…är tydligen bättre än de som innebär mer sanningsenliga. 

www.svt.se/nyheter/sverige/rekordmanga-tar-adhd-medicin

"Rekordmånga barn tar adHd-medicin" En person på facebook hade kommenterat inlägget mycket klart och enkelt: " ‎"Många nu hjälpta av medicinering" vore en mindre sensationslysten rubrik som inte väcker fördomskommentarer."

I Sverige enligt artikeln finns det idag 1,4 procent av barn och ungdomar från 0 till 17 år som medicineras med "så kallad" adHd-medicin. Detta är då en rekordökning påstås det. Talar vi om det stora talet, hur många barn och ungdomar som har diagnos kommer vi till en siffra på 5 procent. Med andra ord går 3,6 barn och ungdomar omedicinerade dag efter dag. Kanske av egen vilja, kanske på grund av den masshysteriska svartmålning som det görs just kring medicinering med "s.k adHd-medicin".

Talar man om mörkertalen barn och ungdomar som går runt utan diagnoser, för att inte tala om vuxna som kämpat sig igenom år av förtvivlan och utanförskap är detta en liten spottloska i havet.

Henrik Pelling, överläkare i barnpsykiatri vid Uppsala Akademiska Sjukhus ger ett ypperligt svar på varför det är så här: "Det här beror helt enkelt på att medicinen fungerar så bra för de här barnen".

Själv vet jag med ALL säkerhet vid det här laget! OM jag fått diagnos i tid, OM jag fått rätt medicin och behandling i tid så hade mitt liv med all säkerhet sett annorlunda ut idag än vad det gör. Så många sorger jag kunnat vara utan, så många år av ångest och förtvivlan över att känna mig annorlunda, utanför och sedd som en bråkig individ. 

Sedan är det upp till var och en att bestämma sin väg, med eller utan medicin. MEN mycket lidande kan undvikas om man vidgar sina vyer och ser saker ur vårt perspektiv. Dvs. VI som äger funktionshindret. Där verkar ingen bry sig så länge rubriker uppstår och människor sensationsläser artiklar.

Själv blir jag ledsen och bekymrad att vi inte kommit längre än så här. Men det väljer jag att skaka av mig. Mitt liv är idag rakt över kammen riktigt bra. Jag hanterar min vardag och det räcker långt för mig.

God natt!

 …i augustitid är dagens tema. Jag är en rastlös och tämligen otålig person. Jag vill att saker ska hända nu, på en gång, denna minut. Inte vill jag behöva vänta på saker så värst länge… För vem vill det när det är saker man längtar till, vill ha till varje pris?

Jag och Herr Effektiv insåg igår efter ännu ett av våra icke-konstruktiva kommuniceringsförsök att det här med att diskutera ekonomi verkligen behöver tas tag i… Så vi förstår varandras sätt att se på saker. Där jag tror att vi bara pratar löst, tror han att vi planerar…. och så blir vi lika besvikna på varsitt håll då vi agerar helt tvärtemot vad som pratats om. 

För det blir många, långa diskussioner. I detta ämne. Jag är hopplös vad gällande ekonomi. Erkänner villigt att jag hellre skulle äta upp en möglig macka före att brottas med räkningar och sånt som har med hushållsekonomi att göra. För den skull måste jag ju ändå försöka förstå hur han som drar det tunga lasset tänker. Det handlar om detta med kompromissande….

För man kan inte alltid få som man vill. Hur mycket man än vill det. Vill man det, ja… då kan man leva ensam kanske? Det går inte att styra ensam i en tvåsamhet utan att den ena då känner sig nedtryckt och utan talan. Så vill jag inte ha det. Så vi jobbar på i kommunicerandets teknik och förståelse. Jag är oerhört glad för min diagnos, att jag blivit medveten om andra människors känslor och viljor. Jag är en oerhört komplext sammansatt individ och vill gärna så mycket som möjligt minimera min komplexitet på de områden som helst bör vara så lätta som möjligt i ett parförhållande.

Vi har än en gång tillbringat lite tid inne i stan. I afton bär det av ut i friheten igen. Denna gång med en fullastad bil och en släpvagn knökfull med saker som vi lastat ur hemmet här inne i stan.

Nedräkningen är igång… tills vi får tillgång till huset och kan börja fixa i ordning så vi kan vara där. 

