för vad som känns som en evighet sedan så var man tvungen att maila till Herr Tom Juslin för att få hans godkännande. Man var tvungen att skriva vad man ville blogga om. Sen avgjorde han om man fick blogga eller inte.

Jag tror jag skrev något om att jag ville blogga om livet som fyrbarnsmamma och hur fakkingpeachypeach livet var. Ni vet,  yada, yada…

Då, för alla dessa år sedan, då var det rätt.

Då stämde det.

Skulle jag läsa min ansökan nu, så skulle jag förmodligen skratta. Mitt liv har förändrats å det grövsta sen dess.

Då: bodde jag i en röd liten fin villa med min man och mina fyra fantastiska barn. Vi hade ett stall som närmsta granne (nä, men det låter ju fan så mycket mer idylliskt om jag skriver så, eller hur? Vi hade världens bästa grannar i Obbola, lätt) och jag jobbade på den stora fabriken som gör liner. Vet ni vad Liner är? Liner är den lilla tunna pappersremsan som sitter på insidan av kartongen. Hursom så luktar det satan men jag lovar, till slut så känner man inte lukten. Jag gick till jobbet varje dag och scannade, registrerade och katalogiserade. Jag trivdes bra.

När jobbet var slut hämtade jag mina barn på dagis och skola och handlade i butiken där jag kände alla vid förnamn. Jag lagade näringsrik, nyttig mat varje dag, syltade och saftade (återigen, absolut inte sylta och safta, det skulle aldrig falla mig in men…ni måste liksom leva in er i bilden av mig som den ultimata husmodern…ok?).

Helgerna dedikerade vi tiden åt att renovera huset, köra barn till innebandyträningar, till kompisar och vi hade middagsbjudningar snudd på jämt. Det var ett fint liv.

Jag fick jobbet förlängt en gång (det var bara en projektanställning) sen kom den stora krisen och jag fick sluta när tiden var ute. Jag skrev ett blogginlägg om det faktiskt. Det var ganska roligt om jag får säga det själv. Det skrevs till ”mina” konstruktörer som ett minne av mig.

Stundvis var jag rolig.

Inte minst så tycker då jag det, jag som suttit snudd på hela natten och skrattgråtande läst genom mina gamla inlägg.

Kram på er.

När jag sitter på hemmet och är gammal och grå. Dement och (förhoppningsvis) en riktigt elak kärring.

När jag sitter där. Om jag mot all förmodan skulle glömma bort vad mina fyra fantastiska barn heter:

Varje gång jag glömmer dom kan jag bara kasta en blick ned mot min arm och Voila: Där sitter dom. Namnen på de bästa personerna i mitt liv.

Mamma, jag är gammal nog att få tatuera mig nu va?

Jag är otursförföljd. Vatten hatar mig.

Det bara är så, det finns inget jag kan göra åt det. Tyvärr.

Jag vet inte hur många gånger som jag och vatten har haft olika tankar och idéer om exakt vart vatten hör hemma. Upprepade gånger har jag sagt att vatten hör hemma i ledningar, avlopp. Handfat, toalettstolar eller inne i diskmaskiner. INTE utanför. INTE på golvet. INTE i form av exploderade toalettstolar.

I N T E

Vattnet verkar ignorera mig totalt, det bara kör sitt eget race och nu är jag faktiskt rätt less.

Jag har berättat det tidigare men jag gör´t igen. Bara för skojs skull. Bara så att jag kan vältra mig lite i patetisk självömkan. Förhoppningsvis så får jag massor av uppmuntrande små hejjarop av er. Jag förväntar mig det iallafall.

…en sprängd toalett hemma hos en kompis. när J A G sitter på den. det var liksom upptakten till mitt hatiska förhållande till vatten. Sen eskalerade det bara.

1) "någon" (golvläggaren) tyckte att det var en bra ide att köra in en spik genom ett vattenrör. Resultat = fläkt och uppbrutna golv i evigheter.

…då flyttade vi till större.

2) läckande diskmaskin i samband med nylagt golv och extremt lata golvläggare resulterade i att vattenskyddet gömdes under den nylagda mattan. Resultat = uppbrutet köksgolv och fläktar i evigheter.

