Lördagens 3xDalen: Uttalade målskyttar, matchen i matchen och kollektivet

Gårdagen bjöd på en hel del underhållning och en del blandade resultat – och då syftar jag inte på melodifestivalen. Det spelades tre hemmamatcher för Dalen där båda de allsvenska lagen kämpar för överlevnad i sina respektive serier, medan Dalens damlag i svenska superligan har ögonen fästa på de två återstående slutspelsplatserna som finns inom räckhåll.

Det blev förluster för de båda förstnämnda, samt seger i den sistnämnda matchen – en match som kan verka ha varit tillknäppt och tråkig, men som var betydligt mer spännande än vad resultatet gav sken av och som var långt ifrån tråkig.

 

IBF Dalen – Sundsvalls IBF (6-8) (Allsvenskan norra, dam)

Dalen tog emot Sundsvall och inledde matchen på bästa tänkbara sätt, tog ledningen med både 1-0 och 2-0 innan det gått en halv minut och utökade sedan även till 3-0 bara några minuter senare. Ledning stod sig dock inte, gästerna Sundsvall klev av bussen och in i arenan och började ta sig in i matchen. Före den första perioden var över hade Sundsvall inte bara kvitterat utan även tagit ledningen med 3-4. Tungt för Dalen och samtidigt psykologiskt viktigt för Sundsvall som därmed fick med sig även ett mentalt övertag i periodvilan.

Därefter bjöds det på ett flertal mål för båda lagen, men gästerna behöll ledningen hela vägen och vann i slutändan med 6-8. Jag hade inte möjligheten att se hela matchen på plats, men följde den stundvis via gratis-streamen som låg uppe via Sportswik och sedan via Youtubekanalen DalenTV (något jag vill hylla igen och igen, mycket bra!).

Alla möjligheter fanns egentligen för Dalen där i tredje perioden. Sundsvall ledde större delen av perioden med enmålsledningen (6-7) och Dalen fick även möjlighet att spela power play, men lyckades dessvärre inte förvalta möjligheten. När Dalen jagade kvitteringen var det sedan i stället Sundsvall som med cirka sex minuter kvar att spela utökade till 6-8. Dalen såg märkbart trötta ut och orkade aldrig göra ansatsningen som hade krävts för att ta ikapp och Sundsvall kunde ganska komfortabelt ta med sig samtliga tre poäng.

Två tremålsskyttar blev det i matchen, Sundsvalls Josefine Möllerström och Dalens Camilla Granström. Ett av Camillas mål gjordes på straff där hon med fart fintade bort målvakten som slängde sig och Camilla enkelt kunde lägga bollen över henne. En fin straff där Granström ännu en gång visade varför hon är Dalens straffskytt när tillfällena ges.

När jag är inne på ämnet målskyttar måste jag dock uttrycka viss oro över att Dalens till synes enda uttalade målskytt är nämnda Camilla som leder den interna målligan överlägset med sina 23 mål mot tvåans 6. I övrigt är Dalens mål väldigt utspridda och flera höga placeringar innehas av spelare som gjort blott en handfull matcher med laget. Det är visserligen svårt att göra något åt i detta sena skede av säsongen, men visst skulle laget må bra framöver med någon fler uttalad målskytt i laget. Lättare sagt än gjort möjligen, men känslan är att laget är sårbart och beroende av att Granström levererar, vem ska annars göra det?

Jakten på nytt kontrakt i allsvenskan lever alltjämt för Dalen, men nu ligger det inte i egna händer utan är helt beroende av övriga resultat och, om jag förstår det något krångliga systemet för allsvenskan norra, vilka lag som åker ur svenska superligan respektive vilka lag som kvalar upp från division 1. Även om det blir tre poäng i nästkommande match mot jumbon Klockarberget, krävs dessutom poäng mot tvåan Örnsköldsvik för att kunna gå om Notviken i tabellen. Och det förutsätter att Notviken förlorar mot både Thorengruppen och Iksu ungdom… Nå, det är nu det gäller som allra mest!

 

IBF Dalen – Tullinge (3-9) (Allsvenskan norra, herr)

För gårdagens motstånd stod Tullinge, ett lag i jakt på kvalplats som alltså ställdes mot Dalen som alltjämt jagar poäng för att få stanna kvar i allsvenskan även nästa säsong. Eftersom Granlo dessutom slog Hudik/Björkberg så fanns alltså möjligheten för Dalen att klättra upp på (nå…) säker mark. Tullinge stod dock för en jättefin insats, kan vara väldigt nöjda med både matchen överlag och slutresultatet, för någon fråga om vilka som var bättre i matchen var det inte.

Tullinge skärmade av Dalens passningsvägar på ett bra sätt i princip hela matchen, spelade bra i försvarsspelet och tog vara på sina egna chanser och bjöd även på ett fint styrningsmål där vid 0-2-målet.