En annan nedräkning är också igång…. den som har med skolstarter och struktur att göra. Jag håller som bäst på att försöka få in lite rutin i mitt liv igen. För oavsett den positiva sommaren så har jag slarvat med rutiner då vi är ledig. Men… jag kämpar på. Att behålla humöret i det medvetna nuet… att få igång medicinrutiner och annat som är i essentiellt behov att fungera smärtfritt när "måste-dagarna" kommer.

Den här lilla killen har fyllt 1 år!!! Minns det som igår då han kom flygande från Stockholm en dag i september förra året!

Idag är han en ståtlig kille med ursnygga "fjärilsöron" och en fana på svansen som gör många tikflickor avis.. ;D

 Fortfarande lika myssjuk… kryper gärna inpå skinnet när det är läggdags… så många gånger jag hittat honom intrasslad i mitt täcke finns inte!

Flickorna hade fixat en fin "tårta" åt honom som han fick dela med Texas. Leverpastej och korv…. Ett mycket speciellt tillfälle! För i vanliga fall är det torrfoder som gäller då jag är rädd om tänder och hälsa...

Det var allt för denna dag! På återseende!

 …tog allt godis vägen? 

Tror bestämt att husmössen blivit allt för påträngande, eller är det kidsen som överfallit min godisskål? 

Liknande situationer hade fått mig att gå i taket förr… Nu… tar jag istället på mig hörlurar, utestänger alla stojande minderåriga varelser och ägnar mig åt att sura i min egen sfär… Mitt i all gemenskap. Vi samlas i storstugan, tänder brasan, grillar marshmallows och myser (ja… vissa av oss…) Jag surar lite som bekant.. och svettas… men det är ytterligare ett i-landsproblem jag kan släppa om en liten stund. 

Ska bara…

…andas en stund till. 

Mina tankar går till de medsystrar och bröder som ännu en sommar tillbringat vissa delar eller hela sommaren inspärrad på psykavdelningar i landet, som inte fått den vård de har rätt till och så väl behöver. Till dig som inte orkade längre och några andra jag inte nämner här.

Tacksam att inte ha behövt ha med psykiatrin på mycket länge är jag dock. Tacksam att jag har en så bra psykolog att samtala med då det behövs. 

Sov gott!

 … = en bra kombination för Tanten Alperud. 

Även om intrycken här ute i Bjurholms regionen är stora, mäktiga och vackra för det mesta är det ändå på något vis lugnande. Min vanligtvis hyperaktiva hjärna har inte alls samma febrila aktivitet för att hålla isär intryck som jag matas med dagligen hemma i stan. Det som brukar få mig att gå i taket finns det betydligt mindre av här ute i spenaten. 

Jag lyckas behålla fokus betydligt längre än jag normalt gör hemma på Hedlunda.

Sedan detta med Kreativitet! Det brukar talas om Vänner och Fiender som hotar ens Kreativitet. Vänner är det som är stärkande, peppande och lyftande, som driver ens kreativitet framåt. Fiender är ens egna tankar om hur liten som människa man är och att man inte fixar det man föresatt sig, samt andra som kommer med kommentarer. 

Nu är detta bara några saker som kan få ens kreativitet framåt och bakåt… Säkert har ni som läser era egna hjärnspöken och änglar som får er att blomstra i det ni ser som er Kreativa sida. 

Själv har jag denna sommar haft kreativiteten i fingrarna som sedan förts över till hjärnan. Genom alla mina olika projekt som jag satt igång med verkar det födas språk som jag går runt och suger på medan jag håller på och arbetar med händerna. 

Blommorna prunknar, mina små skyltar växer fram med olika konstiga väggord som med all säkerhet inte är Svensson-lika, men ändå säger det jag vill förmedla med min ja… konst? Så jag målar och experimenterar, blandar material, färger och penslar med kökssvamar som blir stämplar tills jag skapat något jag är nöjd med. Herr Effektiv tittade på en skylt jag gjort idag och såg fundersam ut… jag hade skrivit samma ord på varandra och blandat små och stora bokstäver. För det var ord jag ville förstärka, som är viktiga för mig.

Trots den helt urusla sommar vi har i år så är jag i hyfsad symbios med mig själv. Livet blir så mycket mindre påtagligt när jag kan använda mina händer och få ur mig saker genom att göra saker som för mig är vackra att se på. Det är precis som om jag just nu tankar upp energi för den kommande hösten och en ny skoltermin där vi måste tillbringa mer tid inne i stan och mindre tid i stugan. För att orka leva mig igenom dagar fullproppade av måsten, med läxor, skolskjutsar, en mängd komma-ihåg-saker och kids som kanske inte varje dag känner sig övermotiverade att hänge sig åt skolgång.