…då köpte vi hus.

3) Ett litet barn glömde vattenkranen på i badrummet. Resultat = vattenskada i hela källaren och obrukbart badrum…

…då flyttade jag.

…tillbaka till Öbacka, jag borde veta bättre. Det var ju här vattenhistorien började. Nå. Jag sitter i vardagsrummet när jag hör en smäll och forsande vatten. Inne badrummet har toaletten exploderat. Jag gråter hysteriskt och ber X komma och hjälpa mig stänga av vattnet. Själv har jag fullt sjå med att försöka torka undan. Allt löser sig, slutet gott allting gott.

I mitt stilla sinne tänkte jag att NU, nu är det över. Nu har vatten talat om för mig så många gånger att det hatar mig att jag har liksom fattat grejen. No more.

Då köper min älskade mamma en diskmaskin åt mig (mamma, jag älskar dig för det. Tro mig när jag säger det…). Mot bättre vetande tackar jag och tar emot. MOT bättre vetande. Butiken tillhandahåller naturligtvis installatörer som gör själva jobbet.

…dock.

Jag nojar som en galning och kör den bara när jag är hemma. Lämnar den aldrig obevakad och känner efter varje gång på droppskyddet. Vilket nu visade sig vara extremt lyckosamt.

Det visar sig att den läcker lite vatten. Jag hann stänga av den innan det hände något och installatörerna är på väg hit as we speak, men ändå?

Jag kan liksom inte riktigt få bort den där känslan som sitter och hackar på axeln att J A G har något med saken att göra.

Vi kör en liten summering va?

* Inte en utan T V Å exploderande toaletter (nu lär jag få skämmas för att jag berättar det offentligt. det är ju lite skamfyllt men till mitt försvar så satt jag faktiskt inte på den andra toaletten när den exploderade).

* Två trasiga diskmaskiner.

* en badrumsvattenskada.

och…

* En vardagsrumsvattenskada? vem har lyckats med det? Förutom jag då?

Jag tror att jag är som en levande slagruta. Vattnet kanske egentligen inte hatar mig. Vatten kanske älskar mig? Jag kanske skall söka jobb som vattenletare i vattenfattiga länder?

Ja, det är ju ett jobb så gott som något och hey – jag har funnit min bästa skill.

Jag bjuppar på en bild på en av våra vattenskador från villan i Obbola.

Idag, nå – ikväll skrev jag ett FANTASTISKT bra inlägg. Ni vet, ett sånt där inlägg som gör att folk inte snackar om annat i år efteråt.
Ett sånt inlägg som skulle generera i miljarder.

Men, då min dator hänger sig och vk’s sida inte sparar det skrivna om man går bort från sidan så försvann det naturligtvis.

Och nu är inspirationen borta.
Jag kan aldrig mer skriva ett så genialiskt inlägg.

Igår var iallafall en sorgens dag. Min yngste sons guldlockiga hår klipptes och han såg med ens ut som om han faktiskt är en cool kille som går i ettan.
Jag försökte med konsttricket att kväsa min sorg genom att poppa hög musik i hörlurarna när jag cyklade till jobbet och lyckades dessutom skämma ut mig för halva stan då jag kommer på mig själv med att cykla och sjunga samtidigt. HÖGT dessutom.
Nå, en förbaskat bra låt var det jag sjöng.

”Dig a little deeper” -Peter, Bjorn and John

Den är bra. Jag gjorde den knappast rättvisa med mitt skrålande. Nu när jag tänker efter så svängde jag nog dessutom cykeln i takt med musiken. Tralala, jag bjuppar på det. Varsågod Umeå.

Jag lyckades dessutom med tricket att sova till 15:00 idag så jag är piggelin. Kroppen är inställd på att vaka även inatt.

Så…?

Hej!

Jag sitter i mörkret i mitt kök.

Lyssnar på soft kvällsmusik och tro det eller ej, jag har tänt ljus. Det var lite så jag föreställde mig att mitt liv skulle vara eller iallafall bli.

Jag skulle skriva. Skriva i massor. En gång,eller kanske till och med två gånger per år skulle jag dra till stugan. Låsa in mig där, fylla kylen med bara det nödvändigaste. Ta med mig mig själv, massvis med ljus, vin och min laptop.

