Ett regnigt Stockholm – Solnahallen, ett noll i matcher och en chans att avgöra den första kvalomgången som spelas bäst av tre utan att behöva ta det till tre omgångar. Det var förutsättningarna för Dalen inför gårdagens bortamatch mot AIK i jakten på ett SSL-kontrakt och så som man gjorde det också! Dalen slog AIK och är därmed vidare i kvalet. Men hur var matchen då?

Rivstarten som bäddade för segern?
Matchen kunde inte ha börjat på ett bättre sätt, åtminstone inte för oss som håller på Dalen. Vårt Umeålag chockade hemmalaget med en intensitet som medförde att redan när fem minuter och 36 sekunder var spelade gjorde Dalen sitt tredje mål och tvingade AIK till en time out för att stoppa blödningen. Det bromsade visserligen upp Dalen, men när perioden var över stod det 0-4 och ingenting talade egentligen för AIK just då.

Viktiga mål och att stoppa momentum
På pappret kanske de inte såg så viktiga ut, men Hanna Berglunds två mål i den andra perioden var definitivt ett sådant där moment i matchen som säkrade vinsten och som är värdefullare än vad ett matchprotokoll kan visa. För faktum var att AIK såg starka ut under den andra perioden.

Jag vet inte om det var medveten coachning, men känslan var att AIK började söka matcha deras förstafemma mot Dalens tredje och det blev stundtals riktigt svettigt för Dalen. Samtidigt gjorde Dalens hårt slitande försvarsspel och skickligt spel från målvakt Isa Marie Carsbo att siffrorna hölls nere. När sedan Hanna Berglund fick bollen och säkert sköt upp den i bortre krysset gick luften ur AIK. Där var känslan att det skulle krävas en enorm kraftsamling för AIK att vända detta.

Promenadsträckan
Ja, den tredje och sista perioden i kvalomgången kändes lite som en promenadsträcka för Dalen. Inte för att AIK givit upp eller för att Dalen slog av på takten, men det var uppenbart att Dalen hade ett rejält grepp om matchen som AIK inte ens var nära att börja lösa upp.

Profiler, välförtjänt beröm och nästa kvalomgång
Detta Dalen har knappast en avsaknad av härliga spelarprofiler och harmonin i laget är så tydlig – det är ett lag som tror på sig själva och varandra och trivs ihop. Jag tycker att det är härligt att se Victoria Ströms karaktäristiska målmedvetenhet och Ida Hanssons kirurgiska precision i försvarsspelet och smittsamma glädje när hon gör mål. Det går heller inte att missa att Isa Marie Carsbo är en typiskt älskvärd målvakt både med sina små ritualer när hon ställer sig i målgården, hur hon eldar på lagkamraterna eller hennes gargong med domarna. Jag har sagt det förr, men jag älskar målvakter med utstrålning och det har Carsbo massor av!

Jag vill också lyfta en spelare som jag tycker gjorde en fantastiskt bra match och kanske är en sådan där spelare som riskerar att flyga lite under radarn men som gör så mycket nytta för sitt lag. Grunden för en bra offensiv läggs ofta och byggs utifrån en stark och trygg defensiv och jag imponerades stort av Lisa Sjölund som alltid tycks kunna hålla huvudet kallt och inte bjuder på någonting i närkamperna. Kan hålla undan två motspelare på egen hand och gå vinnande med bollen i ägo och spela fram kedjekamraten. Sjölund bidrar med en mycket viktig trygghet i Dalen som skapar utrymme för andra att kliva på i offensiven.

Närmast väntar nu kvalomgång två mot KAIS Mora. Vinnaren i detta kval går upp till SSL. Senast lagen möttes vann Mora och det är chans för revansch för Dalen.

Alltsedan det omtalade och sportsligt orättvisa uttåget från svenska superligan för våra damer har de jobbat hårt och målmedvetet för att ta sig igenom den hårda vägen tillbaka till den högsta ligan. Resan är långt ifrån över, men på klassiskt tränarmanér har det långsiktiga målet också brutits ned i kortsiktiga mål – ett steg i taget. Det första steget? Att vinna en kvalmatch!