De ord som just nu formas varje dag i huvudet genom händerna får då istället vara uttryck för min kreativitet de dagar jag befinner mig i stan. Jag har en mängd små kom-ihåg-lappar lite överallt i olika shortsfickor, byxor och väskor. Allt för att komma ihåg de jag just då tänkt på och vill skriva om i höstmörkret. I nuläget är det svårt att skriva blogg, av många anledningar, en sak är uppkopplingen som inte är av så hög kvalietet och hastighet, en annan att jag inte har så mycket att skriva om då jag befinner mig i Paradiset. Just på grund av att det inte händer så mycket som är himlastormande varje dag. Eller det är kanske det jag ska förmedla? Att en person med adHd kan älska lugnet, inte behöver ständig stimuli utan kan gilla det lugna och inrutade? Det gäller helt enkelt att finna ut vad som passar för just sin egen person. För mig är det jord på händerna, under naglarna, det kreativa som jag finner när jag är ute i landet och håller på med diverse saker. När jag lyssnar på musik i hörlurarna och sitter i sammetssoffan i uterummet med alla färger, penslar och träbitar samt stenar runt om mig. Det är då jag känner som mest frid. Inget kan nästan rubba det lugn jag befinner mig i då, jag glömmer tid och rum tyvärr. Det är bra att ha en Herr Effektiv då. Som återkopplar en till verkligheten, funderar över dödliga ting som middag, vad som ska ätas nästa dag och om vi ska tvätta och städa kanske?

Det beslut vi fattat om att skaffa oss ett fritidsboende, året-om-hus här ute är nog ett av de allra viktigaste och bästa beslut vi fattat hittills i vår relation. Det som med all säkerhet kommer att få mig att fly vissa stunder, ut till lugnet, från allt stim, men också det som kommer att binda oss samman då jag är en rastlös själ och haft svårt att grunda mig i enbart vår lägenhet. 

Behöver jag säga att det är MYCKET kärlek runt om oss just nu? Jag trodde någonstans att man möts – kärleken ligger på topp – sakta men säkert åker man utför toppen – för att sedan plana ut – och mötas av slutet. I mitt nya liv som Catharina 3.0 kan jag bara stilla konstatera att så inte är fallet. Nej! Kärleken växer sig starkare och starkare allt vad tiden går, passionen finns fortfarande och blixtrar till allt som oftast, men den djupa varma och trygga kärleken som gör att jag längtar efter honom dag efter dag, timme efter timme då vi inte är varandra nära, den är så mycket bättre än jag någonsin kunnat ana.

Medveten Närvaro… Behöver jag säga att det är något jag fortfarande praktiserar varje dag? Vissa dagar bara med ett stilla konstaterande att det kanske inte var en av de bättre dagarna men att jag känner mig nöjd där jag är just nu… ändå. Medan andra dagar som är lite mer tung fokuseras kring att öva lite mer effektivt och medvetet. 

Jag har hittills haft en sommar där min förut så knöliga och berg- och dalbaneliknande livssituation jagat mig, uteblivit helt och hållet. Visst…. ett och annat dampanfall har kommit för att lika snabbt försvinna… inte veckor av hänga-läpp känsla och veckor av rasande tempo där jag glömt bort mig själv och de omkring mig i jakt på äventyr.

Lycka är ett ord som likt ordet Normal är en definitionsfråga för var och en av oss människor. För mig är lycka när det går dagar, veckor av sammalika utan att jag känner rastlöshet och oro, lycka är att ligga när min älskling, lycka är att vara med barnen, lycka är att se hundarna rasa fritt på ängarna runt huset, lycka är att-bara-vara.

 …med barnen igår. Picknikkorgen var packad med lite smått och gott, där även en stövel fick plats. 

Vi begav oss till ett nytt ställe. Vårt framtida evighetsprojekt och paradis på jorden. Ett litet rött torparställe i Bjurholmstrakterna. Strax bredvid vårt nuvarande sommarboende.

Under en längre tid så har vi funderat på hur vi ska göra i framtiden jag och min trolovade. Om vi ska köpa ett större boende eller om en fritidsbostad ska införskaffas. Efter den här sommaren har vi insett att valet inte är så svårt, tvärtom har vi gått från klarhet till klarhet. Valet blev en fritidsbostad. Dit vi kan fly på helger, lov och semester. 

