig bra i livet, i Kenya, i Afrika.)

Vi visste att skolan var svagt datoriserad, men inte att det var så svagt på alla andra områden också.  Utom i resultaten. (Internet kommer man inte att ha på ett tag, men det är bevisligen inte nödvändigt för att ha bra resultat) Som jag skrev tidigare så kom den här ”fattigskolan” på andra plats bland alla Mombasadistriktets ”Upper Primary” avgångsklasser 2010, här finns en del riktigt ”fina” skolor. Jag är så svag för sånt här. När ”the real underdogs” sopar banan med dem som har så mycket gratis.

Det som behövdes var som sagt inte så mycket datorer som lärarhandledningar (inte minst för förskolan), lite fräscha elevläroböcker som inspiration för lärarna, några kartor, planscher, skrivböcker och pennvässare. T.o.m. förskolebarnen använder ju gammaldags rakblad för att vässa pennor. Att driva en skola med 400 elever med bara en gammal hemmakopiator/skrivare som man måste fylla med nytt bläck efter 10-15 sidor var också lite bedrövligt.

Vi köpte en begagnad kopiator med stor kapacitet, plus en bärbar dator till rektorn och ett par stationära till datorsalen. Det ska också bli ett nätverk. Nu kan man snart skriva ut dokument från ”komvuxsalens” datorer. Även lärarna kan inom kort göra övningar och prov och skriva ut dem. Sakerna kommer i morgon, även en kvinnlig församlingsmedlem som jobbar på universitetet och behärskar det här med nätverk.

(Så här mycket lärarhandledningar och annat nyttigt skolmaterial får man inte för 2000 kronor i Sverige. Totalt handlade vi för mycket, mycket mer igår)

Här kommer några ord av en av mina medresenäre, Christina Erdmann:

)Pengar… Har du spelat monopol någon gång? Min dotter fick ett barnmonopol för några veckor sedan, och vi har hunnit spela några gånger innan jag for hit ner till Kenya. Känslan av att ha monopolpengar, lekpengar, i händerna brukar finnas där när man har utländsk valuta i plånboken. Den har kommit även den här gången. Samtidigt har jag förstått hur mycket det lilla som jag växlade in till kenyanska shilling (KES) är värt för dem som jobbar här. Mina 700 svenska kronor blev nämligen nästan lika mycket som ett par månadslöner för en friskolelärare. Och det har jag utan större besvär gjort mig av med sedan i lördags, nu ligger någon hundralapp KES och skvalpar i plånboken och väntar på att få sällskap av fler pengar när jag har växlat in mina dollar.

Vi var på lyxshopping i eftermiddags. Vi hade samlat in önskemål från förskollärare och lärare plus sett lite vi själva tyckte kunde behövas. Målet från början var att köpa datorer, vilket vi gjorde men inte så många som vi tänkt först. Det blev en laptop till rektorn och två PC-datorer till skolan. Efter att ha sett skolan var det lite annat vi tyckte var viktigare än datorer, så vi inhandlade även en kopieringsmaskin, lärarlitteratur, kartor och lite smått och gott till förskolan. Vad sägs om kritor, alfabet i plast och planscher att hänga på väggarna? Nu gör de nya en gång i månaden pga luftfuktigheten. Vi köpte också något, för oss svenskar, så självklart som pennvässare. Nej, inga högteknologiska invecklade apparater, utan helt vanliga pennvässare, enklaste modellen i metall som brukar hålla. Det ser helt enkelt för farligt ut när småbarn i tre-fyra års ålder vässar pennor med rakblad! De tyckte vi var roliga i pappersaffären där vi handlade, det är nog inte varje dag någon kommer förbi och köper 30 st pennvässare på en gång…

Tankar av Christina Erdmann, tisdag kväll 24 maj i Likoni, Mombasa