Vemodet, finalsnack och ett splittrat Umeå

Smått vemodigt infinner jag mig i Stockholm tillsammans med Maria, tokladdade inför SM-finalerna som spelas under morgondagen. Vemodet beror inte på bristande intresse för de matcher som ska spelas – tvärtom, det kommer bli otroligt! – eller ens det faktum att ingendera finalplats kneps av Dalen i slutändan. Nej, vemodet har krupit sig närmare och närmare i och med att insikten om att säsongen snart är över, helt över, vuxit sig allt starkare.

Ja, efter morgondagens två matcher tar svenska superligan uppehåll, vilket innebär början på slutet, eller i vart fall nedtrappningen av något som upptar en stor del av min fritid: mitt innebandynörderi.

Det är knappast så att jag mindre ivrigt kommer jaga innebandypoddar att lyssna till, eller nyheter, rykten och diverse silly-godis det bjuds på, men det kommer bli ett mindre urval att ta in och avnjuta.

Min tanke är att fortsätta följa silly season, det vill säga alla spelarövergångar, förlängningar, med mera, samt hobbyanalysera möjligheterna och förändringarna, främst i Dalen, samt förhoppningsvis knåpa ihop lite nya sätt att utveckla denna blogg.

Men det här med att trappa ned innebandyn…fasen, jag är inte redo! På tåget mellan Märsta och T-centralen insåg jag exempelvis att jag numera förknippar de flesta stationerna/platserna längs vägen med diverse innebandyklubbar (tack Innebandysurr!).

 

Finalerna

Vad tror jag om finalerna då? Falun möter Växjö på herrsidan och Iksu möter Kais Mora på damsidan. Spontant tänker jag att det kommer bli riktigt spännande och jag är enormt taggad på att få se de bästa av de bästa göra upp om gulden!

I ärlighetens namn blev det precis den final jag hoppades på under säsongen vad gäller Iksu mot Kais Mora. Giganternas kamp – innebandy av världsklass! Jag ser mycket fram emot att få se några av mina favoritspelare såsom Anna Wijk och Emelie Wibron göra upp om guldet.

Iksu har så många profiler och duktiga spelare på varenda position, det känns egentligen lite overkligt, men Anna Wijk skojar man samtidigt inte bort. Första gången jag såg henne spela var jag såld – Wijk kan innebandymagi!

Jag kan samtidigt inte säga att Falun mot Växjö var den final jag hade hoppats på, men har däremot stor respekt för den fina insats Växjö gjort i både serien och slutspelet. De har välförtjänt tagit sig till finalen och lär ge Falun en utmaning i kampen om guldet.

Jag har vanligen rätt så mycket förkärlek för underdogs, och visst är Växjö underdog i sammanhanget mot favorittippade Falun, men nästefter Dalen handlar det för mig mycket om spelare jag fastnat för av någon anledning. Där går mitt favoritskap, trots underdog-förkärlek and all, till Falun.

Växjös Filip Kjellsson har jag fattat tycke för och hans makalösa passningar har vid mer än ett tillfälle gett upphov till gåshud och Valdemar Ahlroth, en spelare med ett ganska hett temperament som inte imponerade på mig under föregående säsongs slutspel när Växjö mötte Dalen, har trots detta vunnit över mig efter att jag lyssnade till poddavsnittet med Ahlroth i Innebandysurr.

I Falun finns det dock några fler som får bägaren att tippa över i Dalalagets favör. Vad sägs om den första back jag fick en ”innebandy-crush” på, Thomas Holmgren? Jag har fortfarande hans Dalentröja hemma, men det är med lite blandade känslor efter att han lämnade Dalen 🙂

En annan spelare som knappast är underskattad längre, men som fått skina ordentligt på sistone är ju Johannes Larsson. Han är SÅ bra! Emil Johansson är tokgiven, likväl som både Enström och Galante-Carlström som knappast behöver nämnas…

Att få se Omar Aldeeb i SSL, en spelare jag annars imponerades av stort när jag såg honom mot Team Thorengruppen i Strängnäs före denna säsong, är ju inte heller fy skam. Jisses, tänk vad synd om han faktiskt går till stjärnsprakande Falun i stället för att krydda upp exempelvis AIK… Nåväl.

Men, ärligt talat, Falun, det här med att ha sådan bredd att en spelare som Martin Tokos nöter bänk i match efter match. Det är faktiskt inte okej. Lite i stil med Iksu, kostar på sig att sätta landslagsspelare på bänken. Nej, jag hoppas att Martin Tokos får visa sina skills i en ny klubb nästa säsong.

 

Tips

För den som är intresserad har jag förresten tillsammans med en hel uppsjö av andra betydligt mer kunniga och intressanta namn delat med mig av mitt tips inför finalerna till sportbladets innebandybloggare Jonas Gustavsson.

