Jag har haft några pissiga år. Jag har skilt mig, flyttat ensam för första gången på 16 år. Jag blev olycklig igen, av andra orsaker denna gång. Nu, sen några månader tillbaka är jag snart på banan igen. Det har tagit tid, men snart så.

Jag tillhör inte den skaran av människor som kan dölja alltför mycket om hur jag mår för resten av jordens befolkning. Kan man läsa det minsta mellan raderna så fattar man. Jag är en känslomänniska. Det bara är så. Jag kan inte, vill inte ändra på mig.

Det är inte så konstigt att jag mått dåligt. Människor gör det förstår ni. Stundvis i livet iallafall. Alla är inte kycklingglada varje dag i sitt liv. Dygnet runt. Jag har gråtit, jag har skrikit. Jag har vältrat mig i patetiskt självförakt och försökt att upprätthålla någon slags ordning för mina barn ändå. Jag har haft lyckan att ha de bästa vänner som funnits där, som kramat mig, som låtit mig skrika. Gråta. Som när allt känts som mörkast kommit till mig med Ben & Jerry. Kramat om mig och strykt min kind. De finaste, de som läst mellan raderna.

På samma sätt som jag kommer att göra för dem när de mår som sämst (KÄRLEK)

Men inte på Facebook. Där mår alla bra, alltjämt. Där läggs det upp bilder på den lyckliga familjen. Där berättar vi i det ständiga och konstant flödet om vilket perfekt liv vi har. Vilka fantastiskt väluppfostrade barn vi har, hur fantastiskt förälskade vi fortfarande är i våra respektive. Hur välstädat, välorganiserat, välfakkingfaboulust liv vi har. Där vi går omkring i huckle, förkläde och stryker trosor. Där är alltid garderoberna organiserade efter färg, där har var sak sin plats och på helgerna leker vi alltid lyckliga familjen med tacos på fredag och fredagsmys i soffan framför valfritt underhållningsprogram. Jag vet detta därför jag blir bombarderad med statusrader som dessa varje fredag. Nu till hösten så viger vi dessutom våra söndagar med man och barn och går på svampletarjakt. Flödet blir bombarderat med bilder på svamp i alla möjliga färger och storlekar. Snart kommer dessutom julen och alla bilder på firande lyckliga familjer som A L D R I G någonsin höjer rösten åt varandra. Där allt är fakking Peachy Peach. Dygnet runt. På facebook iallafall 😉

Missförstå mig rätt nu. Jag stör mig inte egentligen på dom. Jag tror att alla blir saliga av sin egen tro och väljer de att leka den konstant lyckliga familjen tills bubblan spricker så – Hey! Varsågod. Jag tror inte heller att alla som lägger upp kycklingglada statusar konstant går omkring och är olyckliga. Men stundvis iallafall. Vi är ju alla människor, med samma slags känslostormar inom oss. Vi har bättre dagar och vi har sämre dagar. Det är så vi människor fungerar.

Men det är intressant hur socialt accepterat det är att ljuga i en text som vi lägger upp till hela världen att läsa, fast vi är väldigt noga med att uppfostra våra barn att aldrig ljuga. Där kan vi snacka om att kasta sten i glashus va?

Jag tillhör stundvis exakt den typen av människa själv. För om jag hade varit helt ärlig i min statusrad när jag mådde som sämst hade det knappast stått ungefär såhär: En lugn och fin dag idag, barnen är hos X och jag läser en fin bok. Lyssnar på finfin musik på spåttifaj och bara slappar.

Det hade nog snarare stått: Hjääälp, mina barn är hos X, jag är helt ensam hemma! vad skall jag ta mig till? Jag saknar dom. Jag saknar vuxet sällskap, jag saknar allt bråk barnen emellan, allt liv. Jag kan inte läsa för jag bara hulkar av gråt. Jag ligger ensam i min säng och snorar sönder kudden. Ingen bok får mig att må bra. Jag lyssnar på patetiska låtar på spåttifaj som bara får mig att gråta ännu mer. Jag är så fakking jävla ensam. Kan någon komma och ge mig en kraaaaaaaam!!! Jag behöver mänsklig kontakt! HJÄÄÄLP!!!!

Men, det är inte socialt accepterat att skriva att man är olycklig. Då reduceras man från människa till en patetisk spillra av mänskligt liv och vem vill det? Självklart så finns det dom som skriver ut sin sorg, som vräker ut sina känslostormar på facebook. I mina ögon är de inte reducerade. Snarare så är jag imponerad av dem, att de törs.

