Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: arbetskraftsbrist

Låg arbetslöshet kräver också åtgärder

Av , , Bli först att kommentera 10


Västerbotten har just nu landets lägsta arbetslöshet. Det är glädjande.

Vi har under en lång högkonjunktur haft en gynnsam situation. En följd av det är att det blivit mycket mindre fokus på kompetensförsörjning. ”Så många har ju ändå jobb”, kan det sägas i politiken. Området har låg prioritet på regionnivå.

Det verkar mer vettigt än det är.
Arbetskraftsbristen är på flera områden så besvärande att företag och institutioner begränsas i sin utveckling, ibland stängs företag på grund av kompetensbrist. Möjliga skatteintäkter uteblir. En kommunal näringslivsansvarig på en ort i norr sa för ett par år sedan att flera företag där funderade på att flytta ut verksamheten till Baltikum, Inte av lönsamhetsskäl, utan av brist på utbildad arbetskraft.

Grupperna i ”arbetskraftsreserven” som ändå finns är få. Många har fått eller fötts med hinder i livet, andra har fötts någon annanstans. Idag finns möjligheter för många där att komma i arbete, inte minst via kortutbildningsjobb som kan bli livslånga eller steget vidare till annat.
Det kommer andra tider. Vi borde passa på att underlätta vägen för alla vi bara kan till utbildning och jobb när möjligheten finns. Det är i företagen skattemedel kommer till, det är i skola, vård och omsorg stora delar av välfärden blir till med hjälp av dessa medel. Det är I barnomsorgen och skolan mycket av morgondagens samhällsförutsättningar grundläggs.

Arbetslöshet är ett samhällshot, arbetskraftsbrist ett annat.
Nyttja dagen, låt oss aktivera samordnande kompetensinsatser igen. Det är särskilt viktigt i ett läge där matchningen till jobb kommer att halta ordentligt några år. Se till att vuxenutbildningen hos olika aktörer får förutsättningar att möta konkreta behov och ge fler människor möjligheten till egenmakt. Det är sannolikt också enda möjligheten av avlasta kommunernas ansträngda försörjningsstöd.

Expansion

Av , , Bli först att kommentera 8


Efter ett morgonmöte på distans slank jag in på sluttampen av morgonens dialogfrukost i Vännäs. Ämnet var fastigheter och Balticgruppens exploateringschef Björn Johansson berättade om arbetet med samhällsutveckling och exploatering i Umeå.
Känt är att stora saker är på gång och mycket handlar om förtätning.
Några spridda reflektioner hann jag få med mig under frågestunden på slutet;

Även fastighets- och projekteringsområdet har stora svårigheter att få fram utbildad och kompetent arbetskraft. Min fundering, hur lyckas vi flytta fler framåt till jobben som finns?

Ingen verkar veta hur vi ska få fram tillräckligt med infrastruktur och effekt för att riktigt många ska kunna köra elbil. Björn ansåg att vi måste ha flera hållbarare alternativ, det räcker inte med el.
Min fundering, hur ska vi undvika att stoppa utveckling av ny och befintlig teknik som så lätt sker om alla springer åt samma håll?

Det sades inte mycket om det planerade handelsområdet uppe vid Green zone (ersbodarondellen) som enligt uppgift har krympts, men blir tämligen stort. Nu sägs att det inte blir ett område med ”vanliga affärer”, utan mer av större verksamheter. Min fundering, för övrig handel i Umeå och regionen låter det klokt.

Baltic är idag verksamma på några platser till, utanför Umeå. Blir spännande att se om det även kan bli på fler ställen i regionen.

Inga enkla kommunlösningar

Av , , Bli först att kommentera 16


Många kommuner sliter hårt med ekonomin idag. Åldersfördelning, utflyttning, mindre andel förvärvsarbetande skattebetalare, ökningar i försörjningsstöd m.m. pga stor invandring och trög integration är några orsaker. Faktum är ändå att många kommuners besvärande skulder byggdes upp för länge sedan. I ofta överglorifierade tider då kommunerna inte gjorde pensionsavsättningar utan lämnade de kostnaderna till framtiden, d.v.s. nutiden.
Ett antal större kommuner med goda förutsättningar tycks dessutom ha haft för lite respekt för utgifter och skuldsättningen i tro på intäktsökningar och i ”skönhetstävlingen” med andra.

