Derbyt där Månstret vaknade

Inledning

Laddandes med billig julmust och ännu billigare juleskum med någon ny lite halvt märklig smaksättning (tomtegröt?!) – tar jag mig an urladdningen som kommer efter matchen mellan Team Thorengruppen och Dalen i säsongens första Umeåderby.

Matchen har ju hypats upp något i medierna, vilket jag tycker är kul. Mycket fokus på att Dalen är storebror, men att lillebror Thorengruppen har för avsikt att på lång sikt ta den platsen från Dalen. Det är bara roligt att det byggs upp stämning och lite nerver inför sådana här matcher. Självklart ska det vara prestige inblandat även på herrsidan i svenska superligan när det bjuds upp till kampen om Umeå (damerna har ju IKSU och Dalen som gör upp om detta i svenska superligan)!

Team Thorengruppen stod som hemmalag och det bjöds på mycket bas, bra och lämplig arenamusik (läs: ingen ”Cotton eyed joe”!) och ett bra arrangemang. Just valet av musik är något jag kommenterat tidigare där Thorengruppen generellt gör det mycket bättre än många lag. Visst, det är en smaksak, men jag tycker fortfarande att musik som har en rytm som nästan triggar taktfasta applåder av sig självt gör sig bra i arenor – medan gammal rockmusik och dylikt visserligen är skönt att lyssna på hemma, men är rent motbjudande som publiktändare. Ingen kommer som bekant att klappa takten till Hammerfalls ”living in victory”…

För kvällens inlägg har jag valt att börja med lite positiva reflektioner för att sedan avsluta med lite kritik. Jag är inte sakkunnig inom innebandy, jag är som sagt bara en tyckare på läktaren, eller i hemmasoffan, men jag upplever att kritiken är befogad, döm själva.

 

Team Thorengruppen – Dalen (0-5)

Känslorna var nervpirrande före, under och kanske även lite efter matchen. Team Thorengruppen, lyfter gärna fram att de är underdog i svenska superligan, har gjort en bra säsong hittills och förvånat många som nykomling med sin spelskicklighet. Jag har visserligen sett en del av Thorengruppens matcher och har aldrig tvivlat på att de har vad som krävs för att bli kvar i svenska superligan, men de har varit bättre än vad jag väntat mig (om någon minns min tippning jämfört med Marias). Jag tänkte därför att det, kombinerat med ett Dalen som blandar och ger en aning, skulle kunna bli recept på en väldigt svettig match även på läktaren.

Inget försök till referat, men matchen började med att Dalen gjorde mål i första bytet. Thorengruppen kändes taggade och kanske lite naiva i forecheckingen när de hetsade på så tidigt i matchen (var känslan). Thorengruppen fick ett flertal chanser, men marginalerna var på Dalens sida och perioden gick verkligen ”storebrors” väg när Dalen gick till periodvila med tre måls ledning.

Jag har ju nämnt att jag upplever att Dalen varit lite bleka i första perioderna. Samtidigt är de väldigt duktiga på att hålla i en ledning och frustrera motståndarna – och jisses vad det syntes under matchen. Rejält talande för detta var det under slutminuten i tredje perioden när en av Thorengruppens spelare, efter missat läge, i uppenbart raseri ställer sig och smäller klubban i golvet flera gånger, medan spelet gick vidare. Domarna lät det dock fortgå.

 

Matchens bästa

Måns ”Månstret” Parsjö-Tegnér höll nollan och räddade enligt statistiken hela 31 skott under matchen! 31 skott! 0 insläppta mål! Och det var några svettiga räddningar under matchen. Jag minns särskilt ett skott som motades kraftigt bort med hjälmen av Parsjö-Tegnér – som spände upp sig och markerade, såsom han gjorde många gånger under matchen, att Månstret hade vaknat.

Visst är Parsjö-Tegnér som allra bäst när det är heta, griniga matcher, där känslan är att allt står på spel. Han kallas ju skämtsamt Månstret av en anledning. Han växer och blir rejält jobbig att göra mål på. Tar bollar han kanske inte borde hinna ta. Backar upp och stärker Dalen till tusen. Bidrar med styrka och passion till hela laget från platsen längst bak på planen – på samma sätt som bänken med sitt ständiga hurrande för täckta skott – använder yviga gester och ett kroppspråk som vrålar ut en trotsig utmaning mot motståndarna om att målgården ägs av Månstret och att de inte är välkomna in.

