Jag sover ju så konstigt nuförtiden…en av anledningarna kan vara mina underbart skumma drömmar.  Som denna dröm, jag maken och barnen är någonstans. Det kan vara en restaurang, men lika gärna hemma hos oss själva. Platsen är inte så noga.

Helt plötsligt så tittar Pär på mig, släpper en köttätande mask på min arm och bara skrattar när masken äter sig in i armen. Köttsåret som masken ger mig är av samma storlek som botten av ett dricksglas och djupt, så djupt att jag, trots den enorma smärtan kan se att inne i armen har jag revben?. När jag gråtandes frågar maken varför han släpper en köttätande mask på min arm så bara tittar han på mig med en frågande min.

När jag väl vaknar upp så ser jag att jag faktiskt har ett blåmärke precis där masken i drömmen smaskade på. Jag måste ha nypt mig själv i armen för från drömmen kommer jag så väl ihåg att jag desperat försöker få bort masken men den sitter så hårt att jag är tvungen att använda våld för att få den att släppa taget.

Ps: Pär skulle naturligtvis aldrig släppa en köttätande mask på min arm, jag tror inte ens att han vet vart man får tag på sådana 🙂

När jag sitter så här i lugnet på morgonen, läsandes mina favoritbloggar. Så funderar jag lite över hur lätt det är för en del att öppet blotta sig och låta andra människor få en inblick i deras liv. Som för mig själv, jag är kanske för privat ibland? Varför tror jag att ni läsare skulle finna det intressant att veta att mina barn åkte skridskor i helgen? Eller varför skulle ni bry er om vilka tapeter jag väljer till hallen? I och för sig så kan jag bjuda på det. Vill inte folk läsa vad jag skriver så…läs inte då!

Jag kan ju bara tala (skriva) för mig själv men människan är ju av naturen en väldigt nyfiken och vetgirig person. Detta med bloggar måste ju vara den bästa gåvan till alla människors nyfikna små själar sedan televisionen eller radion kom.

Som bloggare så kan man ju välja vad man vill berätta för er läsare, vill jag skriva till er om att jag har mens, eller att jag har sovit dåligt? Eller att mina barn är duktiga i skolan så gör jag det. Vill jag inte vara så privat så kan jag välja bort det. Då skriver jag om mer allmänna frågor eller talar om hur vackert det är ute i naturen.

Även om jag är intresserad av samhällsfrågor så tycker jag oftast inte att det är så intressant att läsa om dem i en bloggversion men är man politiker så är ju detta ett ypperligt tillfälle att få komma till tals. UTAN att vara personlig. Vilken gåva bloggandet är egentligen.

Jag kan välja både som bloggare och som bloggläsare vilket som intresserar mig. Oftast så är det ju människor man känner litegrann, eller kändisar, eller bloggare som skriver om ett ämne som man finner aktuella som fångar ens intresse.

Det är ju det som är så vansinnigt häftigt med bloggar, det finns något för alla, även för mig!

Återigen så sitter jag här, nattbloggar och vet faktiskt inte själv varför jag är vaken. Jag borde verkligen sova nu. Jag har ju fyra monster som jag skall försöka få upp, kläs på (nja…De klär sig ju själva men ni förstår grejen va) fyra monster som skall få frukost, skjutsas till skolan osv.

Kan det vara så att jag mentalt förbereder mig inför nattjobbet i morgon kväll? Eller vad blir det? I kväll? Att mitt undermedvetna vänder på dygnet redan nu? Är jag så självklar? Herregud vilken trist människa jag är. Eller, rationell…jag vet inte vilket faktiskt.

Ja, vad gör man nu så här mitt i natten när man inte har ett jobb att sköta? Ja, jag surfar naturligtvis på internet. Läser vänners statusrad på Facebook, letar roliga, spännande, sorgliga bloggar. Ja, detta roar sig en spritt, språngande,  galen fyrbarnsmor sig med istället för att sova sin skönhetssömn!

