Kvalmatch 1: Förlust mot Åkersberga och ett inlägg om nerver, en potentiell nyckel och energi

Av , , Bli först att kommentera 0

Att blogga efter tunga förluster är alltid en utmaning och att försöka skriva någonting om dagens förlust i den första matchen för damerna i kvalserien mot Åkersberga är inget undantag. Det slutade med siffrorna 2-8, vilket kan tyckas förkrossande stora, men det rinner ofta iväg när några bollar får slängas in i en tom kasse och på flera sätt var det egentligen en jämn match med en matchbild som jag tror att bortalaget var väldigt nöjda med och där hemmalaget känner att de kan bättre. Hela säsongen har för Dalen varit en enda lång resa mot ett slutmål – detta kval – och jag förstår verkligen att det som hände också kunde hända. Dalen stod för en ”choke” och lyckades aldrig riktigt sätta sitt spel.

Dalen var påtagligt påverkade av nerver och vad jag antar var pressen av stundens allvar. Det visade sig genom att Dalens effektivitet i avslutningslägena var ovanligt blek och de många chanser som skapades borde ha renderat i betydligt fler mål än vad Dalen lyckades med idag. Samtidigt stod gästerna för en bra insats, försvarade sig bra och hade ett piggt kontringsspel och mot det uppställda försvaret spelade de gärna bollen mot en spelare som kom centralt med fart och lyckades emellanåt sätta Dalen i gungning på ett sätt som kändes… om jag får vara lite kritisk, kanske lite för enkelt? När Dalens formationer hamnade ur balans var motståndarna även kvicka på att nyttja detta genom att avlossa utifrån vilket visade sig vara mycket lyckat.

En chansning som inte riktigt lönade sig?
I bilen på väg hem från matchen hade jag en diskussion med Maria och en stor del av diskussionen handlade om var vi tappade matchen. Jag vet inte riktigt, men det måste vara svårt i en sådan här match att peta och justera i spelet och kunna sätta fingret på vad som behövs i stunden… Ska man till exempel låta ett desperat jagande Dalen gå på kontring på kontring på kontring på kontring på… ja, ni fattar? Jag förstår tanken med att låta det gå, särskilt med tanke på svårigheterna Dalen hade att göra mål mot uppställt försvar under matchen, men visst kändes det som om det oftare ändå gynnade Åkersberga mer när det blev lite så kallat ”Hawaii-spel”? Det ledde till att spelare som borde ha gått på byte för längesedan blev kvar på banan för länge, märkbart utmattade, vilket medförde att försvaret ofta hamnade ur balans och öppnade upp ytor bakåt som Dalen hade bra koll på under mer ordnade omständigheter – men inte i kaoset som stundom uppstod. Jag skulle önska att någon klev in och tydliggjorde att det behövdes ett byte här – avbryta och bygga upp ett nytt anfall med en pigg formation på banan i stället. Särskilt om det kunde ge vår första formation chansen att starta varje byte med bollen.

Om formationerna och om en potentiell nyckel
Det rådde ingen tvekan om att den formation som skapade bäst och flest chanser var Dalens första formation. Målen däremot, stod Agnes Holmgren mer eller mindre för på egen hand och det var inte så långt ifrån att hon även fick göra ett tredje i matchen. Holmgren är fenomenal på att ta sig iväg med bollen i farten och hon flyger fram som skjuten ur en kanon och det krävs mycket av en försvarare för att orka hänga på henne när hon sätter fart, vilket vi fick se när hon gjorde mål i numerärt underläge bland annat, men hon är även stark i duellerna direkt framför målet där flera andra av Dalens forwards hade stora problem med Åkersbergas försvarare idag. Här har Dalen kanske en nyckel till bortamatchen på onsdag också – att försöka nyttja starka spelare som orkar den hårda uppvaktningen framför målvakten som kommer krävas för att bollen ska kunna petas in. Nå, jag nämnde ju första formationen av en anledning.

Jag upplevde att Dalens första formation var den som hade bäst chans att rå på motståndarna idag. Chanser och tryck skapades, men det som kanske saknades var den där skärpan och effektiviteten som vanligen finns där och som jag tror var påverkad av matchens allvar. Jag skulle inte göra några större förändringar här inför onsdagens avgörande match, om denna formation bara får träff och kan spela utan för mycket nervpåslag så kommer de att vara giftiga. Jag upplevde att det var ett lyckat drag att de spelade längre byten allt eftersom matchen gick, men tyvärr uteblev utdelningen. Samtidigt tror jag att det finns detaljer att jobba med vad gäller Dalens övriga formationer.

Matchens bästa
Jag skulle vilja avsluta inlägget med att lyfta fram några spelare som jag tyckte utmärkte sig positivt idag. Det mest självklara valet enligt mig och den spelare som jag valt ut till Dalens bästa spelare idag var Ida Sjölander som jag tyckte var riktigt bra. Sjölander stod för en enormt viktig trygghet från hennes backplats där hon med imponerande precision och känsla för spelet plockade bort motståndare och skar av farliga passningar och bidrog samtidigt med viktig energi i det offensiva spelet när Dalen blev mer desperata och bidrog även där med en trygghet i närkamperna som hjälpte hennes formation att skapa tryck emellanåt.