Då vi trivs så enormt bra i Bjurholmstrakten och helst velat bo i den by vi just nu huserar i så har vi letat, lagt ut krokar och förhoppningen var att så småningom finna det rätta stället för oss. Vi har inte känt någon brådska men nu kom det betydligt fortare detta underbara ställe. Så mycket som hänt under de här åren jag varit tillsammans med min käraste är det snart så att jag måste omvärdera mina grundvärderingar. Det är inte möjligt känns det som att det bara händer utan en plan bakom. 

Vi ser oss som rätt välsignade i nuläget och oerhört tacksamma att ha fått den äran att få ta detta hus i besittning. Så vi tackar för det! 

Så sagt och gjort. Vi packade in ungar och hundar i bilen. En smockfull kaffekorg med bullar och kakor och sånt som en picknik ska innehålla. Barnen visste ingenting så för dem kom det som en överraskning.

Detta är numer vårt nya fritidshus. Ett falurött torp med anor från 1900-talets början. En stor altan finns det byggt. Där ryms vi allihop att äta middagar, lyxa loja frukostmornar och helt enkelt bara dricka en slätkopp kaffe och lata oss.

Med huset följer en del inventarier och i köket finns denna fina chiffonjé med pigtittare. Den kommer att få stå kvar där. Stor och med mängder utrymme som kommer att få svälja en mängd olika saker.

Med huset följer även en stor ladugård. Med plats för allt mitt kolijox som Herr Effektiv uttrycker sig. Själv smider han planer om hur han ska få till så mycket bra yta därinne för alla olika projekt han vill hålla på med. Själv paxar jag mjölkrummet som mitt. Där ska jag hålla på med mina projekt. Lite målning av skyltar, stenar och annat jag finner lisa i då jag inte orkar med mig själv. Vid ladugården finns det mängder med oinpinkade ställen insåg Texas. Så han och lillebrorsan sprang runt och nosade och sniffade på varenda liten fläck.

Köket är ENORMT! Ett gammalt lantkök helt enkelt. Hit kommer min kökssoffa att få åka och bo. Här ska även min gamla gungstol från 50-talet få stå. Den fick jag förövrigt av en gammal vän som inte hade plats för den längre. Nu vet jag att den har sin säkra plats för mörka kvällar för någon att gunga i medan jag står och lagar mat. 

En helt nyrenoverad öppen spis finns även i kåken. Med kanaler installerade till varje rum. Med kanaler menas värmekanaler som sprider brasans värme så att man inte behöver använda så mycket direktverkande el… Det lär bli en go’ värme så det räcker och blir över då en rejäl brasa värmer gott.

Vi är så innerligt glada över detta underbara hus! Jag är så innerligt glad i min man som gör detta möjligt för oss! Jag är om det är möjligt ännu mer förälskad i honom, i vår familj och i livet som jag kan kalla mitt. 

Vi har nu något att glädjas åt när det kommer mörka kvällar, något att förmodligen även diskutera rätt vilt kring också då vi inte alltid tycker likadant i fråga om inredning, hur saker ska göras osv… men det om något hör ett förhållande till. Även att sedan förstå varandra, kunna kompromissa och sedan vara eniga. 

Jag är inte stark ensam. Jag är stark med mina käraste i livet. Mannen, kidsen och de två fyrbenta. Här i Bjurholms Kommun fann jag lugnet som min skalle så innerligt behövde. Här får jag bara vara, utan stress och egen påkomna krav. 

Fridens liljor på er alla. Nu vankas grillad lax och vilodagsmiddag.

 …och allt som följer med det. Jag har insett att mitt liv är för trist just nu för vissa vänner och att det ibland är så att man då får väljs bort. Jag har rannsakat mig en hel del, vad jag vill ha ut av livet denna sommar. Det jag kommit fram till allra mest är: Frid. Som i Fridens liljor, Frid i Paradiset och framförallt i min upphettade hjärna. 

Jag har levt hela mitt liv i rasande tempo. Det ska hända något varje timme helst. Där det varit för mycket av det mesta. 

Så denna sommar har varit ett så stort kliv in i något jag vill ha mer av. Lugnet, friden och den härliga stämning som finns i husen häromkring. 

Vi har varit oerhört välsignade jag och Herr Effektiv. Saker har liksom bara fallit på plats allt eftersom och vår starka grundinställning – ateism – har fått sig några funderingar… Om det är möjligt att allt faktiskt bara händer utan att det finns en bakomliggande orsak. Hittills så har jag valt att inte spekulera så mycket, men efter den här veckan så är jag ännu mer fundersam. Kommer aldrig att ägna mig åt religiös fanatism, men såväl kanske åt lite bryderier.

