…

Ibland brukar jag sjunga någon strof ur Internationalen, för omväxlingens skull. 

Vers fyra med strofen "vi under skatter digna ner" översattes 1902 då totala skattetrycket var något annorlunda än idag, 7,9 % närmare bestämt. Jag undrar när den versen rök? (Nu sjungs oftast bara första och sista versen.) Från 1960 till 1977 steg skattekvoten från 29 % till 53 %, högt över omgivande länder. Under vår industriella glanstid, 50- och 60-talet, låg vi lägre än konkurrerande länder. (Obs,  man inte kan jämföra rakt av, många länder har sociala kostnader som inte tas ut via skatten)

Vissa socialdemokrater trodde även på 70- och 80-talet att man kunde ånga vidare uppåt, i alla fall ligga kvar, men allt fler insåg att vi skulle drabbas hårt om det fortsatte. Efter 1977 gick det lite neråt, men vi toppade 1989 med 56,9 %. Då var det uppförsbacke, motvind och klabbföre för Sverige. Inget ekonomiskt hållbart läge.

2010 låg vi tvåa i världen med 45,8 %, men i deltävlingen skatt på arbete ligger vi fortfarande som ohotad etta i världen.

Med det här vill jag peka på att skatter handlar inte om något statiskt. Det finns inte en given kaka som förblir densamma år efter år oavsett vilket totalt skattetryck man har. Det här behöver vi tänka på i dagens skattedebatt.

Vi vill ha ett välfärdsland med en social hållbarhet och då kan man inte tävla med skatteparadisen. Vi är som synes inte heller i den delen av skalan, tvärtom. Det finns fortfarande inget socialdemokratiskt styrt land som har lika hög skattekvot som Alliansens Sverige.

Här har vi förresten en av varianterna på Internationalen (Wikipedia), om någon behöver den. Läs den gärna hur som helst:

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi.
Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld skall vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.

Upp till kamp …

I sin förgudning avskyvärda,
månn’ guldets kungar nå’nsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är,
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Upp till kamp …

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp …

Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Upp till kamp …

Arbetare, i stad på landet,
en gång skall Jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.

Upp till kamp …