Andra som förtjänar beröm var ovannämnde Agnes Holmgren och även Camilla Lundin som verkligen kämpade hårt och föredömligt på planen och gjorde allt hon kunde för att leda sitt lag. Sedan måste det ju bara nämnas den härliga energi hon bidrar med från sidan av planen, Isa Marie Carsbo. Lever någon sig in lika mycket i matchen som Carsbo? Ingen hörs lika mycket i alla fall – och jag tycker att det är fint hur hon hela tiden är framme och peppar lagkamraterna!

Slutligen blir jag väldigt glad över att se de unga Dalenspelarna som fick chansen att följa med damerna in på planen vid lagpresentationen och som glatt och ivrigt pratade om sina idoler och hejade på från sidan av planen. Engagemanget smittar av sig och jag blir både lite sentimental och väldigt glad när jag ser hur mycket glädje och energi det ger till ungdomarna när eliten välkomnar dem och tar hand om dem.

Ett försök att summera herrarnas säsong – om Dalen och Thorengruppen och om rivaliteter

Av , , Bli först att kommentera 0

OBS! Risk för ett långt inlägg…

Inledning
Efter gårdagens resultat står det dessvärre klart att det inte blir något slutspel för Dalen och säsongen är därmed över för herrarna. Däremot väntar i skrivande stund ett kommande kval för våra damer och det är något positivt att se fram emot som jag även har för avsikt att skriva om i bloggen, för den som vill kunna läsa lite tankar kring det.

Jag har planerat en del inför detta inlägg och tänkte att det ska handla om två av de tre lag jag har följt extra noga under säsongen: Dalen och Thorengruppen. Det känns som en naturlig avslutning efter en lång säsong som varit jämn och ojämn på samma gång, där slutspelsjakten känts som om den pågått i evigheter och där vi som supportrar kastats mellan hopp och förtvivlan – ofta flera gånger under samma vecka. Den jämna kampen mellan de båda Umeålagen har dessutom varit en extra krydda som gjort denna jakt extra spännande och jag har någonstans längs vägen funnit att jag uppskattar att vi har två lag i den högsta serien. Lite längre ned i inlägget ska jag göra ett försök att beskriva mina känslor kring rivaliteten och att följa två lag, samt summera några av de nycklar, såsom jag ser det, som ledde fram till Thorengruppens framgångsrika säsong. Till att börja med och avslutningsvis kommer det dock att handla om laget som fick mig att börja älska sporten innebandy, Dalen.

Jag vill egentligen att detta avrundande inlägg ska vara något positivt – framför allt med fokus på det som varit de glädjande delarna under säsongen – men jag får nog samtidigt avhandla den sista matchen och det som jag känner varit ett återkommande problem under hela säsongen: osäkerheten i Dalen.

Den sista omgången
Dalen hade allt i egna händer inför sista omgången för säsongen när de ställdes inför Jönköping på bortaplan. En vinst under ordinarie tid där och slutspelsplatsen var klar. Symptomatiskt för hela säsongen har Dalen haft en tuff säsong när det kommit till att hantera dessa avgörande situationer. Dalen har mer än en gång haft fina utgångslägen under säsongen och under matcherna där kortare perioder av praktiskt tagna kollapser från Dalens sida lett till att vi totalt givit bort poängen och vinsterna till motståndarna. Dagens avgörande match var, tyvärr, inget undantag.

Det som var slående tydligt redan från början i matchen och som spelarna som intervjuades även var inne lite på i intervjuerna, om man läser mellan raderna, var att Dalen inte gjorde en särskilt bra match – med Dalenmått mätt. Med detta menar jag att Dalen inte gick ut och spelade det spel som de tränat på och faktiskt spelat under hela säsongen och vi var faktiskt ganska bleka även innan det brakade loss i tredje perioden. Varken det något Hawaii-aktiga högoktaniga och stundtals kaotiska spel vi både älskar (och kanske även hatar lite grann när det svajar lite väl mycket) eller den höga pressen fanns riktigt där. Det var mer riskminimerande än vad vi varit vana vid att se och mer… glädjelöst? Jag tycker inte alls att det är ett gott tecken när det saknas både eld och passion från bänken och de gutturala segervrålen varje gång en lagkamrat täcker bort ett skott eller gör en bra närkamp lyser med sin frånvaro. Vart tog lagmaskinen Dalen vägen? Dalen var nervösa för att möta Jönköping borta och det genomsyrade matchen och särskilt den tredje perioden när dörrarna slogs upp på vid gavel när Jönköping plötsligt gjorde några enkla mål. Med all respekt för Jönköping, men vad i helvete hände egentligen i Dalen?