Där i min (jaja,morsans då) stuga skulle min kreativa ådra flyta som aldrig förr. Jag skulle skriva noveller, avsluta någon roman. Jag skulle…

Jag skulle.

Istället sitter jag här. I mitt kök på fantastiska Öbacka. Inte har jag tagit mig ut till stugan inte. Jag är inte ledsen för det. Egentligen.

Men ni vet…de där drömmarna om en ensam stuga, jag. Den romantiska drömmen…den har inte släppt.  Inte helt. Kanske är det lite patetiskt? Att jag ser mig som någon slags drömmare, någon slags konstnär som kan skriva en roman? Som kräver en enskild stuga för det dessutom. Hur jag dessutom skulle lösa logistiken har jag inte heller fått helt klart för mig. Hur skulle jag lösa den ekonomiska biten?

Jag som skulle få lappsjuka efter en dag därute helt ensam? Jag som är rätt så kontrollerande? Som vill ha koll på allt?

B A H!

…ändå?

Om det inte fanns drömmar och illusioner, skulle den fattiges själ lämna hans kropp. Turkiskt ordspråk

Ojsan, vad djupt detta blev då? Nå, det jag ville komma till är att jag njuter av en rätt så härlig tisdagskväll. Jag och kidzen käkade middag hos en kompis. Tacos på en tisdag. Jag kände mig helt galet vild. Ungarna var eld och lågor.

-Mamma, kan vi oxå göra så någon gång? Hemma alltså? Äta fredagsmat mitt i veckan? Som den godhjärtade mamma jag är lovade jag att vi någon gång skulle göra just det.

Imorgon är det onsdag. Jag leker superhjälte hela natten ända till torsdag. X sover hemma hos mig då. Ifall nu någon undrade.

Jag lyssnar på denna ikväll:

Godnatt.

Ett ständigt återkommande tema i mitt liv är tv-tittandet. Jag försöker. Gudarna skall veta att jag finner verkligen inget nöje i att sitta i soffan och glo på dumburken.

Jag ser ingen mening med det konstanta Zappandet och nyheter får jag via nättidningarnas gigantiska utbud.

Hade jag inte fortfarande funnit ett nöje i att se av mig noga utvald film eller att mina barn nog skulle protestera höggljutt så hade jag nog kastat ut tv´n från balkongen.

Ännyhåw, Igår satt jag och min grönögde och dumglodde lite iallafall och vi såg "Ensam mamma söker"som faktiskt var bland det mest patetiska jag sett, varpå sonen säger lite försynt:

-Mamma, du är ju en ensam mamma.

-Mjo, svarar jag

-Söker du?

-Nä, jag behöver ingen, svarar jag. Jag har ju er fyra fina killar. Sen har jag ju massvis med kompisar.

-Men, känner du dig inte ensam då? När inte vi är här iallafall?

-Jo, svarar jag sanningsenligt. Tänkte att detta är ju ett ypperligt tillfälle att ta upp att jag kanske någongång i en framtid låååångt bort träffar någon. -Självklart känner jag mig ensam ibland. När inte ni är här är det tomt och ibland kan jag sakna någon att kramas med i soffan. Men sen kommer ni ju hem igen och då blir jag glad. Sen kan jag ju alltid gå hem till pappa och kramas med er när jag saknar er för mycket.

Sonen är tyst ett tag sedan säger han:

-Mamma, jag vill att du träffar någon. Gärna en rik kille. Eller så får du köpa en hundvalp. Nåt av det. Du får dom alternativen.

Förmodligen har sonen bidat sin tid länge inför detta. Nu såg han sin chans att antingen få upp veckopengen med min nya rika karl eller att vi skulle skaffa en hund.

I hans ögon är det som "same shit, different name" 🙂

Till hans förtret kan jag meddela att varken ny karl eller hundvalp har jag någon som helst plan på att skaffa.

Men nog är det rätt härligt med kidz och deras sköna logik.

Ni får ha en finfin dag. Det skall jag ha.

 Det finns tydligen en dryck som heter Peachy Peach. Den stora frågan är: Blir livet FAKKING Peachy Peach om man dricker den?