Det var faktiskt lite slutspelskänsla över det hela. Påminde om kvartsfinalerna mot Växjö – inte spelmässigt – men känslan av hur viktigt det ändå var att vinna. Rutinen och viljan var dock starkare hos bortalaget Dalen, vilket syntes och avgjorde i slutändan.

Viktor Nystedt springer, håller i bollen, dribblar, virrar bort motståndare, springer lite till, dödar tid och skapar lägen. Han har en minst sagt egen stil, men gör den med bravur och i kvällens match fick han ut mycket av den. Stod för en mycket fin insats och var den back som stack ut allra mest tycker jag. Nystedt blir lite av en snackis på läktaren också, skapar nervositet som snabbt går över i skratt när han med något små marginaler tar sig förbi en, två och ibland tre motståndare med snabba fötter och tvära svängar, snurrar och förvirrande spelstil. Härligt underhållande!

Jonas Svahn och Ketil Kronberg är spelare som blir extra synliga när det är mer som står på spel. Och jag tycker att de syntes mycket ikväll. Gav allt och mer därtill, inte minst i alla dessa numerära underlägen som uppstod gång efter annan under matchen. Dalen ådrog sig inte mindre än 13 utvisningsminutrar, även om två av dessa spelades i fyra mot fyra när Daniel Hernandez i Thorengruppen utvisades under Patrik Rokkas femminutare för hårt spel i slutet av andra perioden.

Jonas Svahn har på sistone känts, inte sömnig kanske, men lite mindre pigg än vad vi är vana vid att se. Så som en läktarkamrat nämnde till mig är en vass Svahn något som lyfter hela kedjan avsevärt. Jag är mycket benägen att hålla med och i kvällens match var Svahn riktigt bra.

 

Matchens värsta – ett förlorat initiativ

Jag kritiserade Dalen efter matchen mot Warberg på grund av tappat initiativ. Det är inte okej att ge upp på förhand, det kan det aldrig vara. I kvällens match var det dock motståndarna Thorengruppen som märkbart tappade initiativet. För den som inte såg matchen utspelade det sig enligt följande:

Dalen hade ledningen med fyra mål mot noll (hela tredje perioden).

Lukas Harnesk utvisades 06:35 in i tredje perioden. Dalen lyckades hålla undan och blev åter fulltaliga. Ingen timeout togs. Jag började tippa med Maria om när de tar målvakten för att börja upphämtningen. Fyra mål i innebandy är ingen omöjlighet. Får de hål på Parsjö-Tegnér kan målen plötsligt börja rinna in av bara farten, kanske.

Fredrik Edholm utvisas 14:15. Det återstår alltså lite drygt sex minuter. Nu måste det väl ändå coachas i Thorengruppen? Vad jag såg hade Adam Berglund bytts ut mot Mathias Hagert (om jag inte missminner), men några märkbara förändringar i övrigt syntes inte.

Jag vände mig till Maria och utbrast – men visst tar de väl ut målvakten nu? Spel sex mot fyra, de måste ju våga chansa för att få in första målet?

Samtidigt går det ju förstås att resonera om att Svahn och Kronberg varit lite för vassa på att plocka upp halvtama passar i Thorengruppens power play. Kanske sparar de krutet till sista 4-5 minuterna?

Det görs inget mål för Thorengruppen, Dalen blir åter fulltaliga och matchen spelas av utan att Thorengruppen forcerar, utan att Thorengruppen tar timeout, utan att Erik Ställ lämnar målet.

Vart var initiativet Thorengruppen – gav man bara upp? Jag förstod ingenting, var ledningen lamslagen, eller saknades det bara idéer på hur man skulle lirka upp Dalens försvar? Gick tankarna till målskillnad redan i match 10 av säsongen? Eller är det prestigen, att en förlust med 0-4(5) är bättre än en förlust där man släppte någon boll i öppet mål?

Jag kan inte förstå det nu i efterhand heller. Var det lamslagen coachning, eller var tron på spelet i fem mot fem verkligen så stark, eller tron på det egna spelet i sex mot fem (fyra) så svagt?

Ledsen Thorengruppen, men Dalen gjorde fel som gav upp initiativet mot Warberg senast och Thorengruppen gjorde fel som gav upp före slutsignalen ljudit under kvällens match mot Dalen.