Det gör mig ledsen att se Dalen så mentalt skadeskjutna som igår och jag tror att Dalen behöver få möjligheten att komma samman, bygga upp sig själva och sammanhållningen igen för att komma igen starkare och som sig själva. Dalen är ett i grunden mycket bättre lag än vad de visat de senaste veckorna, men jag befarar att alla de här katastrofrubrikerna och ryktesspridningarna om Dalen och om spelare som är klara för andra klubbar kan ha haft en mer negativ inverkan på Dalen än vad spelare i laget eller någon i föreningen säkert kommer tillstå om de får frågan. Framför allt måste det vara svårt att fokusera på att vara här och nu när mycket energi läggs på sådana saker utanför planen.

Samtidigt är jag jäkligt trött på den här ständigt återkommande vinkeln i sociala medier och i media om att det är nu Dalen ska gå under – det är nu Dalen inte lyckas resa sig igen och så vidare. Jag har följt Dalen i snart tio års tid och jag tror att det varit den återkommande snackisen varenda år (med något enstaka undantag): ”Dalen förlorar tongivande spelare och nu är det kört”. Men är det någonting som jag lärt mig är det att Dalen är otroligt skickliga på att få ihop det ändå. Det finns mycket hjärta, rutin och lagkänsla i hela föreningen, hos spelare och tränare, hos ideella personer som sliter hårt för föreningen de brinner för och hos supportrarna som älskar denna svartvita klubb. Och på något sätt lyckas Dalen ändå, säsong efter säsong.

Nu blev det inte slutspel denna gång – men för ett Dalen som målades upp av media som ett sjunkande skepp och ett Dalen som, låt oss vara krassa, faktiskt inte kom nära att uppnå sin fulla potential och ändå föll på mållinjen till slutspelet… Hade vi en enda match där både första och andra formationerna gjorde en mer än okej insats samtidigt? Antingen var det en match där den första formationen gjorde det eller en match där den andra gjorde det, men sällan kom laget ihop sig som vi sett tidigare säsonger. Laget kan inte bäras av en femma per match under en hel säsong, det håller inte i ett lag som Dalen som lever på det starka kollektivet.

Trots att vi sannolikt går mot en jobbig tid tror jag inte att det här kommer bli slutet för Dalen heller. Med intressanta värvningar på gång och spelare i laget som kommer fortsätta växa och ta mer plats är jag hoppfull för framtiden, trots att vi går mot en silly season som ser ut att likna den otrevliga upplevelsen vi genomled efter förra säsongen. Dalen behöver få behålla duktiga ledare och nyckelspelare som ska visa vägen och att fortsätta hitta och utveckla nya talanger som får växa fram, men det är något Dalen gjort med stora framsteg tidigare.

Några av höjdpunkterna från säsongen
Min vana trogen tänkte jag skriva något om sådant som stuckit ut under säsongen, positiva saker som jag tar med mig. Jag har dock valt att (försöka) avgränsa mig här och låta bli sådant som jag tänker är allt för mycket relaterat till silly season. Det kanske kommer i ett senare inlägg i stället, nå, vi får se. Med risk för att det blir spretigt och mycket var min strategi för denna del bara att i princip gå igenom laguppställningen i Dalen och skriva ned mina första spontana tankar när jag tänker tillbaka på respektive formation eller spelare i laget och den resa de gjort och dela med mig av lite av varje. Är det lite nördigt? Jag vet inte, men mina starka känslor för både innebandyn och Dalen grundar sig på mer än bara en lagtillhörighet, för mig handlar det mycket om spelare och personer.

Första formationen
Dalens första formation har under stora delar av säsongen varit en personlig höjdpunkt. Den höga pressen som rivstartat match efter match med Daniel Sonidsson och Anton Åkerlund som kliver högt och ofta med stor framgång tvingat fram misstag direkt från motståndarna har varit en ren fröjd att se. Det är inte förvånande över huvud taget att detta varit Dalens två bästa poängplockare och känslan är dessutom att Sonidsson har ännu mer att ge och jag tror att han har ytterligare nivåer i sig. Jag har även hyllat Åkerlund flera gånger under säsongen och det av en anledning – är han i sitt livs bästa form? Ryktena säger att Anton lämnar Dalen för en resa till Schweiz och allt talar väl för att det är sant, men jag hoppas att vi får se en återkomst till Dalen längre fram. Detta får inte bli den sista gången vi hört ett ”oooh-aah Åkerlund” i Dalendressen.

Under säsongen har Pär Forsman plockat en del poäng, men utan att på något sätt förringa hans offensiva kvaliteter eller bara fokusera på vilken otroligt skicklig försvarsspelare han är tycker jag att det varit uppenbart hur viktig han är för stabiliteten och tryggheten i hans formation. När Dalen spelar kaos-innebandy (som de själva kallat det) och vindarna blåser som hårdast i det stormiga spelet är det samtidigt väldigt skönt att veta att vi har en sådan trygg punkt i Forsman. Ni vet hur det sägs att det är vindstilla i stormens öga? Är Pär Forsman vårt lags stormens öga? Att han är uppskattad av publiken är också uppenbart och jag kommer åter igen att låna ett uttryck som Maria sa för ett tag sedan: alla älskar Forsman!

