Mot slutet av rosornas krig, 1485, stod slaget vid Bosworth Field där Rikard III dog. Enligt en av myterna därifrån ska den döende Rikard ha ropat; ”En häst! En häst! Ett kungarike för en häst!” Men det fanns ingen. Inte tid heller.

Parallellen är kanske både långsökt och lätt makaber, men när det gäller hästen tänker jag på tvåmiljarderssatsningen på fler lågstadielärare. 

Jag vill definitivt inte säga att skolan är döende. I många skolor och klassrum blomstrar verksamheten. Skolans krav och uppdrag är på flera sätt mycket mer avancerat än när jag gick och många av skolans mer generaliserande slentriankritiker skulle kanske inte komma ut med godkända betyg idag. Med visst finns bekymmer och växande utmaningar av olika slag.

Om kungariken eller pengar ska hjälpa i nöden måste det finnas hästar. Eller lärare, om det är det som behövs.  Inom ett par tusen dagar behövs några tiotusental lärare som inte existerar, hur många miljarder vi än skulle omfördela. Bristen är tydlig redan nu, det har jag fått handfasta bevis på idag i olika samtal.

Det lovades i höstas att skolan skulle fixas på hundra dagar . Lärarna som trodde på det var få, vilket visar en tankeskärpa i leden. Jag tror inte att det räcker med mindre än att vi med höga förväntningar gör läraruppgiften och skolan som arbetsplats så attraktiv, tillfredställande och ”statusfylld” att ungefär samma personer och antal som i Finland söker sig dit. Plus några saker till.

Det behöver kanske inte kosta så väldigt många miljarder. Finland lägger mindre på skolan (som på det mesta) än vi gör. Det kan däremot kosta rätt många förenklingar, slaktande av några ”heliga” kor, pudlande, viss maktförskjutning och tillåtande av större löneskillnader. Samt på flera nivåer mer lust till lärande, människomöten och utveckling än tilltro till administration och evidensbaserad praktik som nog passar bättre i vården. Vi måste locka rätt människomänniskor till hela utbildningskedjan. Hur hem och samhälle generellt sen ska förmås att ändra attityd till skolan är inte den enklaste frågan, men det tror jag också  är nödvändigt för att eleverna och skolan i stort ska ha en rimlig chans.

Om nu några tusen kunniga, entusiastiska och brinnande lärare med glimt i ögonvrårna verkligen skulle uppstå ur intet, hur långt skulle två miljarder räcka? Tja, med lön, arbetsgivaravgifter och lite utrustning skulle vi i min lilla kommun kanske få ett par lärare till Vegaskolan och till Vännäsby skola. De skulle behövas, men man ska nog inte förvänta sig att insatsen ”fixar skolan”.

Om nu pengarna alls skulle komma fram till skolan, vill säga. Till Vännäs och många andra kommuner har det t.ex. kommit många statliga pengar till mattesatsningar. Pengar som skolan aldrig fick. Sådant kan nog bara vi kommunpolitiker komma undan med. Pengar behövs, men de är inte den självklara lösningen och när de kommer ska de hamna i rätt verksamhet.

För att hästarna framöver ska finnas där de behövs får vi framför allt börja jobba på förbättring av kungariket, stallarna, havret och stuterierna!