Om ni mot förmodan inte har koll på den i särklass största innebandybloggen enligt min mening kan jag varmt rekommendera er att gå in och läsa alla tipsen här och även i övrigt lägga till hans blogg i era favoriter. Med betydligt mindre fokus på fantastiska Dalen skriver han dock ytterst flitigt om innebandy på både dam- och herrsidan och gör det riktigt bra! Adressen har ni här:

http://bloggar.aftonbladet.se/innebandybloggen/2017/04/finaltipset-2017/

 

Ett splittrat Umeå

Här håller vissa kanske inte alls med mig, men det är något som bekymrar mig en aning när det gäller frågan om flera elitklubbars överlevnad i samma område. Inledningsvis ska jag ge er en kort bakgrund för att sedan komma till mina tankar kring vad jag menar med ett splittrat Umeå.

Jag läste en artikel på Västerbottens-Kuriren där Mikael Bergstedt bland annat nämner att Team Thorengruppen visat intresse för att köpa loss Fredrik Edholm från Dalen. Edholm spelade tidigare med Thorengruppen och valde att gå över till Dalen för att få spela i svenska superligan. Samtidigt har Dalen markerat att de vill behålla Edholm genom att, enligt ryktena, sätta en väldigt hög prislapp på den skottskicklige forwarden. Till saken hör även att Edholm har två år kvar på sitt kontrakt med Dalen.

Nu tänker somliga kanske såhär att fråga bör väl alltid vara okej, ingen fara med detta. Så kan det mycket väl vara, men det som bekymrar mig kring alla skriverier som varit mellan Team Thorengruppen och Dalen på sistone har fokus till synes handlat mycket om att försöka locka till sig spelare sinsemellan.

Det kan visserligen vara okej när det handlar om spelare vars kontrakt löper ut, men jag ställer mig något mer frågande till det här med att även försöka köpa loss spelare vars kontrakt fortfarande gäller gentemot den andra klubben.

Vidare hör även till saken att det finns en viss rivalitet mellan klubbarna, vilken jag säkerligen inte alls känner till tillräckligt bra för att ha rätt att ge mig in i en diskussion kring, men sett utifrån med den lilla information jag har upplever jag att det är lite trångsynt att fokus till synes hamnat på att plocka spelare från samma ankdamm hellre än att försöka locka hit nya intressanta spelare till innebandyhuvudstaden Umeå.

Ja, för visst känns det väl ändå lite märkligt? Saknar Umeå förutsättningarna för att locka hit fler spelare, eller handlar det om att krydda det egna laget på bekostnad av det andra?

Jag har vid mer än ett tillfälle läst att Team Thorengruppen uttryckligen sagt att målet är att bli nummer ett i Umeå, att bli storebror snarare än lillebror till rivalen Dalen.

Målet är det inget fel på, jag misstänker att exempelvis Sirius känner likadant i förhållande till storebror Storvreta i Uppsala, men det ter sig däremot något märkligt vid jämförelse med hur det sedan talas öppet om att försöka värva Dalens lagkapten Ketil Kronberg, en spelare som symboliserar Dalen ut i fingerspetsarna och det nu är fråga om att försöka locka över Fredrik Edholm som är bunden enligt avtal till Dalen.

Om tanken bara är att byta etikett på lagen, att Dalens trupp i princip går över till att spela under namnet Team Thorengruppen, eller vice versa, då frågar jag mig vad rivaliteten egentligen handlar om. Är det sportslig rivalitet, må bäste lag vinna, som driver på eller handlar det i realiteten bara om prestigen att vara bäst i Umeå?

Jag tror att det finns plats för båda lagen på högsta nivå och jag tror dessutom att det i en studentstad som Umeå är möjligt att bygga upp två starka lag utan att kivas sinsemellan om samma spelare. Lägg fokus både på att utveckla spelare underifrån, satsa på ungdomsverksamheten, samtidigt som på att göra det attraktivt att komma till Umeå och spela för elitlagen. Locka hit duktiga spelare utifrån och utveckla även dem.

Jag vill inte se Dalen och Team Thorengruppen i dragkamp om samma spelare – jag vill se båda lagen utvecklas och även se Umeå fortsätta växa som innebandystad.

Det slängs med uttryck som destruktiv innebandy hit och dit, med ett stort mått av subjektivt tyckande, men vad fasen, jag är inte bättre än att jag kan tycka till också. Jag tror att det är destruktivt för innebandyn i Umeå att konkurrera på detta sätt och någonstans riskerar vi, publiken i Umeå, att bli lidande i slutändan.

Drömmen?

Dalen och Team Thorengruppen i slutspel, samma säsong. Två lag med två olika spelaruppsättningar och idéer kring hur innebandy ska spelas. Må bäste lag vinna.