På lördagen så tog vi i alla fall med oss tre av barnen för lite vinterrekreation, nämligen skridskoåkning här i vår lilla söta, gulliga by. Noah (han som bröt foten) kan inte få på sig sina skridskor då skruven som läkarna satt in i foten tar i. Så han gled omkring i sina gympaskor, vilket faktiskt fungerade oerhört bra. Ebbe, min grönögde, han är en stjärna på skridskor redan men Affe… för Affe var det premiärturen.

 Redan när han satt på bänken och jag knöt hans skridskor så var han så ivrig och kunde inte fort nog komma  sig iväg ut på isen. Endast för att ramla och ramla och återigen ramla. Han, som redan var så ilsk, bara skrek och skulle minsann aldrig i sitt liv lära sig att åka skridskor. Det var bara dumheter och han "hatade" att åka skridskor.

Men, som den oerhört kloka och pedagogiska mor jag är (egentligen ganska så trötta och irriterade, just då i alla fall) så lät jag bara honom vara, gav honom en klubba och han kröp omkring där på isen, ganska så lycklig ändå över att det gick ganska fort och var så roligt.  När så tiden började på att rinna ut och vi var på väg hem, då ställer han sig upp, och åker! Vilken stjärna han är!

Min bebis…Han blir bara större och större.

Nu kanske jag skall försöka få lite sömn?

Over and Out, från ett nattsvart Obbola!

Som 30 +are så lever jag i någon slags villfarelse att jag faktiskt inte är så himla gammal ändå. Det kanske är 70-talisternas fria uppfostran som gjort oss så. Att även om kroppen blir äldre så lever vi i  fantasin att vi är unga, pigga och inte en dag äldre än 20…hela vårt liv? Jag vet inte.

Det jag vet i alla fall, det är att jag och min lillebrors nya flickvän skall gå ut och ta en öl i kväll. Det skall bli jätteroligt men…herregud, hon är ju bara 20 år!!! Jag är gammal nog att kunna vara hennes mamma. Min son är ju bara 5 år yngre än henne och innan jag går ut och tar en öl med honom så fryser nog helvetet till is.

Konstigt nog, så när jag och brors nya flickvän träffas och pratar så känner jag mig inte så gammal. Jag känner mig precis som 20 år. Ung och oförstörd av vuxenlivet. Eller, är det så att dagens ungdomar är mognare än vad vi var i den åldern? Att vi 70-talister fastnat i ungdomens träsk och trots hus, barn, lån och amorteringar så vägrar vi att växa upp?

En väninna till mig, (inga namn nämnda) dejtar nästan uteslutande 25-åringar! Ändå så har hon stigit till den aktningsvärda åldern av snart 40! Det konstigaste, det är att jag finner det inte så speciellt. Kan det vara så att Demi och Ashton har banat vägen för förhållanden Unga män/Äldre kvinnor? Jag vet inte. Men på något konstigt (men bra) sätt så rör vi oss 70-talister relativt fritt i åldrarna.

När jag var 20 år så var en 35-åring så nära döden man kunde komma, jag kommer ihåg att jag bävade inför tanken att jag skulle bli en bitter gammal tant som bara satt hemma på soffan och såg på Glamour hela dagarna. Att mitt liv endast skulle bestå i handarbeten och det mest spännande som kunde hända en fredags eller lördagskväll var när tv´n visade ett dubbelavsnitt av Rederiet!

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi ana att jag fortfarande skulle njuta av den musiken som var aktuell, att jag kunde trivas i umgänget med BÅDE unga och äldre personer.

Som nu, när vår bekantskapskrets innefattar både 50+are och 20-åringar! För oss så spelar åldern ingen roll. Konstigt, men helt underbart.

och jag har en son som har varit arg hela dagen.

När jag hämtade honom på dagis så sa fröknarna att han hade spridit skymfningsord omkring sig hela dagen och det har inte slutat än. Han "hatar" att jag lämnar läsken i köket, han "hatar" att Noah säger kanske. Kort och gott så HATAR han allt just nu.

