Wolverine.

Den var faktiskt rätt Ok. Jag som egentligen inte tycker om Actionfilmer kunde faktiskt se den utan att gäspa och gå därifrån. bara det var ett stort plus i kanten för den. Jag tror att det var för att det faktiskt är lite Sci-Fi inblandat i den.

Vi satt på mitt jobb jag och "Gubbarna" för några dagar sen. Helt plötsligt och jag kommer inte ihåg varför så kommer samtalsämnet in på melodifestivalen, Idol, Let´s Dance osv. Gubbarna kunde allt, de hade stenkoll på vilka som vunnit vad, vilket år och med vilken låt. Jag bara satt där med öppen mun och tungan hängandes!

Jag kan ingenting sånt, vi ser inte på Idol, (bara från början när man får använda "skämskudden") Melodifestivalen har vi knappt sett någon gång under våra 13 år tillsammans och Let´s Dance??? Vad är det?

Jag började på att fundera för mig själv när jag satt där och lyssnade på deras kunskaper om olika musikstilar och diverse artister. Är det något fel på vår famij för att vi inte ser sånt?

När så plötsligt det slog mig… Jag är ju en Bok / Sci-Fi/ bibliotekarie nörd med fyra pojkar! Klart som tusan att vi inte ser sånt. Även om jag skulle vija se sånt någon gång så skulle jag bli nedröstad tror jag. För mycket testosteron hemma hos oss för sånt.

Nu har vi ju faktiskt sett lite grann av idol även på senare tid. Underbara superduktiga Tove bär skulden till det. Vilken blivande stjärna hon är. Alla är duktiga, men Tove får mig nästan att börja gråta varje gång jag hör hennes röst!

Men nej. jag tror faktiskt att jag håller mig till Min Sci-Fi. Det blir bäst så!

Jag har ju tidigare berättat att jag får en viss skrivarblockering på helgerna? Detta gäller inte bara min stackars lilla blogg, tyvärr så gäller det även mina små restuppgifter som jag behöver för att kunna ta ut min ack så viktiga examen. Jag funderar på om jag skall ta en helg och sätta mig på UB, sova inne i stan hos min ömma mor och bara skriva, skriva, skriva. Jag vet inte? Kan man göra det som 4-barns mamma? Får man ta ledigt från barnen och maken och huset en hel helg och bara skriva mina små skoluppgifter? Eller är man en dålig mor då? En dålig hustru och en dålig hushållerska?

Betänk noga att jag ännu inte gjort det, jag bara funderar på det.

Varför är det så att när jag funderar på att göra något för min skull, tämligen enkla saker såsom att hälsa på mina vänner, gå på bio, ta en tur till stockholm för att hälsa på mina vänner där, så drabbas jag alltid av den stora svarta ångesten.

-Kan jag lämna barnen så länge? Klarar maken av att ta hand om barnen så länge? Skall jag ringa till svärmor och be henne hjälpa maken med barnen? Har dom mat så att dom klarar sig? Osv i all oändlighet.

Herregud, min man är ju en vuxen människa. Han klarar sig väl själv. Klart som korvspad att han fixar att ta hand om sina egna barn. Han var ju väldigt villig vid tillverkandet av dom så då borde han ju fixa omhändertagandet åxå. Eller hur?

Detta måste vara ett kvinnligt fenomen. Det där med att vi inte kan släppa taget om våra små ättlingar. Att vi misstror alla andra i deras omvårdnad om de små liven. Vad kan hända liksom?

Att de ger barnen mat klockan 12:30 istället för 11:30?

Eller att de läser sagan före kvällsfikat istället för vid sänggåendet?

Som om det skulle hämma barnen i deras utveckling? Som om världen skulle stanna och ropa:

-Hallå där!! Ni kan inte ta hand om era barn på samma sätt… ni är härmed förvisade rollen som föräldrar?

På något sätt så får man väl hoppas att det omdöme som gjordes när valet av man resulterade i far till barnen, var rätt omdöme och släppa taget om de små telningarna? Eller, kanske man skall säga "släppa kontrollen och låta maken/sambon sköta barnen på sitt eget sätt".