Sommaren hittills:

Jag och Herr Effektiv var barnledig en vecka. Vi åt gott, gick på bio, drack gott och hade en underbar vecka… efter några smärre dampanfall från min sida. Jag hatar all form av förändring. Så även barnledig tid som inte är uppstyrd det grövsta.

Jag har besökt en mängd loppisar!! Hittade bland annat denna figurin… Dam med rådjur… En fin grej från 50-talet. En tjuga!

Där hittade jag även dessa emaljgrytor! Under femtilappen för båda 

 Mina gröna fingrar har denna sommar inte haft några gränser i princip. Jag har odlat och odlat… Allt från blomstertobak till rosor till grönsaker… Detta pryder ingången till stugan

 I uterummet hänger några garngubbar som påminner mig om min rätta natur… Den som SHEDEVIL och NINJA

 En massa trasmattor i plast har jag också fyndat. De pryder sin plats lite varstans. Just nu i uterummet.d

 Leatherface!!! Han fick också en plats i uterummet. Påminner om min ådra… skräck, blod och annat läskigt,

 Sedan denna lilla läckra uppenbarelse! En kökssoffa!!! I modell fanett som jag fann på en loppis. Jag tänker inte berätta om priset, men låt mig säga så här… Mattex-gubben blev som en fågelholk.. Jag skulle kunna göra något kul om jag sålde den. MEN den kommer att ha sin plats i köket på stället vi flyttar till om någon månad.

 Älskade brunögda har hunnit fylla 10 år. Han fick en cross! Gissa om en liten kille var överlycklig?

 En vacker rullgardin som jag fann på loppis. Om den aldrig någonsin blir upphängd så kommer mönstret att pryda sin plats någonstans åtminstone. 

 Ett fint avbrott i lantidyllen gjorde jag en onsdag. Gick ut med fina flickor på Båten och såg något annat än min lilla snäva värld. Maten…? En ganska stor besvikelse tyvärr.

 …har gått sedan jag slutförde dbt-terapin. Det har även gått 1 år sedan den olyckliga mc-incidenten som helt fackade upp min rygg. Detta år hade jag även kunnat beskriva som många tidigare år beskrivits.. Som det egentliga skit-år det varit. Men det vore att ljuga, sätta på sig en hemstickad offerkofta och fabulera ihop en osanning som jag sedan inte kunde rättfärdiga. Visst, det har varit hundra sorger och bedrövelser kantrat med smärta jag aldrig kunnat drömma om att ha i min kropp. Men trots det så måste jag säga att jag fortfarande är högt över ytan med näsan. Så pass att jag har satt målet att tamejfan lära mig att gå på vatten med tanke på allt jag genomlidit, kommit igenom helskinnad och framförallt med själen intakt utan att ha svajat nämnvärt.

För trots enormt lite egentid med Herr Effektiv där någon sorts smekmånad (eller vad nyförälskelse kallas) i det närmsta på grund av alla barn som finns i våra liv där jag fått äran att vara hjärtemamma till världens bästa fjortonåring då fadern jobbar skift varannan vecka då de andra varit hos sina andra respektive föräldrar kan jag ändå konstatera att det fört med sig annat. För det ska jag inte sticka under solen med att det har funnits dagar jag så innerligt längtat efter åtminstone en veckas samvaro med bara han jag föll så hårt för en snöig dag på Leos Lekland. Ibland är det inte praktiskt genomförbart. Det finns något som är viktigare än all vuxensamvaro och det är dessa vi satt till jordelivet. Kidsen. Vårt allt. 

Så med mitt humör har det krävts mycket kraft att inte tappa huvudet helt och hållet även om jag stundvis förtvivlat så djupt och innerligt över lagen om alltings jävlighet. Där jag velat kasta sönder saker, klippa sönder saker och riva av mig hårskallen i vissa situationer… där jag förr med all säkerhet sett till att söndra så jag inte hade så ont inombords… för om någon annan kan såras har det förr känts bättre för en stund åtminstone. Idag vet jag att det är det mest fruktlösa man sår…för skörden blir tunn och jävligt bitter… 