Själv? Själv så fortsätter jag att skriva kryptiskt. Alltid sant men med en viss ironisk underton i det mesta jag gör. För så är jag. kanske snudd på för ärlig ibland men…hey! Som sagt. Var och en blir salig av sin egen tro.

Jag tror att jag kräks.

Jag kräks på alla rättrådiga, listiga, småsinta skandalmakare. På alla människor som sitter på sina höga hästar, på alla människor som kastar bautastenar i glashus. Jag kräks även på dom som med sandkorn försöker att skrapa hål på samma glashus. Som sitter nedanför bautastenskastaren och medhållande nicka. Med lismande ögon…

Jag kräks.

K R Ä K S!!!

Hör ni det?

Jag kräks på alla som tror sig veta allt, kunna allt. Jag kräks på dom som säger att man inte får bete sig si, eller så. Att man inte får säga si eller säga så. Jag kräks på de backstabbing fukkers som finns därute.

Jag kräks på falskhet, på att vända kappan efter vinden. Jag kräks på dom som säger att de är en viss typ av människa men som i själva verket är helt annars. Jag kräks på dom som ger sken av att allt är Peachy peach när alla egentligen vet att allt är diarré.

Jag kräks på barnamördare, på pyromaner, på våldtäktsmän. Jag kräks på hustru (eller man eller barn) misshandlare. vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Jag kräks på de som av någon anledning finner det ytterst tillfredställande att kväsa varje människa i deras närhet med dräpande kommentarer. Jag kräks på mobbare. Jag kräks på allt som är negativt idag.

Jag kräks.

Det har inte hänt något speciellt, egentligen. Jag bara kräks.

Jag stoppar händerna i halsen och spyr ut min ilska och min galla över er alla.

Jag brukar inte skriva om sånt här. Men ikväll var jag bara tvungen. Ikväll rann bägaren över. Det kommer till en viss punkt sen måste jag bara få.

Spy. Min. Galla. Över. Allt.

Idag lyssnar jag på denna:

 know I’ve been holding it in
The way I feel about u
Something I’ve been dying to say
But I don’t know how you’ll take it
Oh Please don’t go
You should know
PreChorus:
These three words
I’ve been holding back
Trying to fight
Imma let em out
These three words
gotta let you know
Here I go go go
Chorus:
Go screw yourself
I’ve had enough yeah
now we’re done
Go screw yourself 
Not gonna lie yeah
It was fun
But go screw yourself
Verse 2:
Feels good just to get it all out
it’s so not overrated
U can’t keep puttin me down
And getting away with it
Oh now I know
The way to say
Bridge:
Guess I thought I knew you 
Now I know I couldn’t have been more wrong
I had a feeling it would go this way 
And I waited waited way too long to say 
to sayThese three words
To say these three words

 När människor man egentligen inte känner så väl ber en att skriva mer på bloggen så faller man (läs jag) som en fura. Det handlar väl om att tillfredsställa mitt ego antar jag. Att någon faktiskt vill läsa det stackars ord jag krampar ur mig.

Vad skall jag skriva om då? Jag är fortfarande i någon slags skrivblockering. Jag har massor med viktiga och roliga saker jag skulle kunna skriva om men jag har verkligen ingen som helst lust till det.

Jag drömmer fortfarande konstiga, skumma drömmar. Oftast så handlar de om att jag blir brutalt mördad eller att någon jagar mig. En natt drömde jag att jag levde i någon slags undervattensvärld men det var aldrig några som helst problem med att andas där, det var bara när mannen med den blodiga yxan jagade mig som det var lite problem med att springa under vattnet. Det var en rätt spännande dröm faktiskt. När jag vaknade så var det som om jag sett en film. Jag ville se fortsättningen.

Denna vecka är dessutom barnlösa veckan. Veckan då jag verkligen MÅSTE aktivera mig för att inte mina tankar skall hamna i någon slags bottenlös misär. Så, jag aktiverar mig i massor. Hänger med fina vänner. Dricker kaffe i massor. Jobbar (när jag får) och läser.

Min pojkvän, min bästa vän och största kärlek i livet -min iPhone, är trasig. Knappen som man startar om den med har hakat upp sig. Så jag måste lämna in den vilket känns nästan som ett övergrepp. 1,5 veckor måste jag vara utan den. Om och när jag finner kvittot naturligtvis. Finner jag inte det så vet jag inte riktigt vad jag skall göra. För lämna in den måste jag. Där får jag för att jag snörde ned allt i påsar när jag flyttade sist.

