Fjärde slutspelsmatchen i morgon – blir det jubel eller gnäll på bänkarna?

Jag har varit på resande fot vilket dessvärre innebar att jag missade stora delar av senaste matchen. Jag fick dock se det inledande målet av Martin Tokos, där bollen letade sig in mellan benen på en snopen Eero Kosonen (kan jag tänka mig). Jag ska dock inte säga så mycket mer om den matchen utan i stället glida in lite på tankar jag brottats med när jag läst både inför och efter matchen.

Vad är egentligen ”det bättre laget”? Nu menar jag egentligen inte bara mellan Dalen och Växjö, även om det råkar vara i detta sammanhang tankarna växte fram och utifrån detta sammanhang jag diskuterar.

Läser man vissa utlåtanden skulle man kunna tro att Växjö varit flera nummer bättre än Dalen, men att Dalen lite lyckosamt lyckats sätta bollarna medan otursförföljda Växjö bara drabbats av rejäl otur. Usch vad orättvist! – Jag skriver detta med ett visst mått av ironi, jag förstår såklart känslan. Det är lätt att bli partisk och kanske till och med lite bitter, i alla fall i stundens hetta.

De flesta håller nog ändå med om att inget lag vinner tre matcher på ren tur. Och de flesta håller nog med om att vi har två väldigt duktiga lag i Växjö och Dalen, där marginalerna legat på Dalens sida och avgjort. Jag tänker att det handlar mycket om att spela på sina egna styrkor, och nyttja motståndarnas eventuella svagheter. Det kan vara individuell skicklighet eller en stark lagmentalitet som gör att det väger över. Att fatta rätt beslut, att vara kylig i de mest avgörande lägena, att våga lägga en vågad pass.

Sett till senaste hemmamatchen för Dalen handlade det nog mycket om inställningen. Matchen var svängig och kaotisk.

Dalens alla onödiga utvisningar de drog på sig och ett Växjö som var märkbart griniga på slutet.

Alltså, jag tror att det är bra med ett visst mått av vinnarskalle – men när grinigheten tar över för mycket tror jag också att det kan förstöra för det egna laget. Dalen gick ihop som lag och vann också i slutändan. Något som symboliserar denna styrka hos Dalen är ju som jag nämnt förut – jublet från Dalen-bänken när någon blockar ett skott. Det är som ljuv musik för mina öron. Det ger energi till det egna laget tänker jag.

Motsatsvis riskerar gnäll och protester på spelarbänken att smitta av sig på ett negativt sätt till lagkamraterna. Tror jag i alla fall. Vissa kanske får energi i sitt spel av det, men det känns som ett tveeggat svärd. Inte med detta sagt att Växjö förlorade matchen på grund av detta, men jag tror i alla fall att Dalen omöjligen hade kunnat vinna om de låtit frustrationen ta över där i andra perioden när utvisningarna haglade in. Kan det bero på att Dalen har viktiga förebilder i Ketil Kronberg, Jonas Svahn och Mattias Ljunggren som både leder och stöttar föredömligt på planen?

Vilket Dalen får vi se i morgon? Allt annat än ”jubelbänken” vore en katastrof förstås! 🙂