Vad gör man istället när dessa tillfällen kommer? Jo, jag tar till de verktyg jag praktiserat under hela året. Medveten Närvaro. Var jag befinner mig, vad som händer i det vidare perspektivet om jag fackar upp saker och river i sånt som inte går att påverka, ändra eller ens är lönt att bygga ilska och låta dyrbar energi gå spilld på ingenting. Så jag har tacksamhetsinventerat nästan varenda kväll, fortsatt vara ärlig i det liv jag lever även de gånger man helst inte skulle vilja vara det, se till att försöka bygga tillbaka saker man förstört och rivit sönder, se på mig själv i dagens spegelbild istället för att titta på en bild som var för några år sedan. Försöka ta till mig när jag fått beröm, inte rusa iväg när positiva saker inträffat utan istället gett mig själv tid att fundera över vad jag vill med allt det fantastiska som faktiskt också hänt detta år. För som det hänt positiva saker. Knappt så man trott att det varit sant vissa gånger att det skulle kunna hända mig som faktiskt bara är dum och ful… eller nåt 

Ju mer jag låtit irritation och ilska rinna av mig kring olika situationer, desto mer har jag gått bättre situationer till mötes. Jag har kunnat välja mina strider, fokusera på mig och de mina istället för på vad andra tänker och gör. Känna tacksamhet att ha en familj igen utan att hela tiden se allt jobbigt som det faktiskt också för med sig då man bildar en Annorlunda Familj med barn och man. Se det fina i vardagen som jag förr avskytt att rätta mig efter. Längta efter helg och tystnad utan en massa saker som ska hända 24/7. 

Jag är faktiskt min egen lyckas ö. Jag skapar faktiskt lyckan i mitt liv. Om saker känns pissiga får jag försöka se på det som finns och finna en lösning så att jag får ro i själen istället för att bråka på de som int’ begrip’. Jag försöker leva som jag lär för det har varit så mycket lättare än att säga en massa som sedan inte praktiseras där andra finner ut att det bara är en massa skitsnack. Så jag fortsätter att följa det DBTn lärt mig. Att praktisera här och nu. Varken mer eller mindre. Lära av misstag man inte vill ha kvar med sig framåt. Glädja sig åt andra för att glädjas åt sina egna framsteg. 

Det låter säkert lulligt. Men det är faktiskt rätt enkelt när man väl fått in det i skallen. Att vara här och nu istället för att fastna i en dåtid som inte går att påverka mer än att inte göra om misstag man redan gjort, att inte spekulera i hur framtiden kommer att te sig för om den kan ingen spörja… inte ens hur mycket man än vill.

Så jag lever livet nu där jag är. Ikväll i sängen medan 14 år ockuperar tvn med Mythbusters.

Ikväll är det nedräkning. Imorgon har lillgänget skolavslutning som de sista i barnaskaran… Så vi har haft skolavslutning redan i dagarna två så nu är det de sista skälvande timmarna tills vi går som kossor ut på grönbete… Flera underbara veckor i "bara-varats" tecken. Där chevan kommer att packas en sista gång så dämparna får göra sitt allt för att inte gå stumma fram på den rätt tjälknöliga vägen ut i Paradiset. Några underbara månader har jag framför mig ute i en miljö som är rätt främmande för mig egentligen. Mitt ute på landsbygden i det närmsta ingenmansland med allt otyg som det för med sig från äckliga spindlar till allergiframkallande getingar. Den rädslan har jag bestämt mig för att vinna över denna sommar… Målet är väl att inte skrika rakt ut för varje spindel jag finner i sängen…. förhoppningsvis även våga ta bort den med min egen hand istället för att halvt om halvt skrämma livet ur han jag delar säng med så han kan ta bort dessa vidunderliga kryp.

Men främst ska jag än en gång fundera över min egen lycka. Vad som gör mitt liv värt att leva utan att för den skull behöva någon annan för att uppfylla den. Se till att ha ordentligt solblekt hår och sorgkant under naglarna när hösten och skolstarten tar vid. Med energi att orka ännu ett år med skola, snö och mörker som går över i ljusare tider där jag även den våren ska vinna över de deppigare stunderna utan att gå hals över huvud in i något ogenomtänkt. 

Mina små hembyggda pallkrageväxthus…. med sallad, örter, smultron och blommor som just nu växer till sig.

Alla trädgårdspysselprojekt som jag ägnar mig åt tillsammans med 14 år som också har ett brinnande trädgårds och pysselintresse.

Från förra helgens bestyr. där 14 år gör stengång medan jag flätar staket runt kökslandet.