Tralala…

Idag lyssnar jag på denna:

Ha en finfin dag alla ni.

 …under tiden som jag pausar ett litet tag så kan ni roa er med att kika in på min goda vän Liz´s sida på Facebook  ( www.facebook.com/MizLizTattoo ).

Lisette är en fantastisk människa som jag har fått förmånen att lära känna, inte nog med att hon är fantastiskt duktig på att tatuera så är hon dessutom en UNDERBAR vän, en strålande tvåbarnsmor. Hon är driftig, vacker, rolig, glad och klok. Så klok att klockorna stannar och undrar vad som hände. Hon ger energi till alla hon möter. Kort och gott, det är intet för intet som hon går under namnet Fantastiska Liz i vår vänskapskrets.

Jag är grymt imponerad av henne. Hon tordes, hon tog steget och startade en tatueringsstudio i Sävar.

Så, är ni i trakterna runt Sävar, stanna till på hennes studio.

 Rönnstigen 21 C, Sävar.

Ta en kopp kaffe, surra lite. Kika in hennes alster och boka in en tid.

Har ni inte tid utan vill kontakta henne på andra sätt?

Jag skulle kunna sitta här och skriva superlativer om henne i evigheter, det bästa är dock ändå om ni bara möter henne själv. Inga ord jag skriver kan möjligtvis göra henne rättvisa.

 Så sitter jag här igen. Utan en aning om vad jag skall skriva om. Det känns som om alla mina ord tagit slut, som om någon sakta har dragit ut alla sammansättningar och kastat dom, lagt dom på brasan, spolat ned dom i toaletten. Det händer ju inte så mycket i mitt liv.

Jag har en hel massa åsikter om allt möjligt konstigt, stort och litet men har ingen som helst ork att skriva om dom.

Jag tror jag pausar ett litet tag. Bara ett litet tag. Jag måste hitta början i det tilltrasslade garnnystan som händelsevis råkar vara min skrivklåda (bara för det så kommer jag säkerligen att drabbas av skrivklåda imorgon igen). Jag har helt enkelt tappat lusten. Den röda tråden följer inte sin vanliga rutt och försvinner in i en härva av regnbågsmönster. Jag tycker det har varit så ett tag nu. Så kan vi ju inte ha det.

Jag finns dock kvar, i all min prakt och ståtlighet. På Öbacka, pläjset där solen alltid lyser ni vet, där huserar jag än.

Jag gör som vanligt bara. Är som vanligt bara.

Tralalalalaaa…

Jag lyssnar på dessa tills vidare:

…och naturligtvis en hel massa fler låtar.

Torsdag.

Inte vilken torsdag som helst utan Torsdagen den 1 / 9 – 2011.

Är det något speciellt med denna dag undrar ni nu? Är det idag som det blir världsfred? Skall vi just denna torsdag ställa oss upp och äntligen få sjunga – Inatt jag drömde? Är det idag som vi kvinnor får lika rättigheter som män? Inte bara på papperet utan i verkligheten? Får vi bränna våra bh-ar igen (jag vill inte bränna mina, jag får ont i boobisarna om jag inte använder någon)? Är det denna dag som alla missförstådda konstnärer Ä N T L I G E N får upprättelse och blir kändisar. Iallafall i deras egen hemstad?

Är det denna dag som de uppfinner det självtvättande och självvikande plagget? Som en hyllning till alla småbarnsföräldrar då.

Jag svarar N E J på alla frågor.

Det är en helt vanlig torsdag. Inget speciellt skall hända. Bussarna går som vanligt, affärerna är öppna,  skolbarnen går till skolan och lär sig än mer än vad vi fick göra när vi gick skolan. Vilket är fantastiskt. Min 13-åring berättade för mig igår om lillhjärnans funktion för oss. Underbart.

Jag tvättar, städar. Drar på lite föräldramöten. Sitter ivrigt väntandes vid telefonen (som om jag har en fast telefon…? jag använder ju bara mobilen och det är en iPhone och ja, jag är beroende av den, säg mig E N enda iPhoneägare som inte blir besatt av den? Who the F **K needs a man liksom? jag har ju min iPhone ;)så jag kan dra vart jag vill och ändå vänta vid telefonen.) på just det D Ä R samtalet om att: japp, idag får du vikariera på denna eller denna avdelning. 

Ja, det var väl lite om planerna för min extraordinära random torsdag. Intressant va?