Föregående säsong tog Dalen sig hela vägen till kvalet, men motståndarna Åkersberga visade en imponerande mental styrka som tog dem igenom kvalet och för Dalens del blev det en dyrköpt men nyttig läxa. Det Dalen vi fått se denna säsong tog med sig lärdomar från sina tidigare erfarenheter och har byggt vidare på detta och känslan vi sett hela säsongen är att det är ett starkt kollektiv och ett starkt lag vi har i detta Dalen – ett lag som kämpar uppoffrande för varandra och som går in helhjärtat i detta.

Mental styrka och erfarenheter
Dalen inledde kvalet med hemmamatchen idag mot Östra seriens tvåa, det vill säga, AIK. Dalen har ett positivt facit mot laget från säsongen, men vi vet allihop att sådant betyder ytterst lite när det väl kantas kval- eller slutspel och jag måste erkänna att jag var lite nervös inför matchen och nerverna var på helspänn hela vägen till slutsignalen ljöd. AIK är ingen enkel motståndare som bara ska städas av – siffrorna till trots, 4-0, bjöd gästerna upp till en bra och jämn match och har tydliga styrkor i sina vassa spelvändningar och några spetsspelare som klart skapade en del farliga chanser som gjorde det svettigt för Dalenförsvaret.

Samtidigt imponerade Dalen stort på mig med sin mentala styrka som var något helt annat än det Dalen vi fick se under förra årets kval. Som sagt, Dalen har lärt sig och vuxit av sina erfarenheter. Visst fanns det tecken på nerver, men Dalen kunde spela sitt spel och spelare som ska kliva fram gjorde det också. Jag tycker att spelare som Ida Hansson och Emma Sarkkinen får det att se oförskämt lätt ut att neutralisera försök till spelvändningar, Rut Marklund är sådär härligt respektlös, Linnéa Bäckström har en målmedvetenhet och kämpaanda som jag älskar att se hos spelare och Hanna Kristoffersson bjöd på både klassmål, assists och känslor. Ja, Dalens första formation är något extra – men det fanns spelare i de övriga formationerna som stack ut och gjorde det riktigt bra också.

Ett coolt gameface och bolltrygghet
Lisa Sjölund med sitt härliga coola gameface i tuffa närkamper, ger en utstrålning som att hon knappt låter sig beröras trots att motståndarna sliter och knuffar för att vinna bollen av henne. En viktig egenskap hos backar. Jag vet inte om jag gett det tillräckligt mycket beröm tidigare, men jag gillar verkligen hur säker Hanna Berglund är med bollen och hon nyttjar det ibland för att lugna ned en situation defensivt, eller för att skapa utrymme och ytor i offensiven. En annan mycket bolltrygg spelare som gjorde det bra i närkampsspelet och förtjänar att nämnas är Ida Waern som skyddar bollen på ett föredömligt sätt och som tillsammans med Elin Björke gav viktig grundtrygghet i Dalens tredje formation vilket kändes som en bra förutsättning för att kedjekamraterna skulle våga ta chanserna i anfallsspelet också. Knappast bara en avlastningsfemma, Dalen har tre formationer som kan och ska leverera framåt också!

Special teams och en hållen nolla
Något ska också sägas om Dalens special teams och målvaktsspel. Det kunde ha blivit kostsamt för Dalen att dra på sig två utvisningar i matchen, men Dalens box play-spel var riktigt bra och där stack bland annat spelare som Ida Sundström och Anna Helander ut med sitt hårda slit och uppoffrande spel. Jag återkommer till det där med uppoffrande, men det beskriver Dalen så bra och jag vågar påstå är en nödvändig faktor som bidrar till möjligheten för målvakter att hålla nollan en hel match också.

Ja, för visst var det så att Isa Carsbo gjorde det nästintill omöjliga inom innebandyn och höll nollan – i en kvalmatch! Vilken jävla prestation och hon var så att säga in the zone! Maria var helt lyrisk på läktaren och utropade exalterat flera gånger under matchen att Isa bestämt sig för att stänga igen matchen och då blir det inte lätt för AIK. Och visst hade hon rätt, Maria. Isa stängde matchen totalt med hjälp av hennes lagkamrater och jäklar vad man unnar henne det! Jag kan inte mycket om målvaktsspel, men utöver ett flertal mycket fina räddningar hörs hon hela vägen till läktaren när hon manar på och taggar igång sina spelare och det är ju sådana där kvaliteter hos en målvakt man bara älskar!