Dalen? Det var långt ifrån Dalens bästa prestation denna säsong, vilket är okej. Bättre och sämre matcher får man räkna med. Det är en spännande tid nu, en tid där många resultat betyder oerhört mycket och det märks också både på planen och i arenan. Förluster är tunga att bära, särskilt den här delen av säsongen och jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga när jag och Maria småpratar med besvikna spelare eller tränare efter en förlust, oavsett lag.

Mitt perspektiv är ju på många sätt väldigt själviskt som åskådare och supporter, men samtidigt hejar jag inte bara på lagen utan även på individerna. En spelare som gör en fantastisk insats, trots förlust, förtjänar att höra det. Men, i lagidrotter såsom innebandy överskuggas förstås individuella prestationer av lagets resultat i stor utsträckning. Särskilt hos spelarna själva tror jag överlag att det är så. De ställer enorma krav på sig själva och kan nog till följd av det också få svårt att uppskatta sina egna prestationer.

Jag tror dock att det finns en poäng i att se individerna även i ett kollektiv, oavsett resultat, och att det gör mycket för känslan i laget att uppmärksamma sådant som någon gör bra. Något positivt att ta med sig trots en eventuell förlust. I första hand tänker och hoppas jag att det är en sådan sak tränare ansvarar för och sköter, det borde liksom ingå i deras jobbeskrivning, men även som självisk supporter ser jag det som mitt ansvar att försöka peppa och motivera i den mån jag kan.

Och när jag skriver förlust tänker jag att det inte bara handlar om en förlorad match. Tränare pratar ibland om att försöka dela upp matcher i delar, alltså ”att vinna matchen i matchen”. Det kan till exempel vara att vinna perioden, eller göra bra byten. Jag är visserligen bara en hobbytyckare när det kommer till innebandy, men något som knappast kräver ett geni att uppmärksamma är när ett lag inte är mentalt med i en match. Där fokus är på fel saker, frustration får onödigt mycket utrymme och avsaknaden av ryggdynk, peppning och en kollektiv tro på det egna laget lyser med sin frånvaro. Att dela upp matchen i mindre moment som går att vinna, för att laget ska få saker att fira och känna att de kan uppnå, det tror jag kan göra stor skillnad för att vända just det ack så viktiga mentala som också måste vara med för att vinna i slutändan.

Nå, det blev ett lite längre inledande utlägg än vad jag hade tänkt här och jag menar inte bara att applicera det på IBF Dalen, utan egentligen samtliga lag överlag.

I matchen mot Tullinge blev det dock dessvärre allt mer uppenbart att Dalen hade svårt att samla ihop sig när målen började ramla in för Tullinges del. Svordomar och frustration, visserligen inte riktade mot domare eller motspelare, men tydligt i laget och på bänken. Där saknades någon som likt Mattias Ljunggren i matchen mot Pixbo senast samlade gruppen och sa ”Nu startar vi om!”, det hade behövts redan i slutet av den första perioden, men definitivt i den andra perioden.

 

En frisk bris

Ny luft pumpades dock in i det något punkterade däcket genom Stefan Persson som fick ta över för Tobias Svensson i målet, Andreas Bäckström på backplatsen och Jonathan Larsson på forwardsidan. Det räckte inte för att vända matchen som redan kändes förlorad, men det gav ändå Dalen lite mer känsla av att det ändå fanns något att kämpa för.

Dalen fick möjlighet att spela femminuter power play och Larsson tvekade inte ens hundradels sekund när läget gavs att zorra in ett mål. Vackert och en viktig energiinjektion till Dalen där och då! Injektioner av energi stod även Persson för som gjorde några riktigt fina och svettiga räddningar mot Tullinge som skapade farliga chanser även efter Dalens målvaktsbyte.

En spelare som i övrigt ska ha mycket beröm är Niclas Brolin-Ljung som jag själv noterade som matchens spelare i Dalen. Målet i box play var innebandygodis, men även i övrigt var Brolin-Ljung en spelare som var konsekvent bra i Dalen och som försökte vända frustrationen till energi på planen.

Det ska förstås även nämnas att Rasmus Karlstén var tillbaka i spel och spelade hela matchen. Vinst eller förlust, sak samma, det finns skäl att glädjas ändå med Rasmus tillbaka!

Här kan även nämnas att Tobias Gustafsson gjorde något kortare byte i början av matchen, men spelade inte många minuter i matchen.

Samtidigt kanske ni precis som jag undrade var Vidar Mårtensson och Oskar Tafvelin tog vägen? Oskar har enligt källa problem med baksidan, han syntes ju till på bänken i långbyxor och lindat ben. Vidar har varit sjuk och gissningsvis märkte han det tidigt i matchen att det inte skulle fungera. Nu får vi dock hoppas att de är tillbaka i spel snart och kan hjälpa Dalen i de mycket viktiga matcherna som återstår!