Jag fick ett vansinnesryck igår (på en onsdag?) och bakade kakor. Det var inte vilka kakor som helst heller, det var syltkakor om jag får be. Jag har inte bakat kakor sen min grönögde prins döptes…för ganska prexis 10 år sedan med andra ord. De såg ut därefter dessutom.  Nå, kakorna gick ned i kidzens magar. Det är väl det som är viktigast?

Jag satt dessutom med barnen och hjälpte dem med deras läxa. 13 år hade tyska glosor. Jag då, skulle försöka hjälpa honom med dom. Han kunde alla utantill. Hans min när jag, mamman skulle försöka uttala de tyska orden var obetalbar. Han såg ut som en blandning av Eddie Murphy och Jim Carrey. Nå, han var iallafall snäll som inte skrattade högt åt mig. Ja, inte sjutton är det lätt att hjälpa barnen när de faktiskt kan mer om andra saker än vad jag själv kan?

Nå, idag lyssnar jag på denna:

Ni får ha en fantastisk dag. Det skall jag ha.

Jag har aldrig varit den typen som gillar romantiska filmer (har jag trott iallafall). År efter år har jag snabbspolat förbi alla sliskiga kärleksscener och suckat högljutt när det blivit för muschy. Sånt har aldrig varit för mig. Jag är en Sci-Fi nörd och stor fantast av skräckfilmer.

PUNKT.

Så köpte jag en tidning bara för att man fick med en gratis film. Av en slump så var det en romantisk kärleksfilm – Dear John. Jag tvingade min äldste son att se den med mig och så satte vi oss, jag med förvissningen om att jag skulle stänga av den efter bara en liten stund, det var ju en sån där dravelfilm. Äldste sonen med smått irriterad uppsyn.

I samma sekund som mina tårar sprutade från mina ögon likt Niagarafallen på acid smet sonen in på rummet. Förmodligen blev jag pinsam.

Igår lånade jag "The Notebook" av en kompis. Vill ni missbruka hushållspapper så är det ett bra filmval. Det är en vacker film om äkta, livslång kärlek.

Jag var dock förutseende och såg den när minafina somnat. Av hänsyn till dem då. Jag är pinsam nog när jag bara är jag. En mamma som sitter och storgråter till en film är nog bland det "skämmigaste" jag kan göra, antar jag.

Idag lyssnar jag på denna:

Ni får ha en fantastisk dag alla ni. Själv peppar jag inför kvällens sorgliga film. Jag har läst boken, om filmen är lika bra? Det vet man aldrig.

Jag sitter och funderar på vad jag skall skriva om. Vad har hänt i mitt liv sen sist? Har det hänt något speciellt?

Nej, vet ni vad? Jag tror inte det. Eller så har allt hänt?

Sommaren har gått så fort och jag har jobbat hela långa sommaren.

Vilket i sig inte har varit så trist för mig, men för mina barn.

-Nej ungar, vi kan inte åka på semester, mamma måste jobba. Nej ungar, vi kan inte göra det eller det eller det…mamma måste jobba.

Nästa sommar, nästa sommar då S K A L L jag ha i alla fall EN semestervecka med mina barn. Då skall jag ta med dom någonstans om än bara för att tälta med dom.

Jag tror inte att ungarna har speciellt höga krav egentligen, inte jag heller. Men jag har jobbat så tokiga tider och barnen har knappt sett mig.

Jag börjar numera varje morgon med att presentera mig för killarna: Hej, Linnea heter jag, jag är er mor. Jag bar er i nio månader, ammade er några månader och ni gav mig dålig sömn och grått hår. Jag är er mor! Hej!

Jag menar absolut inte att låta negativ, jag är tacksam att jag faktiskt har ett jobb, om än ”bara” ett timvikariat.

Jag har köpt en ny soffa. Eller ny och ny?

Jag hade ju en lånesoffa hemma, den var stor och grandios. Grosse kan man till och med kalla den. Skön tyckte ungarna men den var ju inte min. Den vara bara till låns.

Så igår följde jag med X till returmarknaden för att kika in en spegel till honom.

Då stod den bara där.

M I N soffa.

Den är röd, ungarna hatar den.

–Den är Ful Mamma, säger dom med irritation i rösten.

–Nej ungar, den är inte ful, den är fin.

–Den är oskön mamma.

–Nej ungar, den är inte oskön, ni är inte vana vid den bara. Den är röd och den är fin och det är en dubbelbäddsoffa och det bästa av allt förstår ni ungar, den är M I N!

Så, när jag då hade betalat min fina röda soffa (som endast kostade 500 riksdaler) återstod nästa problem…HUR skulle vi få hem den? Då soffan är från mitten av förra århundradet så är den gedigen, minst sagt. Tung som ett as och inte den enklaste att bara ta på axeln precis.