På backsidan har stommen framför allt bestått av den oberäknelige och finurlige Johan Larsson och Albin Carlsten som på många sätt sattes på prov för första gången under en hel säsong i SSL och axlade ett större ansvar än tidigare. Jag var orolig för huruvida Larsson skulle hitta nya radarpartners efter att Christoffer Andersson lämnade, de två hade ju en otrolig förmåga att fungera tillsammans på planen, men ingen har väl blivit besviken över Johans förmågor att röra om i offensiven när han helt sonika roterar positioner och liksom alltid letar sig uppåt i banan. En stundtals underskattad back, upplever jag, som varit väldigt viktig i att få den första formationen att fungera. Carlsten har å andra sidan fått ta på sig mer av ansvaret för att gå in och avvärja knepiga situationer som uppstått, tvinga in ett lugn där det varit allt annat än lugnt och har kryddat det med en del vågade framspelningar som bidragit till att skapa oreda hos motståndarna. Känslan har varit att Albin tagit stora kliv framåt under säsongen och jag hoppas att vi får se honom fortsätta i Dalen där jag tror att han kommer utvecklas mycket under kommande säsonger.

Andra formationen
Stommen i den andra formationen, som jag väljer att se det, har bestått av Rasmus Andersson och Viktor Nystedt på backpositionerna och Alexander Hedlund, Emil Wiklund och Ketil Kronberg på forwardsidan. Just denna formation har inte haft samma möjligheter till kontinuitet som den första formationen på grund av frånvaro på grund av skador, sjukdomar m.m. Det har inte varit en alldeles enkel resa för denna femma, men när den har fungerat som allra bäst har den dock varit väldigt pulshöjande och helt fantastisk att följa! Vem älskar inte rivigheten hos Wiklund som verkligen tar för sig och alltid går in helhjärtat i varje situation och spelar med sina känslor så ogenerat öppet blottade? När Emil har en bra dag lyser han oftast starkast på planen och det är en spelare det är väldigt lätt att tycka om som supporter – en spelare som spelar med mycket hjärta. Eller Hedlund som gör så mycket för att få formationen att fungera, agerar det viktiga navet och jobbar i det tysta? Jag nämner just detta om Hedlund eftersom jag hört lite diskussioner om att han inte synts så mycket som han brukar denna säsong, men jag tycker att det har varit en påtaglig skillnad i hur väl denna formation fungerat med honom respektive utan honom. Han är väldigt duktig på att bevaka bollen och hålla den under hård uppvaktning, kan lirka fram den till en medspelare eller själv skapa en chans i de mest tilltrasslade situationer och jag tycker att det är en viktig spelare som inte ska underskattas. Jag gillar också kombinationen av honom tillsammans med Kronberg där de tillsammans kan skapa tryck och pressa ned motståndarna i svettiga stunder där man liksom inte alls vet var bollen kommer ta vägen till slut.

På tal om Ketil Kronberg förresten… Hur många år i rad ska vi alla fråga oss hur han kan se så omänskligt pigg, stark och ung ut? Herregud. Det skojas om att han inte blev uttagen till Norska landslaget inför VM först på grund av att det rådde frågetecken kring hans fysiska status. Riktigt så var det väl inte, utan vad jag förstod så handlade det om någon dum formell regel om att alla skulle tvingas till ett läger för tester, något som han inte kunde vara med på, men grundtanken om att Ketil skulle vara i för dålig form är direkt skrattretande! Ketil är ett föredöme för så många unga spelare, visar hur det är möjligt att nå långt med hårt arbete, vilja och rätt inställning. En ledare som leder genom att visa vägen och alltid golvar mig med sin ödmjukhet och varma personlighet de gånger jag haft äran att träffa honom. Ketil är för mig helt och hållet synonym med Dalen och jag vill aldrig ens föreställa mig ett Dalen utan honom. Han förtjänar i princip ett inlägg bara för sig, men jag väljer att nöja mig så här.

Jag inledde avsnittet med att nämna backarna och här finns det också en hel del saker värda att nämna. Till att börja med har nog inte säsongen varit något i närheten av det Rasmus hade hoppats på – och då syftar jag förstås på skadorna han drabbats av. Rasmus togs ursprungligen ut till landslaget och var nog en hård konkurrent om en plats till VM om han inte hade drabbats av skadorna och jag upplevde att vi fick se delar av hans kvaliteter under hans återkomst (innan han skadades igen) under säsongen, även om han så klart varit påverkad av att ha varit borta. Ryktena säger att Rasmus drar till Storvreta tillsammans med Måns Parsjö-Tegnér och jag håller det för sannolikt att vi inte ser honom i Dalen nästa säsong baserat på att han liksom… typ… sa det redan förra säsongen när han bara skrev ett ettårskontrakt? Jag menar herregud, alla dessa anonyma konton som försöker skapa en slags mystik kring sådant som känns ganska uppenbart kan göra mig lite trött ibland. Trist är det oavsett, jag hade velat se Rasmus fortsätta växa i Dalen och jag tror att han skulle bli en spelare att bygga laget runt.