Gårdagens kort från hundpromenaden längs älvkanten. Nyfixat hår, betydligt ljusare än på länge så att solen får göra resten av jobbet att ljusa upp det mer överensstämmande med det däringa vita som kommit vid tinningarna…. 😀 

Så med detta blogginlägg önskar jag alla en glad och underbar sommar… för visst vet ni?

Fotat på Headline Strömpilen! 

 …egentligen? Om lagen om alltings jävlighet vinner så är det aldrig någonsin. Jag-ska-aldrig-leva-mitt-liv-i-omkörningsfilen-någonsin…..

Det här med förhållanden på äldre dar, där det finns barn från gamla relationer, där det ska tamejfan strykas hit och dit, åt höger och vänster så att alla är nöjd. Från exen till kidsen, till vi som faktiskt startat upp relationen. Där jag är van med vissa sätt och Herr Effektiv vid andra. Där känsloyttringar i det närmsta inte existerar hos min kära medan jag är mer av medelshavspersonlighet där jag viftar med armar, hår på ända och munnen vidöppen där olika ljud gurglas ut allt emellanåt. Där regler och rutiner är lite upp och ned men framförallt helt olika hos mig och min partner. Där barnen alla 4 är helt olika med saker de varit van vid som sedan också de ska anpassa sig till varandra… Den stora nötningsprocessen. Där man ska slipas samman till en enhet och gemenskap. Där kommunikation behöver läras ut till vissa av förmågorna, medan andra behöver lära sig att tygla sitt humör så andra kan göra sin röst hörd.

Det är inte enkelt ska gudarna och människor veta. 

Vissa dagar inte ens roligt. Man undrar vad man har ställt till med och jag ska villigt erkänna att i mitt gamla liv hade jag för länge sedan tagit en unge under varje arm och tagit mitt pick och pack samt med en racerfart gått ut genom vårt gemensamma hems dörrar och sagt… Tack och god natt! Det var kul så länge det varade.

Tack och lov får jag säga till min psykolog på måndag, att du visat mig på redskap när det börjar brinna i det Alperudska flyktbeteendet. Tack och lov säger jag även till mig själv för att jag tog tid på mig att skynda långsamt och först gå terapin jag gjorde våren -11 där det minst sagt var en berg- och dalbana… skulle vilja likna det vid en stormande orkan utan vetskap om var jag skulle landa. 

När jag i fredags fick hem älskade lillgänget visade det sig även att jag fick hem en ytterst förpubertal blivande 10 åring… Ord som: "Jag är i helvetet och du är Satan!" är ord jag möter för att efter någon timme få en smygande arm runt halsen och ett förlåt viskat i örat samt en massa pussar och kramar. För att nästa sekund vända och sucka dramatiskt, med utmanande röst tilltala Herr Effektiv och sen är cirkusen igång igen. 

För jag lessnar… Ledsnar på att hela tiden bita ihop… För att det hela tiden förväntas av mig att mitt humör ska vara tyglat likt en väl inriden häst. Alla har gränser, så också jag för det jag kan ta… För hur mycket ska man behöva varna, säga att det räcker, att man inte accepterar ett beteende innan det är ok att brisera som en bomb? En tryckkokare kan inte ta för mycket och jag skulle ogärna vilja se den röra ett sådant utbrott skulle bli om jag inte pös ut lite irritation emellanåt.

Så killarna befinner sig på loftet i sitt rum. Kärleken var upp med godis, popcorn och dricka till deras kryp-in. Tjejerna som dessutom har med sig en kompis till Paradiset i helgen har stängt in sig på sitt rum där det tjoas och tjimmas med sovsäckar, godis och annat smått och gott.

Själv? Helt utmattad av att hålla mig i schack… Av allt liv som blir av 5 spralliga ungar (ja, en som hela tiden testar en dessutom). Trött ända in i märgen över att vissa människor inte kan agera på en vuxen nivå med sunt förnuft kring sina barn utan tror sig kunna köra sitt eget race utan att inblanda den andra föräldern. 

Det enda jag vill ha är lugn och ro. Harmoni i livet. Hur svårt kan det vara att förstå? Varför kan inte människor som är bittra ut i håret och lever sitt liv i tristess ge fan i att göra livet surt för andra och istället försura mer för sig själv? Nej, det är ju klart… Då blir det ju inte så roligt som när man får någon annan eller flera andra att må dåligt. Men jag tror på att "karma-is-a-bitch". Förr eller senare biter man sig i arslet och då kan det vara för sent… 

Nä! Tackar inte speciellt mycket för idag. Men är tacksam för: att vi hann gräva lite och starta planeringen av köksträdgården, att trots regn njuta av en brasa i kaminen, sitta i en stuga istället för i stan, titta på det som växer i uterummet och inse att jag odlat allt, lukta på limeträdets underbara blommor och drömma om att olivträdet ska bli så fint så fint.

