Det är idag hela fem år sedan mamma gick bort, ”Fem år av sorg och saknad” som det brukar heta i In Memoriam-annonser. De fem gångna åren har visserligen bestått av ett stort sorgarbete under de första åren, det som nu återstår är förstås en stor saknad men framförallt våra gemensamma minnen. Det mest påtagliga är dock avsaknaden av det yttersta stöd jag haft av en mycket närvarande mamma under mina första 60 år. De gångna fem åren har tvingat mig att snabbt växa upp vilket gjort mig försiktigare i mina åthävor. Nu får jag ensam axla det tunga arbetet att ”Watch my back”.
Samtidigt har det nya livet har skänkt mig en slags befrielse från att ha någon som sitter på min axel och kommenterar det mesta jag företar mig. Det gäller i såväl familjära angelägenheter som i politiska frågor. Mamma hade en mycket bestämd och väl genomtänkt politisk åskådning och förutsatte naturligtvis att hennes närmaste skulle dela denna.
Så trots att mamma nu är borta har de farhågor jag hade för fem år sedan, att även mitt liv var förrött i och med hennes bortgång kommit på skam. Livet går vidare, det har kanske fått ett annat innehåll och innehåller mer allvar än tidigare. Men om jag gör en överblick över all den lycka som kommit mig till del under livet så är det mamma som lagt grunden och sedan fullföljt sina intentioner. Och jag inser nu att de varit att få mig att bli en lycklig och levande människa.
Gomorron!