Sedan har vi Viktor Nystedt. Här får jag kanske inte medhåll från alla, men jag rankar Viktor som vår allra bästa back och detta trots att han varit märkbart påverkad av bristande motivation (som han berättat om tidigare i innebandymedier och på Dalens hemsida) och har mer i sig än vad han kanske fick visa under denna säsong på grund av det. Jag gillade hur tränare Jonatan Brolin beskrev Nystedt efter någon av de stormigare matcherna för ett tag sedan – han pratade om att Viktor bidrog med ett lugn på planen och jag tycker att det sätter pricken över något som jag inte tror att alla associerar med ”yrvädret” och den vanligen supersnurrige Nystedt. När osäkerhet och nerver sprider sig i ett lag så kan det orsaka otrolig skada och Dalens säsong är tyvärr ett obehagligt kvitto på just detta. Då är det otroligt värdefullt med spelare som kan gå in och ta kontroll över situationen, visa att det går att hålla bollen, lugna ner och leda medspelarna tillbaka på rätt spår igen. Jag tror att Nystedt ses allt för mycket som en joker, en spelare som kan röra runt i grytan, utan att han samtidigt får tillräckligt mycket uppskattning för allt det andra jobb han gör i defensiven och för att leda med sitt sätt på planen. När jag tänker tillbaka på Nystedts säsong tänker jag inte på hur han snurrfintat bort någon spelare och skapat något läckert läge, även om det är garanti på detta när han spelar och är på det humöret, utan jag tänker framför allt på hur mycket ansvar han tagit för att vara en trygg punkt på planen. Jag hoppas även att han fått tillbaka glädjen för innebandyn.

Tredje formationen, nyförvärven och målvakterna
Ja du… Vilka har egentligen varit stommen i vår tredje formation denna säsong? Det har varit en del spelarrotationer och mycket har nog grundats i vilka som funnits att tillgå från match till match och även utifrån form. Det är inte lätt att försöka summera detta utan att bli allt för spretig, men jag ska göra ett försök.

De mest tongivande spelarna har utan tvekan varit Niclas Brohlin-Ljung och Felix Forslund – jag återkommer till dem. Anton Ahlbäck har även gjort en fin säsong och visat att han har god potential och kommer sannolikt växa ut till en skicklig back i Dalen. Unge Oliver Bodén växte lite grann för varje match han fick spela, upplevde jag, och vi lär nog få se mer av honom under nästa säsong. Nu har han fått samla på sig lite erfarenhet och vana och jag tror att det varit nyttigt för honom. Vi fick se väldigt lite av Lucas Arvidsson som jag tror varit skadad, men är inte säker på detta. Jag har alltid fått en god känsla kring Arvidsson som vi också lär få se mer av.

August Flod… Ja jäklar vad jag led med honom under säsongen, att han inte riktigt fick det att stämma. Jag förstår varför han värvades in till Dalen och tyckte att han visade kvaliteter jag gillar där jag tycker att han utmärker sig med att verkligen försöka göra allt vad han kan för att bidra (jag tolkar detta som viljestyrka), men det kändes som att han hade mycket motstuds under den sparsamma speltid han fick i början och han fick svårt att konkurrera om speltid överlag senare under säsongen. Jag ser dock mycket fram emot att se honom nästa säsong, att få lite tid på sig kommer nog att göra honom gott och ge honom möjligheten att fila bort lite av nervositeten som säkert bidrog till motstudsen.

Vi har väntat på att få se John Sjöstedt i SSL. Han har gjort en hel del poäng uppe i Skellefteå i division 1 tidigare och de gånger vi hade sett honom innan upplevde jag att han visade fina tekniska kvaliteter. Under sluttampen av säsongen har han fått en del speltid i Dalens tredje formation och jag tycker att han utmärkt sig där – särskilt när han fått spela ihop med Emil Wiklund. Sjöstedt är snabb på att uppfatta situationer, jobbar hårt i närkamperna och jag upplevde att han verkade smälta in på ett bra sätt tidigt i både SSL-tempot och Dalens sätt att spela. Jag sätter ett utropstecken på John Sjöstedt till nästa säsong, en spelare jag vill se mer av!

Några spelare som blandat och gett lite har varit David Karlsson och Michel Wöcke. Karlsson känns för mig som en väldigt trygg spelare att sätta in. En jämn spelare som inte kommer göra särskilt många eller stora misstag och som jobbar väldigt hårt för att göra rätt, men som kanske behöver lite mer tid på sig för att växa ut till en mer tongivande spelare i Dalen. Och jag tror att han har potentialen för att bli detta. Nästa säsong ser Dalen dessutom ut att få en brist på backsidan och frågan är om inte David kommer spela en ännu viktigare roll redan från början av säsongen. Vi vet sedan tidigare att det är precis vad som krävs ibland för att en spelare ska ta nästa kliv och jag gillar Karlsson.