Efter matchen passade vi på att göra intervjuer med matchens spelare, Isa Carsbo, samt tränare Caroline Stattin. Intervjuerna hör ni på Dalenpoddens instagramkonto – gå gärna in och följ oss där!

Ni vet de där klassiska tv-scenerna som utspelar sig på en filmscen och det görs omtagningar för att få till rätt känsla. Det skruvas på någon detalj för att förmedla rätt känsla på filmduken. Omtagning – försök igen, tills det blir rätt! Jag vill inte skriva ett inlägg som känns tillrättalagt på det sättet. Det är svårt att förklara hur jobbigt det varit att skriva det här inlägget och försöka sätta ord på mina känslor. Jag vill vara smärtsamt ärlig om hur jävla jobbigt det har varit att i flera månader se sitt lag spela sig ur den högsta ligan som att se ett tåg i slow-motion på väg mot en allvarlig krasch utan att du kan göra någonting för att stoppa det. När kraschen sedan kom och det blev svart kändes det bara så… smärtsamt tomt. Som att en del av ens hjärta slits ur kroppen, att bli lämnad.

Det är ett jobbigt inlägg att skriva, men jag känner mig skyldig att göra det. Sätta ord på besvikelsen över att det ens kunde hända. Besvikelsen som blandas med smärtan av att se spelare och tränare helt förkrossade när slutsignalen ljuder. Ilskan inom mig när en idiot på läktaren bestämmer sig för att ta tillfället i akt att visa en av människans vidrigare sidor genom att öppet håna Viktor Nystedt som skadade sig under matchen och haltar förbi nere vid spelarbänken bland spelare med tomma glansiga ögon. Det provocerar mig att mötas av sociala medier där det ska fiskas efter billiga likes och ryggdunkar genom onödiga kommentarer riktade mot våra spelare, mot mitt lag. Ett ovärdigt beteende…

Jag orkar inte ens analysera de små, små marginalerna som kunde avgjort allting åt det andra hållet. Alla kansken, alla om och alla stolpar ut – det som hänt har hänt. Inga ursäkter eller förklaringar ändrar det faktumet. Dalen spelar inte längre i svenska superligan. Det är okej att vara ledsen, arg och besviken, men jag ser bara ett alternativ framåt – att leda alla de känslorna in i elden inom mig som symboliserar min revanschlusta och mina starka känslor för den här föreningen. Om Dalen spelar i allsvenskan följer jag med ned. Jag vägrar lämna. Dalen har lovat göra allt vad de kan för att ta sig tillbaka och på samma sätt lovar jag göra allt vad jag kan för att stötta båda våra lag på denna resa som supporter.

Jag har aldrig varit en medgångssupporter och jag tänker inte börja nu. I medgång och motgång. Särskilt i motgång – det är nu Dalen behöver oss supportrar. Om vi blir färre på läktaren lovar jag att skrika och applådera ännu mer. Jag lovar att uthärda innebandyns tomma löften om satsningar på allsvenskan som knappt märks och jag uthärdar att det knappt skrivs något alls om allsvenskan (eller SSL för den delen). Så lätt blir Dalen inte av med mig. Och nej, ni kommer inte se mig på läktaren i ett annat lags matchtröja.

Om den här säsongen har lärt mig någonting om mig själv är det att jag bryr mig så jävla mycket om Dalen att jag ibland nästan ångrar att jag följde med på den där första innebandymatchen för 11 år sedan då jag förälskades i sporten. Det gör helt enkelt för ont när motgångarna samlas på hög och den här säsongen har fan varit det värsta, men vetskapen om att det kommer att vända ger mig hopp. Damerna har visat vägen och etablerat sig som ett topplag i allsvenskan med goda chanser att kämpa sig tillbaka – nu är det upp till herrarna att göra samma resa! Vi har revansch att utkräva!

Att vara supporter är på många sätt ett privilegium, att få känna starkt för sitt lag och vara en del av den gemenskapen är fantastiskt – för det mesta. I lägen som dessa – jag syftar så klart på herrlagets situation – är det dock en ständig klump i magen, mardrömmar och en naggande känsla av oro i bakhuvudet. Många kan inte relatera till den känslan. För vissa är sport bara ”vuxna människor som jagar en boll” eller så är det som en knapp folk slår av eller på – kul att följa laget när det går bra, men när det går dåligt stänger man av bara. Slutar gå på matcher, låter laget sköta sig själva tills det vänder igen. Jag har ingen sådan knapp och har aldrig varit en medgångssupporter. Jag firar våra framgångar och sörjer våra motgångar och jag följer med på resan ned till allsvenskan om det är dit vägen leder oss.