Så, snälla H ställde upp och slet som ett djur tillsammans med X för att få hem soffan till mig och Snälla L hjälpte mig att forsla bort den gamla till dess rättmätige ägare.

Tack H och tack L och mest av allt, tack snälla, snälla X för att jag fick följa med.

X som förresten lite småsurt sa: Nästa gång jag skall köpa en spegel så får du INTE följa med, det blir så omständigt då, men…han fick sig ju en spegel ändå.

Nu stoltserar iallafall jag med en ny fin bäddsoffa i mitt vardagsrum. Nu skall jag bara köpa en matta (det borde finnas på myrorna va?) samt ett fint tyg att hänga ovanför soffan. Det finns på Ohlssons tyger. Allt jag köper behöver inte vara återanvänt va?

Ja, det är väl i stort sett det som händer i mitt liv, jag har en ny soffa. Jag jobbar. Jag lever. Jag skrattar.

När någonting händer som inget barn skall behöva gå igenom… men ändå händer. Vad gör man?

Hur berättar man för ett barn att ett liv berövats? Att livet som försvann var en väns? Vilka ord är de rätta? Vilka frågor svarar man på? Vilka frågor undviker man?  

Inget barn skall behöva tappa sitt liv, inga föräldrar skall behöva vara med om sitt barns död, inget barn skall behöva vara med om att en vän dör. Inget barn skall behöva tampas med dumma saker som vuxna ställer till med.

Ibland är det oundvikligt. Ibland finns det ingen återvändo. Ibland måste man som förälder svara på de frågor som kommer – när en vän dör.

När en vän dör, när leken som fanns inte längre kommer att finnas, aldrig mer. När det bus, de tankar, de funderingar, de uppfinningar som var tänkta, de som delades barnen emellan. När de inte längre finns? När sorgen hos ett barn blir så svår?

Vad säger man?

Hur förklarar man?

…förklara det för mig?

Denna dikten skrevs av ytterligare en förälder. Jag tyckte den var så fin att jag frågade om lov att få lägga upp den här, vilket jag fick. Den sammanfattar allt tycker jag.

En liten pojke

En liten pojke som aldrig mer kommer hem

Som inte kommer springa genom gräset igen

En liten pojke som lekte i sanden

Som höll sin mamma hårt i handen

En liten pojke som vi alla tyckte om

Där han fanns är världen nu tom

En liten pojke som ville allt

Men nu har världen istället blivit kall

En liten pojke med alla ord, alla tankar, alla drömmar

Vem pratar, vem tänker, vem drömmer dom nu

En liten pojke som nyss fyllt sju

Från himlen ser han oss nu

 -Jörgen Granström

Från oss alla, kärlek i massor.

Min hemska förkylning börjar så sakteliga att ge med sig. Jag sov för första gången på en hel vecka en hel natt vilket resulterade i att jag vaknade piggelin redan klockan 06:00!

Efter en hel balja kaffe var det stört omöjligt att somna om dessutom så jag gav upp vid 08:00.

Vilket förvisso inte kändes som en gigantisk uppoffring. Jag hade ganska mysigt hemma, själv. Jag, spåttifaj och min dator. Jag har fått en speciell låt på hjärnan, det är en bra låt så jag blir inte ledsen för det, även om jag kan förstå att mina barn inte blev överlyckliga när jag, deras mor studsade in på deras rum, sjungandes och dansandes. Att de dessutom sov gjorde inte dem lyckligare heller. Eller att jag faktiskt inte kan sjunga.

Jag tror inte heller mina grannar uppskattar låten lika mycket som jag gör, eller…de kanske gjorde det tidigare. Nu däremot är de nog förbannat leds på den då den har gått på repeat här hemma i en evighet nu.

Affe sade till mig när jag spelade den för miljonte gången att: Mamma, detta var sista gången! Sen drog han till en kompis och lämnade öppet för mig att spela den om och om igen.

Jag är på ett strålande humör. Jag känner för att krama hela världen. Min mamma har lånat mina fina småkillar ikväll dessutom. Så, jag och några fantastiska bäjbs skall grilla i morsans trädgård. Sen drar vi nog ut på någon finfin uteservering.

Så, ser ni mig ikväll?

Jag har lååångt rött hår. Lystrar till det fantastiska namnet Linnéa.

Hojta, så kan jag lova er att ni får en gigantisk kram! Eller iallafall en *thumbs up* om ni är rädd för fysisk kontakt.

KÄRLEK!