I dag är jag i vilket fall som helst hemma med en febrig Affe…igen!

Jag längtar tills han börjar skolan. Vis av erfarenhet så vet jag att då slutar dessa förb****de dagissjukor och barnen är inte sjuka lika ofta.

Jag satt och funderade på hur jag använder denna blogg. Vill jag att alla skall veta allt som händer mig? Varför jag frågar är för att i morse så kom en av de anställda på mitt arbete fram till mig och sa att hon följer min blogg. Jag har aldrig sett människan förut vilket i sig kändes lite dumt. Eller, med flera hundra anställda så är det kanske inte så konstigt att jag inte känner igen en, men det kändes ändå lite dumt.

Frågan är då… vill jag att mitt liv och mina tankar skall följas av alla möjliga slags människor?

Även de som inte tycker om mig?

Svaret är JA! Varför inte?

Nu är mitt liv inte så speciellt intressant, livet går sin gilla gång i vårt lilla hushåll och om någon finner det intressant, om jag kan sporra någon att göra saker de aldrig tordats förut så BRA! Kan jag roa någon så är det ännu bättre. Jag bjuder på det.

Nackdelen är väl, att med hela mitt ganska så tråkiga liv så medföljer ett visst allvar. Jag är faktiskt verklig, jag finns. Det är väl det som är själva tanken med att skriva en blogg, att göra folk medveten om existensen hos den som läser? Jag är ingen fantasifigur som karaktärerna i en roman. Detta gäller för alla som skriver bloggar, oavsett om de framträder med sitt ”riktiga” namn eller med sitt alias. Jag tror att folk glömmer bort det. Ibland när jag läser vissa kommentarer så förstummas jag av HUR folk skriver. Glömmer dom bort att bakom varje liten bokstav så finns det faktiskt en människa? En riktig?

Den stora frågan är; skulle dom tordas säga samma saker till samma person om de stod öga mot öga med skribenten i fråga?

Nu har jag lyckligtvis förskonats från ”dumma” kommentarer. OM det är för att jag är tämligen ointressant eller om det är för att jag inte får folk att reagera eller om det är för att VK inte låter dessa kommentarer visas låter jag vara osagt.

Jag vill ändå att folk tänker lite mer på vad de skriver i sina kommentarer. Ord sårar mer än slag sägs det väl?

Nå, det jag vill säga är att jag blir glad när någon säger att dom läser min blogg även om jag aldrig har träffat människan ifråga. Jag blir glad över kommentarer, det betyder att någon har bemödat sig att läsa mina små rader. Jag blir lika glad när någon använder sig av den omåttligt populära "digga" knappen.

Nu tänker jag i sann nyttlivsanda ta en långrpomenad.

Kram!

med barnen var inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Mot bättre vetande så tog jag med mig mina underbara småttingar och tänkte att det går nog bra, så långt går jag ju inte att de inte orkar cykla hela vägen.

Hmm…cyklar gick sönder, barn som grät, bråkade och bilar som kör som om de stulit både bilen och tiden. Nästa gång så tar jag inte med mig några barn. Jag tror att kvällspromenaden får bli i solitärt sällskap.

Jag funderar mer och mer på HUR man skulle kunna förverkliga en cykelväg ut till oss och vidare mot den poulära badplats som finns härute. Jag har faktiskt varit i kontakt med vårt socialdemokratiska ombud här i byn, men han hävdar att pengarna inte räcker. Något måste göras för som bilarna kör här är inte klokt. Jag har aldrig varit med om dess like tidigare (betänk att jag bott mitt inne i stan i 13 år). Hmmm???

Nå, jag har nog snart klurat ut hur man skall göra. Tills dess…

Ta det försiktigt i trafiken.

Ja, vad gör man en lördag som denna då?

Jag har faktiskt redan varit ute och tagit mig en underbar snabb promenad genom byn. Det är ljuvligt vackert ute och luften känns så kall, klar och härlig.

I går var det en prövningarnas tid. Barnen hade laddat upp med chips och vi satt hela familjen och såg på tv. Jag stod ut, jag höll mig, jag fokuserade på allt positivt som kommer med ett bättre leverne.