Wöcke då? Håller ni med mig när jag säger att han blandat och gett? Samtidigt måste jag ju säga att han utvecklats mycket i Dalen och det känns intressant att se om han stannar kvar till nästa säsong och hur kurvan kommer se ut. Han har varit en fungerande center eller forward, men det är framför allt som back han har visat vad han går för och tagit kliv framåt. Förvånansvärt lugn och kanske lite för lugn ibland, lyckas ta sig ur kniviga situationer, läser spelet bra och har ett fint skott. Jag tänker inte kommentera straffvarianterna.

Åter till Brohlin-Ljung och Forslund. Vilken klippa han är, Niclas. Jag hoppas att alla ser värdet i en sådan spelare som kan ta rollen som center i en formation som knappt får jobba med någon kontinuitet, försöka leda unga och oprövade spelare eller minimera och reparera skadorna när misstagen inträffar. Att han även varit en viktig vikarie på backplats vid behov under säsongen och gjort det riktigt bra ska inte heller gå obemärkt förbi. Brohlin-Ljung är inte den som skapar rubrikerna, men jag hoppas verkligen inte att hans värde tas för givet. Att han har ett välplacerat skott är också en sådan sak som säkert lätt missas, eftersom han skjuter så sällan. Men i ett lag svältfött på rightare kanske han kommer att få anledning att skjuta mer nästa säsong.

Sedan har vi Felix Forslund. Av våra nyförvärv inför säsongen råder det ingen tvekan om att den som utvecklats mest och som förtjänar mest beröm, i mina ögon, är Forslund. Mitt första intryck av honom var att här har vi en spelare som kommer jobba stenhårt i varje byte. Mer än så, Forslund har visat att han är en skicklig medspelare, fungerar på flera olika positioner – back, center eller forward – och har bra kontroll även när spelet går i en rasande fart. Om han jobbar hårt framåt i offensiven jobbar han minst lika hårt tillbaka i hemjobbet och det blir aldrig så påtagligt som när man sitter på plats nära planen och kan se honom även i spelet utan bollen (att jämföra med någon trött stream med kameravinklar som inte hänger med). Värvningen av Felix var långt bättre än vad jag själv eller säkert många andra anat och jag spår en intressant utvecklingskurva för honom framöver.

Målvaktssidan då? Att Måns Parsjö-Tegnér har en otrolig högsta nivå vet vi ju sedan tidigare och även om känslan varit att något av luften gick ur honom efter att han inte togs ut till VM och det sedan började florera rykten (som bekräftats) att han värvats till Storvreta, så har han varit en oerhört viktig del i att Dalen tog så pass många poäng som de gjorde. Att han lever sig in så mycket i matcherna, blåser liv i laget och utstrålar så mycket pondus och ägandeskap är också en stor del av varför han är så otroligt lätt att uppskatta – han har mycket personlighet som syns på planen och det är en väldigt värdefull egenskap hos en målvakt. Det känns på många sätt tråkigt att Måns lämnar Dalen och jag vet inte hur de skorna ska gå att fylla, men en positiv och frisk fläkt under säsongen har varit Anton Grönlund som valt att förlänga med Dalen och som tippas bli den som i första hand ska axla rollen i Dalen som förstemålvakt. Grönlund som för övrigt stått för riktigt fina insatser varenda match han gjort i Dalen och det kändes väldigt tråkigt att han skadades under säsongen, annars var känslan att han skulle ha fått mer förtroende att stå och skulle få samla på sig mer erfarenheter inför kommande säsong. Jag är egentligen inte någon som kan analysera eller ska uttala mig om målvaktsstilar, men om jag gör ett tappert försök skulle jag säga att Måns och Anton har ganska olika spelstilar. I Grönlund har vi en målvakt som jag upplever jobbar mycket med positionering och att alltid vara på rätt ställe när situationerna uppstår. Det blir inte så mycket stora förflyttningar eller spexiga räddningar och jag har alltid fått en viss vibb av Johan Rehn när jag sett Anton i målet. Jag tror att vi har ett guldkorn i Grönlund och jag blev väldigt glad när han förlängde med Dalen.

Några bonusar
Det nådde inte hela vägen till slutspelet, men att Dalen fick möjligheten att ta in Jim Johansson för en comeback var definitivt en höjdpunkt. Det är knappast hemligt att Jim länge varit en av våra favoriter och det enda som varit synd är förstås att det inte blev tillräckligt många matcher att få njuta av det. Jim som växte allt mer ju fler matcher han fick möjligheten att spela, tanken slår en ju att det vore intressant att se hur bra han skulle kunna vara om han verkligen kunde satsa på innebandyn fullt ut och vara med på en försäsong.

Det var även fint att se Dalenprofilen Fredrik Hörnkvist igen, även om han aldrig behövde sättas på prov i hetluften. Tanken var även oroande, men samtidigt underhållande att Jonatan Brolin möjligen skulle tvingas hoppa in och rädda dagen för Dalen om Parsjö-Tegnér skulle behöva kliva av. Som tur var hände det aldrig, men så här i efterhand hade det varit roligt att se Brolin göra några byten. Jag har hört sägas att han håller och skulle göra det bra!