Det betvivlar jag på. Jag tror att livet fortsätter ungefär i samma hjulspår som vanligt, men nog är det lite kul? Peachy Peach – drycken för dig som vill ha ett Peachy Peach liv.

Eljest är det en måndag. En alles vanlig måndag. Jag dricker kaffe. 

Idag vid middagsbordet bad en av mina söner, den grönögde för er invigda, om att jag skulle ansöka om ett besöksförbud mellan honom och hans lillebror. Först angav han 200 meter som ett krav men jag lyckades få honom att förstå att 200 meter skulle innebära att de aldrig skulle kunna vara nära varandra. Vilket skulle komplicera rätt så mycket faktiskt.

De går ju på samma skola exempelvis,bor under samma tak. Julafton? Nyår? Födelsedagar? Hur skulle det gå?

Så, förhandlingarna avstannade på 6 meter.

Vilket jag tycker är nog långt. Jag har dessutom en viss känsla av att det inte skulle vara så lätt att få igenom ett sådant förbud. Förmodligen så skulle de dessutom sakna varandra i massor så småningom.

Jag avlade ett fint besök hos Mr H idag. Drack kaffe och surrade lite. Fick en påse med kläder till mina stora barn och fick lyssna på den sorgligaste låten någonsin. Jag vet inte om jag skall tacka honom eller om jag skall säga upp bekantskapen över det.

Så nu sitter jag iallafall i mitt kök. Lyssnar på låten, Gråter och gråter än mer. Jag vet inte varför jag gråter heller. Antagligen så har det med min feber att göra. Antagligen så har det med låten att göra. Antagligen så har det med att göra att jag är lite slut.

Tömd.

Söndagar dansar jag INTE i mitt kök på Öbacka.

 Igår när jag och mina pojkar skulle äta middag så slog det mig, ALLA dessa fyra fantastiska killar är mina. Jag har gjort dom. De har legat i min mage, ätit på mina bröst. Jag har bytt deras blöja, suttit uppe med dem på natten. Strykt deras panna när de febervarma legat sjuka. Alla dessa pojkar i varierande åldrar är mina. Från lillkilleiver till tonårslättja.

Jag visste ju om det tidigare (såklart, jag har ju fött dom) men just igår så överväldigades jag av en kärlek så stor att jag knappt kunde andas. Hjärtat krampade och ett tag kände jag mig nästan yr. Jag var tvungen att nypa mig själv i armen för att verkligen förstå att jag inte drömde.

När jag sitter där med min tråkiga, ordinära korv och makarontallrik. När barnen småtjafsar med varandra om vems tur det är att ta ketchupen. När jag, som den tråkmamma jag tenderar att vara, tjatar om läxläsning, om vikten av att vi måste hjälpas åt. Om vikten av att ALLA skall ta bort sin tallrik. När jag sitter där och allt är sådär vardagligt, tråkigt egentligen. Men helt sinnesgalet underbart. Dom är mig. Halva dom är jag. Jag ser spår av mig i alla fyra.

Så funderar jag, hur kommer det sig att det faktiskt finns de som kan ta avstånd från sina barn? Hur kan man aktivt välja bort det barn som en gång var ett litet knyte, försvarslöst och ynkligt. Med rosa kinder och en liten trevande mun. Hur kan man vända ryggen åt? Säga att barnet får skylla sig själv? Att barnet satt sig i situationen själv? Hur kan det vara möjligt? Borde inte föräldern vara den som uppfostrat barnet? Om så barnet inte vet vilken väg den skall gå? Skall inte föräldern vara den som vägleder? Som älskar? Villkorslöst? Som alltid sträcker ut en hand? Även om barnet väljer bort. Vad är man för förälder annars?

Hur kan man slå sitt barn? Det finns ju faktiskt dom som gör det? Hur? varför? Vad kan möjligtvis ett litet barn ha gjort för fel? Hur kan ett litet barn förtjäna att bli slagen? Vad får en förälder att bli så elak att de låter sin ilska gå ut över barnet? Som faktiskt är helt försvarslöst? Vad är man för människa då?

Ett barn förtjänar att bli älskat, med kärlek i massor kommer man nämligen långt tror jag.