 

IBK Dalen – Karlstad (1-0) (Svenska superligan dam)

Sist, men på absolut intet sätt minst stod matchen mellan Dalen och Karlstad på menyn i damernas svenska superliga. Titta på de här siffrorna…

Mål: 1-0

Skottstatistik: 24-15

Antyder de att matchen var händelsefattig? Kanske, jag hörde bland annat på läktaren vad jag uppfattade som en pappa som pratade med sina barn där barnen argumenterade, mot pappan, för att en match med ställningen 16-1 är mer spännande än 1-0. Alla får vi förstås tycka olika, men jag håller helt med pappan i det här fallet. 1-0 är en spännande och skör ledning! Vetskapen om att ett litet misstag, någon enstaka sekund av med- eller motstuds kan avgöra hela matchens utgång – det är spännande – och nervöst!

Lagen skapade dessutom chanser som borde ha resulterat i fler mål, men målvaktsspelet, fint försvarsspel och små marginaler gjorde sammantaget att det inte blev fler mål. Och målet som avgjorde var betydligt mer vilja och kamp än finlir, men mål blev det slutligen av Camilla Lundin i en grötig situation framför Karlstads målvakt med blott sekunder kvar av den andra perioden att spela.

I första hand vill jag hylla hela laget för en kollektiv insats som bäddade för segern, alla gav verkligen allt för att mota bort Karlstad och säkra de tre poängen! Matilda Wirthig var orubblig i målet, även när Karlstad pressade på och det verkligen låg en kvittering i luften. Sara Ryman och Linn Mikaelsson lät inte Karlstad få en centimeter utan hård kamp om den, Mikaelssons avväpning när Karlstadsspelaren (var det Tilda Flodell?) fick i det närmaste friläge gick inte av för hackor och Elsa Frisk var en evighetsmaskin som vägrade ge sig trots en smäll i pannan som syntes hela vägen till läktaren.

Något jag även kommenterade till Maria under matchen var hur mycket det peppades i de båda lagen. Visst syntes en del frustration, men det syns verkligen hur mycket energi det ger när hela den egna bänken eldar på sina lagkamrater, dunkar ryggar efter ett bra byte för att ge extra driv till nästa byte. Karlstad hade nog aldrig orkat slita så hårt för att kvittera under hela den tredje perioden om det inte vore för deras kollektiva peppning, det vågar jag påstå.

Det har jag även imponerats av från Dalens sida under hela säsongen. Trots motgångar under stora delar av den första halvan av säsongen har jag ändå upplevt att laget trott på sig själva och varandra, att utdelningen kommer komma. Och visst har det känts så alltsedan nyår.

Dalen, ett lag som inte allt för många trodde på inför säsongen, en underdog. De förtjänar verkligen beröm för hur mycket de vuxit och spelat ihop sig under säsongen. Detta har varit första säsongen jag följt laget konsekvent, tidigare har jag och Maria varit ner och kikat på någon enstaka match, men denna säsong har vi försökt se så många hemmamatcher vi kunnat och följt bortamatcher via webben eller Sportswik. Det var väldigt trevligt att börja med Scandic Cup under försäsongen och sedan ha fått följa lagets utveckling under säsongen.

Dalen förtjänar att spela slutspel, det vore en välförtjänt bekräftelse på lagets och föreningens hårda slit för att ta kliv framåt och en fin belöning för allt de åstadkommit inför och under denna säsong. Något att bygga vidare på till nästa säsong.

Jag hoppas verkligen, men ingenting är avgjort ännu. Fyra omgångar återstår och det kommer krävas att laget fortsätter på den inslagna banan för att nå hela vägen. Vägen till slutspelet går genom Pixbo, Täby, Telge och Malmö – en tuff väg alltså. Något jag vet är dock att det ska bli väldigt spännande att följa laget vägen dit, kämpa Dalen!

 

Glada och dystra besked

Dalen meddelade nyligen det glada beskedet att Ellen Berglund valt att förlänga med Dalen, det gillar vi! Ni kan läsa mer om förlängningen på Dalens hemsida här: http://www.ibkdalen.se/artikel/jzc6aje00-1kkjd/talangfull-back-forlanger

Samtidigt har Dalen meddelat dystra besked och det kändes mycket tråkigt när det bekräftades att Anna Skyltbäck har en korsbandsskada. Skyltbäck som jag tidigare hyllat för hennes höga högstanivå, men efterfrågat jämnheten i spelet. Jämnheten Skyltbäck sedermera levererat och vilken fröjd det varit att se henne på planen. Samtidigt har hon nog gjort fler än en motståndare minst sagt nervös på sistone!

Jag hoppas på god återhämtning för Anna och att hon snart kan vara tillbaka på innebandyplanen igen!

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>