I kväll blir det en ännu värre kväll, det är lördag, själva "grande finale" hemma hos oss. Vi gör god lördagsmiddag, sippar på lite vin och vi brukar hålla oss kvar vid middagsbordet i flera timmar. Det är även i kväll som lördagsgodiset kommer fram. Klarar jag denna kväll så klarar jag allt.

Jag vet att jag fixar det, men det kommer att bli tufft.

Mitt nya liv forstätter, men. Jag kämpar hårt för att inte falla tillbaka i gamla hjulspår.

Det gamla är så nära, så vant, så lätttillgängligt, men jag vill inte det längre.

Jag orkar inte längre. Så nu…

Pepp talk till mig!

Vad har jag fullföljt av mina tidigare mål då? Gjorde jag som jag sa att jag skulle göra i början av veckan?

Ja, jag har snart målat klart saker som jag påbörjat (tyvärr så måste det torka mellan varven).

Jag har även promenerat v_a_r_j_e dag. Dessutom utökat rutten.

Försök till att ge mina kollegor uppmuntrande små ord varje dag har påbörjats. Men, jag vet inte om de är så mottagliga för mina små hejjarop. Jag försöker i alla fall även om det ibland känns som om jag arbetar i motvindJ

Mina små glada ” Hejsan, vad trevligt att se dig i dag” Möts oftast av små muttranden, kanske är de inte lika glada som jag är 7:30 på morgonen?*

Jag försöker att bara tänka positiva tankar, även om det är svårt mellan varven att se ljuset i denna milslånga tunnel.

Men vet ni vad?

Jag fortsätter…

har guld i mund!

Jag är så imponerad över mig själv. Jag har lyckats kliva upp, fixa i ordning alla barn. Klätt på mig själv och klockan är bara halv sju! Jag har tid över till och med.

I vanliga fall så brukar jag stressa som en galning, kasta på mina stackars små telningar kläderna och springa ut till bilen. Men inte i dag inte. Idag kan jag ta det lugnt. Det känns…konstigt, på ett bra sätt!

I går sa jag ju att mitt nya liv har börjat. Det har det åxå, eller, jag har ju kvar samma gamla vanliga liv, samma man, samma barn, samma fina gamla hus. Men, inombords är jag borta och mitt nya jag är där. Det känns skönt.

Jag gillar mitt nya jag betydligt bättre än hon den där gamla, tråkiga, trista tanten! Det är nog därför som jag var så pigg i morse?! Jag skall inte gå på gymet på lunchen, jag skall ta en lååång promenad istället! Jag skall inte kasta mig hejdlöst in i saker som jag kanske inte orkar fullfölja därför fortsätter jag med mina lunchpromenader, men förlänger dem istället.

Kram på er!

Så, en ny vecka, nya möjligheter.

Jag kom fram till idag att denna vecka skall bli en superbra vecka.

Jag tänkte börja med att städa upp lite grann i min skalle. Ta bort alla negativa tankar och implementera de positiva istället.

Vad är det med oss kvinnor egentligen? Vad är det för magiskt som gör att så fort en man tar ton så tystnar vi? Det, det tänker jag sluta med.

Nu är ju jag ingen tyst och försynt liten tjej som inte törs säga vad jag tycker. Men, det kan alltid vara bra att sätta rimliga krav på sig själv till att börja med.

Vad mera?

Jo, jag tänkte starta mitt helt och hållet 100% iga nya liv denna vecka.

På mitt arbete har vi tillgång till ett gym… tror ni att jag har nyttjat möjligheten att träna där…gratis? Aldrig! Det är det slut med nu. Nu kommer jag att nöta ut maskinerna så fort jag får möjlighet till det. Jag startar i morgon…på lunchen kanske?

Jag tänker försöka att säga något ärligt och positivt till mina vänner varje dag. Jag tror att om jag ger positiv feedback så får jag det tillbaka. Bra Karma ni vet!

Vad mer? Jo, minst en sak om dagen skall jag slutföra hemma (renoveringsmässigt vill säga). Det spelar ingen roll hur litet det är, bara det att jag slutfört det. Eller påbörja ena dagen och slutföra dagen efter.

Nu är mina lunchfunderingar slut för idag!