Avslutar med att visa en bild från dagens arbete där 14 år har grävt medan jag legat på alla fyra och krälat efter ogräsrötter.. Vissa så stora att man kunnat tro det var palsternackor vi fick fram… Men maskarna trivdes och snart blir det så fint så fint.. Regnet avbröt oss dock i vårt arbete där jag minsann tror att det bor en sann trädgårdsentusiast i 14 år. Det skulle vara kul. Det ska sås sockerärtor, bönor av olika slag som ska klättra efter pinnar och det närmast bilden är början på ett staket vi hann få in 2 slanor i… Vår hyresvärd hade precis klippt häcken och lämnat efter sig alldeles perfekta pinnar för oss att återvinna till detta… Tror även vi ska köra ett lågt staket av pinnar i potatislandet.. Men, den som lever får se..

Nu tackar jag för denna dag och hoppas att det är uppehåll litegrann imorgon så vi hinner sätta lite potatis. Tack och hej!

 …minnen som ger sig till känna är vi nog alla med om då och då. Saker som hänt i en dåtid man helst vill radera helt ur minnet, där minnet minsann sällan sviker. Varför är det så kan jag fråga mig? Att trista väldigt tråkiga minnen gärna hänger sig kvar med både en tillhörande offerkofta och en fadd smak av blöt gammal ullkvalla.

Vid dessa tillfällen måste jag anstränga mig till det allra yttersta att inte tappa både sug och hopp, för att inte släppa taget om nuet, där jag faktiskt befinner mig. Där nuet än en gång innehåller situationer som både känns helt absurda och rent utsagt patetiska. Där jag biter mig i tungan både en och två gånger, försöker att inte bli alltför neddragen i skiten som andra simmar runt i varje dag. 

För jag vill inte ens ner med tårna och känna på möljan.. Inte ens komma i närheten av pölen som andra fixat och fyllt med skit, där de inte tar tag i sin egen ankdamms skit utan väljer att låta andra som inte borde ha ansvaret ta över. Där någon sorts löjlig prestige och vilja att härska råder, där jag absolut inte vill delta en enda minut på dygnets 24 timmar.

För har jag en gång för alla ordnat lugn i mina led så tänker jag minsann inte delta i något annat oroligt led och ej heller städa upp någon annans skit. Inte en gång till för allt vad mitt liv är värt idag. 

Så istället tar jag och tittar på saker som gör mig glad. Foton från i helgen bland annat. Från en helg som blev alltför kort då solen faktiskt visade sig från sin bästa sida både lördag och söndag med en otrolig värme som fattades här inne i stan. Där nya möten uppstod som var både intressanta och löftesrika om ett utbyte av tankar och nya reflektioner jag inte haft förut. Där "att finna glädjen där man är i livet idag" var ett av diskussionsämnena och som var mycket passande måste jag säga då saker hände precis under tiden av mitt samtal med den nya bekantskapen. Så på landet händer det även grejor. Bra saker. Som gav mig lite nya tankeställningar i vad jag ska göra med hela min livshistoria bland annat. Om jag har något att förmedla vidare till min omvärld. 

Men ikväll är det för sent att dryfta något mer än kuddens mjuka mottagande och täckets omfamning. Med en liten hund suckandes och smackandes i knävecken. Det är vad jag behöver just i nuläget. Så då fixar jag det så att jag kan slappna av och låta JB möta mig. För inget botar en orosfylld själ som en rejäl nattsömn. Så tack och god natt vida omvärld.Imorgon är det tack och lov en annan dag.

Tack K.E för kloka tankar!

Naturtrapp i sten som går upp till trädgårdslandet… Där vivor och ormbunkar tränger fram jämte ogräs…

Mina tankar är där mina växter befinner sig… På landet långt bort från stadens sorl och måsten…

Där Tiny Tim fått små blomknoppar som lovar små ljuvligt solsmekta tomater i slutet på sommaren…

…och solgula små blommor mot en faluröd stugvägg får mig att andas rofylld harmoni. Dit jag längtar i varje vaket andetag just nu. Dit där det känns som om inget kan störa eller förstöra. Där jag bara kan vara, precis den jag är just den dag. Rätt och slätt Catharina hela dan.