Jag trodde att lilla tonåren inte skulle komma förrns de var 6 år? Min lille prins är ju bara 5 år än?! Vojne, vojne!

Jag bävar inför vad som komma skall! I och för sig, som yngste bror av fyra så är det kanske inte så konstigt att han revolterar, men…jag tycker nog att han skall vara min bebis ett tag till

och som den utomordentliga husfru jag är så gör vi pasta ikväll..och inte vilken rackarns köpepasta som helst, nej, nej, nej…Här görs det endast egen pasta!

Haha…Nej, i kväll är första gången på länge som vi gör egen pasta, men jag måste erkänna. Det blir 1000 gånger godare än den där skitpastan man köper.

I dag har jag varit supereffektiv, jag har satt på skumgummi och tyg på min snygga köksoffa. Träbänk i all ära, det gör så rackarns ont i lilla(!!) stjärten när man sitter direkt på träet.

Men, vi har massor av skumgummi kvar. Vi skall donera lite till grannen och lite till dagis. Men, vad gör man med resten? Finns det någon som vill ha lite så kom förbi och hämta!! Den är perfekt att sätta på kökssoffor!

I kväll så spelar vi Yatsy med pojkarna!

Kram!

gå och lägga mig. Men jag är inte trött. Jag gäspar inte ens.

Istället så sitter jag här och slösurfar på datorn, ser på gamla avsnitt av alla skitserier som finns och funderar på vad jag skall göra med huset. Skall jag tapetsera om i hallen? Som det är nu har vi vitt, vitt, vitt med en skitful blekrosa fondtapet. Jag tror att jag vill göra den lite färggladare.

Vad tror ni om denna tapet?

Jag tror att den skulle passa superbra hemma hos oss!

…nackdelen med att kliva av ett nattskift är att om man inte vaknar i någorlunda bra tid så har man lite svårigheter med att somna på kvällen.

Ja, ni gissade rätt, det är preceis därför jag sitter här nu, 02:00 på natten och skriver i bloggen.

I kväll har jag och maken varit så effektiva, vi har satt upp tavlor i vardagsrummet. Nej mamma, vi har inte bara använt de spikar som fanns, utan vi har verkligen satt upp tavlorna. Det blev så snyggt och vi är så nöjda. .Nu börjar vardagsrummet på att kännas mer och mer som vårt vardagsrum, inte det där avskalade opersonliga som vi hade tidigare.

I och för sig så var det superdupersnyggt…men är det vi? Är vi så där präktiga och stela? Nej! Vi har sockar lite överallt, vi har leksaker slängda på ställen där de absolut INTE skall vara, vi sätter upp tavlor som vi ÄLSKAR (ja, UllaBritt, din tavla är uppsatt i vardagsrummet:-)) och skiter i om de matchar varandra. Min bokhylla, som förvisso är smockad med böcker hade en gång i tiden ett jättebra system, men nu får jag leta bland bokryggarna innan jag hittar den bok som jag vill läsa.

Men vet ni vad? Det är så ett hem skall se ut, personligt och mysigt. I alla fall vårt hem!

Jag tror att hemmet avspeglar lite hur man är som person…i alla fall privat!  So Be It!

Så, detta var mina små funderingar mittinatta!

Ok…Nu hade intygen från mitt tidigare jobb kommit in (Tack alla söta flickor på lönekontoret). Nu vill FK bara ha kompletterande uppgifter av mig!

VAD kan det tänkas vara? Jag har ju frågat ungefär en miljard gånger vad som saknas och det var bara intyget har de på FK sagt!!!

Jag skulle vilja vara en fluga på väggen hos FK, fått lyssnat på vad och hur de resonerar.  –  Vem skall vi sabba för idag då? Ja, vi kan ta Linnéa. Skall vi ställa alla de där frågorna som är omöjliga att svara på? Ja, det gör vi!

Följt av det ondaste skrattet någonsin…MOAHAHAHAHAHAAAAHEE!

Nu, kaffe och lite mental avslappning inför FK´s samtal!