har jag varit hela dagen idag.

Jag vet inte varför. Kanske är det för att hela mitt jobb är fullt av en massa kostymnissar eller för att min annars så tysta avdelning har varit fullt av folk som har sprungit fram och tillbaka. Till och med jag har varit dem behjälplig idag.

Vid lunchen så hade jag så svårt att vara tyst, jag fnittrade om allt. Till slut var jag tvungen att säga till mig själv på skarpen. Det hjälpte faktiskt. Jag lugnade ned mig. Jag satt och tänkte på en massa tråkiga saker och rätt vad det var så var jag mig själv igen. Men, inombords så kände jag mig fortfarande som en riktig liten busfia.

I dag är det torsdag (för er som inte redan visste om det) och vi har städdag. Kanske var det därför jag var så fnittrig idag? För att jag skulle få komma hem och städa?

Nja, jag skulle inte tro det.

Jag har gjort en massa viktiga saker idag, tagit tag i sånt som jag stuvat undan ganska länge nu. Det kändes skönt. "Cleaning out my closet" så att säga. Ett under att jag lyckats med det när jag har suttit och känt mig kycklingglad hela dagen.

Nu, undanstädning från middagen.

Kram!

är så vacker tycker jag.

Enda nackdelen är att det blåser så förbaskat. När vi bodde inne i stan så märkte vi inte av det så mycket men nu, när vi bor vid havet. Oj, vad det blåser.

Första hösten här ute så sov vi nästan ingenting om nätterna för vi var så rädda att taket skulle blåsa av. Nu har vi vant oss, men ibland om kvällarna så rycker man ändå till när huset skakar av blåsten. Vi har dessutom gigantiska fönster i köket som varje gång det blåser, knakar som om de kommer att spricka när som helst. Jag nojjar* som en galning över dom men maken hävdar bestämt att: Har de hållit sen 1976 så kommer de att hålla i några år till!

Han har väl rätt antar jag, men läskigt låter det.

Jag funderar på om jag skall köpa lite lökar och plantera ned i gräsmattan. Samt lite tulpaner som kommer att växa i rabatten framför huset (som fortfarande står tom och ekande då jag inte bestämt vilka slags buskar jag vill ha där).

Visst är det roligt att när man är hemma dagtid så funderar man på allt möjligt som man kan göra…bara dyra saker!

OM jag vann en miljard kronor så skulle jag bygga på en övervåning på huset, flytta infarten från framsidan till grusvägen till höger om oss. Bygga nytt garage, anställa en trädgårdsarkitekt som skulle få göra min trädgård till ett litet paradis på jorden osv i all oändlighet.                                                                                                                                          Nu, fram tills dess så får jag nöja mig med att köpa lite lökar. Det är faktiskt nog så bra det!

Kram!

* Ja T, jag gör det… Nojjar alltså:-)

när jag läser om barn som blir misshandlade, kränkta, förnedrade av de människor som skall stå dem närmast. Samma människor som gav barnen livet tar deras livsgnista och deras styrka ifrån dem genom att bete sig illa.

Jag blir så arg, så ledsen och vill göra något för dem. Men vad?

Alla ni som är föräldrar till barn i skolåldern vet vad jag pratar om… För det är nu det börjas. De fasansfulla, intensiva höstveckorna med alla föräldramöten.

Jag uppskattar i och för sig föräldramöten, jag tycker om att vara delaktig i mina barns liv och utveckling men när man har fyra barn och de barnen dessutom har en del sporter så blir det mååånga föräldramöten.

I går hade vi två, på samma tid.

Vi väntar på flera nästa vecka…

Våren är lika jobbig, även om placeringen av möten är mer sproadiskt utplacerade så har alla avdelningar och alla klasser sammankomster för att fira ut terminen så att säga. Det kan vara brännboll ena dagen med en av barnens klasser för att vara grillkväll den andra med en annan.

Roligt, men rackarns så intensivt.

Men, det är bara att bita ihop, tänka att: Ja, detta är roligt och jag är intresserad av mina barns skolgång (för det är man ju). Tids nog så tar även detta slut!

 Nu är ju detta en definitionsfråga, är jag ÖVER – Viktig, eller bara Viktig eller är det ett ord, överviktig??

Nja, jag lutar nog åt det senare i just denna fråga. Även om jag anser att jag är nog en ganska så viktig person så är det inte det jag skall diskutera just nu…

Hur blev det på detta viset då?

Ja, de senaste 8 åren har jag faktiskt hållit samma vikt till och från. Jag skyller naturligtvis ifrån mig på en gång och säger att jag aldrig haft problem med vikten innan jag träffade maken (ha, ha) men jag vet ju innerst inne att det hela ligger endast på mig själv. Det kan ju iofs ha ngt med alla barnafödande år att göra men… andra kan ju gå ned. Jag är ju inte sämre än någon annan…eller?

Nå, i vilket fall som helst så har jag kämpat på med soppdieter, viktväktarna, GI, LowCarb osv i all oändlighet. You name it, i´ve tried it! Alla läkare jag träffat har velat göra tester på mig för att se om jag eventuellt har låg ämnesomsättning (Döööhhhhh, klart jag har. Annars så skulle jag ju bränna allt jag stoppar i mig på en gång) men alla värden har legat inom gränserna för vad som kan anses som normalt. Lite lågt men inte tillräckligt lågt för att jag kan skylla på det. Egentligen…Jag kan ju gå ned i vikt.

Nu i fredags så var jag till läkaren för att diskutera en eventuell viktoperation.

Det, mina vänner var inte det roligaste jag gjort i hela mitt liv.

Att sitta inför en helt främmande människa och behöva försvara sig själv och ge godtagbara skäl till varför jag anser att jag är en bra kandidat till en viktoperation. Hmm, jag kan komma på minst EN MILJON roligare saker att göra.

När jag så sitter där och vänder ut och in på mina matvanor, förklarar, bortförklarar och mår faktiskt lite illa så säger läkaren till mig, Du måste nog stärka din självkänsla, du är ju en vacker kvinna. Du måste sträcka på dig, ta mer plats i livet. Ge dig själv en klapp på axeln.

??? Va?

For jag till läkaren för att höra henne säga det till mig?

Ni som känner mig vet, att om jag tar mer plats så ryms inga andra. Jag älskar att stå i centrum, jag älskar att prata inför andra. Jag skulle nog snarare behöva få höra att jag måste ge andra människor mer utrymme… OK, trevligt att få höra att jag trots min viktighet är vacker, men… det var inte det jag kom dit för. Ville jag prata med en psykolog så hade jag bokat en tid hos en riktig psykolog inte en allmänläkare som lider av hybris.

Nå, då jag är den jag är så VET jag att hon inte får neka mig en remiss så nämnde jag det. Förhoppningsvis så skickade hon den på en gång.

Nu ligger ju denna operation (om den ens blir av) minst ett och ett halvt år framåt i tiden. Förhoppningsvis så har jag väl fixat min viktighet själv till dess. Men, nog är det väl själva fasiken, att man som väldigt viktig person, inte skall få be om hjälp ens av läkarna utan att de ifrågasätter en?

Inte är det så konstigt att folk drar sig för att gå till läkaren?