Dagen började med den schizofrena känsla jag fick när Britney Spears nya video presenterades i Nyhetsmorgon. Jag hade precis i lugn och ro förevigat soluppgången när plötsligt en plastig Åkerlund-video dök upp i rutan. Eftersom jag älskar dagsljusets växlingar och har lätt för att försjunka i melankoli precis i solens upp- och nedgång samtidigt som musik påverkar mig starkt blev det för några ögonblick för mycket för min nymorgnade själ. Verklighetsuppfattningen fick sig dessutom ytterligare en ordentlig törn när jag vände mig mot TV-rutan och såg den vansinnigt uppdrivna klippningstakten i Åkerlunds videobilder. Dock är min schizofrena känsla förmodligen genusbetingad, för när jag frågade min jämnåriga hustru vad hon tyckte om videon fick jag bara ett morgontrött ögonhimlande till svar, vilket betyder "Vadå? Big Deal..!". 
Det blir allt svårare för mig att bedöma kvalitén på ny musik och kulturyttringar överhuvudtaget och det skulle lugna mig om jag visste om denna förändring är fysiskt eller erfarenhetsmässigt betingat. Tillsammans med barn och barnbarn törs jag numera knappt uttrycka min mening i aktuella spörsmål av rädsla för att framstå som körd. Jag tror vår egen föräldrageneration hade det lättare i det avseendet, den accelerande utvecklingen av informationstekniken hade inte samma genomslag i deras vardag. Därför kunde de lita till sin erfarenhet på ett annat sätt och tvärtom känna stolthet över att kunna vidarebefordra sin förvärvade livsvisdom till barnen. I det antagandet väcks iallafall en stilla förhoppning om att jag fortfarande känner mig för ung för att göra anspråk på att få tillgång till ungdomarnas öra…
Gomorron!