På tal om Brolin återstår förstås att se vad som händer kring ledarsidan i Dalen, men jag hoppas på att det inte sker några större förändringar där. Det kommer behöva göras justeringar och jag tror att det höga presspelet behöver kunna anpassas med större precision beroende på vad motståndarna gör för att möta upp det, men överlag tycker jag inte att det varit där Dalen förlorat matcherna. I det taktiska alltså. Det praktiska utförandet och nerver är en annan sak, men det är svårt att komma ifrån när det är människor det handlar om. Den mänskliga faktorn kommer alltid vara en del av det.

Rivaliteter och blandade känslor kring Thorengruppen
Så vidare till Thorengruppen, som utlovat. Ett ämne jag befarar kan tyckas lite kontroversiellt här, men som jag ändå vill beröra eftersom de varit en del av min innebandyvardag under hela pandemin. Jag och Maria har kollat lite sporadiskt på Thorengruppens matcher genom åren, när de var nere i allsvenskan och jagade SSL-kontraktet bland annat. De senaste två säsongerna har jag dock följt Thorengruppens matcher i så stor utsträckning jag kunnat och det har även påverkat min bild av laget. Under pandemin blev det ett bra tidsfördriv att kolla på så mycket innebandy som det gick och valet att följa Thorengruppen nästefter Dalen kändes naturligt. Jag tänkte att det både var intressant att följa våra rivaler likväl som att få bättre koll på spelare i vår närhet som mycket väl kan komma att spela i Dalen någon gång i framtiden. Det är ingenting ovanligt att spelare går mellan lagen, vilket vi ser i princip efter varje säsong. Och häri ligger en del i orsaken till mina blandade känslor kring denna upplaga av Thorengruppen.

Jag känner en stark rivalitet mot Thorengruppen, särskilt som förening, men jag hyser inget agg mot detta lag. Jag vet att det är meningen att man ska ”hata” sina rivaler, men jag är rätt så dålig på att hata och kommer på mig själv med att söka positiva vinklar på det mesta. Och hur ska jag kunna känna sådana känslor mot ett lag som numera har flera spelare jag tycker väldigt bra om och som varit öppna, välkomnande och trevliga mot både mig och Maria under alla åren de spelade i Dalen? Mattias Ljunggren som tagit sig väldigt mycket tid att både göra intervjuer med oss när vi tog våra första stapplande steg i podden (en av historiens förmodligen längsta intervjuer) och alltid fick oss att känna oss som en del i Dalen. Jonas Svahn och Lukas Harnesk är gamla favoriter sedan länge och härliga Jacob Mäkeläinen – hur många gånger har vi inte poddat om och skrivit om Mäki och även växlat några ord med hans pappa? Fabian Karlsten var aldrig för upptagen för att prata innebandy med oss och uppmuntrade alltid vårt engagemang kring division ett-laget. Jag nämner detta för att jag tror att det för vissa kan verka lite märkligt att skriva ett uppskattande inlägg till våra rivaler i en blogg som handlar om Dalen, men häri ligger en del av förklaringen. En annan del av förklaringen beror på förändringen Thorengruppen genomgått de senaste åren. De känns seriösare nu och har filat bort en del av den osköna auran som de höll på med ett tag och fokuserat mer på att spela innebandy.

Hur var deras säsong då? Thorengruppen krattade gången för sig själva genom att rivstarta säsongen starkt – de låg till och med i toppen av tabellen ett tag och fick nog en del ögonbryn att höjas. Jag tror att en del av orsaken till detta stavas att alla under Norrland tenderar att underskatta lagen i norr, men sedan var utdelningen på framför allt lagets unga spelare något anmärkningsvärt. Det har också varit en mycket viktig nyckel till framgången för Thorengruppen denna säsong – bara kolla på poängen spelare som Hampus Öhgren, Axel Hjälm, Matteus Gavatin och Måns Höglin öst in. Spelare som allihop är mellan 20-22 år gamla. Öhgren slutade 3:a i poängligan och Hjälm 8:a. Imponerande! Men mer intressant än poängen tycker jag har varit det faktum att flera av dessa unga spelare har spelat med ett självförtroende och en insikt om det hårda jobb som krävs för att vinna matcher som vittnat om att de tagit uppgiften på allvar. Och det är en förändring som Thorengruppen har behövt – en seriösare kultur.

En av de största förändringarna upplever jag att nämnde Höglin stått för – en spelare som uppmärksammats mycket för sin talang redan tidigare, men som jag alltid känt har förstört lite för sig själv med sitt temperament. Rätt använt tror jag att det är en styrka att vara en passionerad och hetlevrad spelare och känslan har varit att Måns mognat en hel del denna säsong och har kunnat fokusera sina känslor på mer av rätt saker. Det har tjänat honom väl!

Det är ju svårt att inte återkomma till Öhgren som utstrålar mycket av en ledare på planen och som känns väldigt komplett som spelare och Hjälm som inte bara har ett vasst skott utan som verkligen jobbar hårt över hela planen på ett föredömligt sätt. Jag respekterar en poängspelare och målskytt som inte bara väntar på avslutslägena, utan är högst drivande i att skapa dem och som dessutom jobbar lika hårt hemåt igen.