Jag tänker då fortsätta överösa mina killar med pussar och kramar. Jag tänker fortsätta vara den pinsamma, fjantiga mamman jag är. Jag tänker fortsätta sjunga högt, skratta, stryka dem över kinden. Jag tänker fortsätta tala om för dem att de är de största skatter som finns i världen. Jag tänker fortsätta tjata på dom om läxor, tallrikar, om vikten av att vara godhjärtade. Att vara snäll mot de som är mindre. Att vi alla hjälps åt. Att även om jag är trött ibland så slutar jag aldrig att älska dom.

Sen spelar det ingen roll om de lyssnar på mig eller inte. Jag slutar aldrig tjata. Min kärlek är och kommer alltid att vara villkorslös.

Att kunna förlåta sig själv för vad man gjort tidigare i livet är inte det lättaste. Det krävs en enorm självinsikt och en stor förståelse för hur mycket man egentligen sårat eller skadat andra människor runtikring sig.

Jag tänker lite på hur man skall göra?

Hur gör man egentligen när man vaknar upp en morgon och slår sig blodig med tanken på allt man möjligtvis kan ha gjort? Lägger man sig ned och gråter? Vältrar man sig i patetiskt självförakt? Försöker man förtränga allt och bedövar smärtan med droger eller alkohol? Eller förnekar sin egen skuld och skyller ifrån sig för att det känns lättast så? Det känns ju aldrig bra att faktiskt vara den "onda" eller iallafall vara en bidragande orsak. Säkerligen är det ett beteende många tar till. Ett självdestruktivt leverne orsakar förmodligen bara mer ångest och än mer ilska gentemot sig själv. Sen fastnar man kanske i en nedåtgående spiral och så är man där igen…i den eviga ångestens vardagsrum.

 För ett tag sedan hade jag besök av en väldigt god vän, en av mina ungdomsvänner faktiskt. En vän som gjort många dumma saker. Väldigt dumma saker.

Han pratade om begreppet förlåtelse och sade så många kloka saker att jag är stolt över att jag är hans vän. Det var jag innan också, men än stoltare nu.

Han hade skrivit ett brev till sig själv. Det hade blivit 8 A4-sidor fyllda med förakt, ilska, sorg och ångest. Brevet blev lagt i ett kuvert, igenklistrat och lagt åt sidan.  Sedan berättade han att det bara fanns två alternativ för detta brev. Antingen så låser man in det i ett kassaskåp och glömmer att det aldrig funnits, vilket i sig är som att förneka att man faktiskt känt så för sig själv. Det är snudd på samma sak som att bedöva eller förneka ångesten med alkohol eller droger eller andra självdestruktiva saker. Eller så tar man brevet och eldar upp det.

I elden så kan alla dessa känslor försvinna upp i rök och med det har man kommit en bra bit på vägen till att förlåta sig själv. Min vän eldade upp sitt brev, förlåt sig själv så småningom och har funnit en inre frid (när fan blir gammal blir han religiös) och är samma person som tidigare men med ett lugn som jag aldrig tidigare sett hos honom.

Nu spånar jag bara här lite, men jag tänker som så att hur skall man kunna ta emot en förlåtelse eller kunna ge en uppriktig och ärlig ursäkt till andra om man inte förlåtit sig själv?

Åter till begreppet förlåtelse. Att kunna förlåta sig själv är första steget till att bli en bättre människa. Inte förrns då kan man ta till sig och acceptera vad man kan tänkas ha gjort. Vad man kan tänkas ha sagt, i affekt eller bara för att såra.

Mina ord kan aldrig återge de kloka ord och tankar som min vän hade. A L D R I G. Men, det är inte ofta mina tårar rinner när någon annan pratar om sig själv.

Det gjorde dom då. De rann av stolthet inför denna person som blivit en så otroligt bra människa. Nu låter det som om min vän helt plötsligt blivit messias. Det kan jag lova att det är han ABSOLUT inte. Inte för fem öre. Det blir han nog aldrig.

Men, att kunna acceptera och kunna ta till sig att man stundvis inte alltid varit en bra människa är stort. Större än själva tanken på det egentligen.

Med sagt så lyssnar jag på denna idag.