Jag har påbörjat ett antal inlägg, men inte kunnat skriva färdigt dem. Anledningen? Det svåra läget herrarna satt sig i inför säsongsavslutningen med en allt för äkta risk att det faktiskt kan bli utträde ur svenska superligan om det vill sig illa. Det har funnits och finns så mycket jag vill säga, men som är svårt att uttrycka. Ett frustrerat ”Varför har ni satt er själva i denna sits Dalen?”. Samtidigt är det inte så enkelt. Det har varit små marginaler som varit avgörande egentligen för hela säsongen och det är otroligt ledsamt att samla på uddamålsförluster, förlorade poäng vi skulle haft, stolpar ut osv. Faktum är dock att vi nu har kniven mot strupen – men, och det är ett stort men, vi har allt i egna händer. Med två omgångar kvar, två poängs ledning och en fördelaktig målskillnad som skiljer oss från Hagunda är det viss fördel Dalen – men det är fan inte läge att slappna av eller andas ut. Ingenting är färdigt ännu och det är nu om någonsin vi ska plocka fram våra bästa insatser för säsongen. Att nolla Storvreta borta tidigare under säsongen var bra – nu krävs samma helhjärtade hjälteinsats mot Växjö och Gävle! Dalen har en potential som man inte lyckas plocka fram tillräckligt ofta, men den måste fram nu i slutomgångarna!

Dalen har ett fåtal bärande spelare som har gjort vad de kunnat för ett sargat lag som förlorat allt för många nyckelspelare under allt för många säsonger i rad. Laget är under ombyggnation och har fått mycket kritik för att ha gjort för lite för att förbereda sig för detta. Åker man ur nu kommer den kritiken förstås förstärkas, klarar man sig kvar är det upp till bevis och läge att växla upp inför nästa säsong. Dalen har en del att bevisa, men jag tror på Dalen. Jag har själv inte mer än ungefär tio år som innebandynörd, men jag minns mycket väl att Dalen varit i den här situationen förut och återcementerade sig som ett slutspelslag trots att man nära åkte ut superligan och i princip levde på trion Alexander Bodén, Ketil Kronberg och Johan Eriksson som höll oss kvar. I dag är det bara Kronberg som är kvar från den trion och det är andra spelare som måste kliva fram och leda laget igenom motgångarna, knyta nävarna och säkra kontraktet. Vi har sådana spelare i laget – klarar de av uppgiften? Det återstår att se.

Ett lag i harmoni
Ett lag som har ett helt annat utgångsläge är vårt damlag som redan tagit hem allsvenskan norra och har gått som tåget hela säsongen. Det som slagit mig under säsongen och som jag tycker är uppenbart när Dalen spelar är att det här laget är sammansvetsat och hungrigt på ett sätt som ger mig en stark tro på att det kan nå långt – kanske hela vägen till SSL. Kvalet kommer inte att bli lätt och det finns motståndare där att se upp för – inte minst Kais Mora. Jag och Maria fick dock chansen att prata en stund med Dalens tränare Caroline Stattin tidigare i veckan och även om jag inte ska citera henne här var det väldigt intressant att höra hennes tankar om laget och det som är uppenbart är att det finns en otroligt stark sammanhållning i laget och en tro på vad de gör.

Något som också är återkommande uppenbart för mig när jag pratat med tränare och spelare i Dalen genom åren är hur seriösa Dalen är och hur väl de tar hand om sina representanter. Tränare ges tid och möjligheter att utvecklas och bygga upp något över lång tid. Det finns en trygghet, stöttning och tro på långsiktighet som känns väldigt seriöst. Jag själv tillskriver det en välmående och efterlevd värdegrund och i en värld där tränare får gå så snart motgångarna skymtas i horisonten blir jag ännu stoltare över Dalens hållning att sträva efter långsiktighet – att utveckla och behålla tränare hellre än använda dem som syndabockar.

På söndag spelar både damerna och herrarna hemmamatcher – passa på att göra en heldag av det med mig och Maria och häng på Umeå Energi Arena från kl. 13! Nu kör vi Dalen – mot säkrat kontrakt och kommande kvalspel! Kämpa Dalen!