En annan spelare som öst in poäng och som är väldigt sevärd är Daniel Hernandez. Han belönades med en landslagsplats till ett av de läger som tyvärr ställdes in på grund av pandemin, men grunden för detta låg förstås i den fina säsong han stått för. Det är en spelare som jag haft lite svårt att placera för egen del. Otroligt teknisk, ibland nästan så att man inte förstår vad man precis såg, men har också haft en släng av den här ”snurra för snurrandets skull”-auran som jag kan känna är mer show än substans i vissa situationer, men det har varit mindre show och mer substans denna säsong. Mycket mer.

På backsidan har det ju också funnits en del intressanta utropstecken. Jag trodde nog att välbekanta Ljunggren och Harnesk skulle vara mina favoriter på förhand, men jag går gladeligen med i hyllningskören av Hugo Bertilsson som spelade moget och klokt redan föregående säsong, men som ta mig tusan fått mig att förvånat svära flera gånger under säsongen över vilken hög nivå han håller på så tidig ålder. Det har inte varit oförtjänt att han vunnit matchens lirare åtskilliga gånger och det som förvånat mig har varit hur snabbt han tycks kunna läsa av en situation och fatta ett korrekt beslut. I kombination med en kylighet som han inte borde besitta som 18-åring bidrar han med trygghet i försvaret och skapar farliga situationer i anfallsspelet. Han får inte samma rubriker som poängplockarna i laget, men här har vi en sevärd spelare i Umeå.

En annan spelare på backsidan jag fastnat mycket för är Adam Lidgren – eller som Maria gillar att uttrycka det, min nya ”innebandycrush”. Det började egentligen redan förra säsongen när Thorengruppen var i en bedrövligt djup svacka och såg ut att vara på väg ur SSL. Jag tror inte att någon jobbade lika hårt för att vända den trenden som Lidgren och det både fascinerade mig och imponerade på mig hur han kunde visa sådan ovilja att vika ner sig och fortsatte slita för sina lagkamrater och för sig själv match efter match. Lidgren var min absoluta favoritspelare den säsongen i Thorengruppen och blev en anledning att vilja fortsätta se deras matcher. Som spelare är det en brysk back som tar ägandeskap över sin yta och går in helhjärtat i närkamperna och som jag tror kan få en och annan motspelare att slänga ett ont öga efteråt. Jag gillar sånt, särskilt i en tid då många backar ska vara finlirande forwards som råkar befinna sig på backplats när det tekas igång.

Jag skulle återkomma till den krattade gången… Efter den kanske något överpresterande starka inledningen höll Thorengruppen en rimligare men samtidigt mer än godkänd nivå sett över säsongen. De hade dippar, precis som alla lag och förlorade en rad matcher under en period, men följde sedan upp det med att slå lag som Mullsjö, Storvreta och Dalen. Detta gjorde man med hjälp av hårt defensivt arbete och skarpa spelvändningar, kryddat med ett påhittigt anfallsspel där ovannämnda spelare ofta var inblandade. Just spelvändningarna har Thorengruppen ofta tagit till vara på väl och straffat motståndarna så snart de gjort misstag – ett klassiskt innebandyrecept för framgångar.

Det faktum att Thorengruppen tog poäng mot slutspelslagen kontinuerligt under säsongen gjorde att de också var snöpligt nära på att ta slutspelsplatsen före både Dalen och Pixbo. Nu blev det i stället Pixbo som stapplade in på den åttonde platsen efter Dalens kollaps och det känns för mig som det sämsta tänkbara scenariot – jag har verkligen inga känslor för Pixbo. Jag hade inte missunnat Thorengruppen en slutspelsplats efter den säsong de gjort och med tanke på att Dalen haft platsen i egna händer flera gånger, men fallit på egna misstag. Thorengruppen ska ändå vara nöjda med prestationen och får nog anses ha gjort sin bästa säsong hittills och mycket talar för att de blir slagkraftiga även nästa säsong. Jag lyfter på hatten för våra rivaler Thorengruppen och ser fram emot kommande derbyn! Tillsammans kan vi fortsätta skapa intresse för innebandyn i Umeå och visa hur stort stöd det finns för detta här i norr!

Tack för den här säsongen
Slutligen vill jag passa på att tacka för den här säsongen – förutom ett tack riktat till lagen vill jag även rikta det till de av er som följer den här bloggen, till alla som jobbar med och runt innebandyn och till alla er som hör av er på olika sätt antingen under matcherna eller på sociala medier.

Bloggen kommer dessvärre även fortsättningsvis vara något jag gör lite emellanåt. Abstinensen brukar dock bli allt för svår och då kommer jag med stor sannolikhet att skriva några inlägg om slutspel, silly season eller vad det nu kan tänkas vara. Och håll som sagt utkik efter inlägg om damernas kvalspel framöver – jäklar vad roligt det ska bli!