Lösningarna man hoppas på ser också olika ut. Mer pengar från staten leder kanske. Sammanslagning, helst med rikare kommuner finns också med som hopp för många mindre.
Här finns knappast enskilda lösningar. Statens börs är inte hur stor som helst, där är begränsad hjälp att vänta. Att ”gifta sig rikt” kan bli dyrköpt när konjunkturen vänder eller räntan stiger för en högbelånad partner. De som vill lösa problemen med att kasta ut alla invandrade blundar för några grundläggande fakta. Till exempel bristen på arbetskraft.

Om inte näringslivet vill satsa och kan blomstra har vi ingenstans att hämta grundfinansieringen av samhället ifrån. Det får bli en egen blogg, vi lämnar det nu.
Staten måste sluta att vältra krav och kostnader på kommunerna och statens bidrag till kommunsektorn måste öka. Främst till kommuner med utflyttning, arbetskraftsbrist och särskilda integrationssvårigheter. Framför allt måste administrationstillväxten mer än bromsas. Vi kommer att måsta backa, på alla adminnivåer (stat, region och kommun) till förmån för utförarkraft. Detta mycket svåra svåra måste ske samtidigt som vi noga vakar över arbetsmiljön för våra ofta hårt pressade anställda. Många i.o.f.s. nyttiga saker måste helt enkelt lyftas bort, inte utföras. I kommunerna måste också både oppositioner och majoriteter i och mellan valrörelserna sluta inbilla invånarna att det finns ”fria luncher”. Så allt för ofta matas det på med nya, röstfiskande förslag på utvidgningar och subventioner. Skamligt ofta från partier som i bokslutstider klagar på majoriteternas brist på återhållsamhet. Här bör våra profileringssträvanden och maktkamper generellt bli hederligare. Morgondagens medborgare har inte råd med dessa överbud.

Låter det här tråkigt? Inte så röstmagnetiskt? Känns det mer lockande med en kraftfull och enkel lösning från vänster eller nationalistisk höger?
Glöm drömmarna om snabba lösningar. Morgondagen kommer att se bäst ut där nyanserade gnetare med ambition att hålla ihop samhället har tungt inflytande.

Vem ska göra AF:s jobb?

Av , , 2 kommentarer 6


Det drar ihop sig till storm på arbetsmarknadsområdet, efter en tids stiltje på vissa områden.

Vi får fler äldre äldre med ökande behov av vård och omsorg och har litet tillflöde i arbetsföra åldrar. I många kommuner minskar befolkning och arbetskraft. Färre arbetande skattebetalare. En stor del utrikesfödda arbetar, men många i etableringen är på väg in i JOB, andra till försörjningsstöd. Flera kommuner måste minska vux-utbildningen och studerande får läsa på distans. Inte bäst för alla.

M/KD—budgeten drog ner 5 % på AF:s förvaltningsanslag, 10 nästa år, och 50 % drogs ner på AF:s programanslag. Pengar till arbetsmarknadsutbildningar, aktivitetsstöd och lönesubventioner m.m. Regeringsbildningen och Jök:en medförde full privatisering av matchningen av arbetssökande. Allt sker momentant, rakt av. Det finns medarbetare även inom AF som tror att det som helhet är rätt åtgärder, men takten ger svåra problem.

Då ser väl morgondagens AF-aktörer, bolag och folkhögskolor, ljust på framtiden? Inte direkt. Några av bolagen har upphört, dragit ner, slagits ihop eller konkursat. Några försöker lämna igen sina upphandlade uppdrag. De flesta har få deltagare och blöder kraftigt.

Folkhögskolor som på regeringsuppdrag samarbetar med AF i särskilda utbildningar upplever en tvärbromsning. Dels naturligt på grund av lägre inflöde av utrikesfödda, dels för att AF sagt upp viss utbildning och inte orkar/hinner anvisa svensk- och utrikesfödda till arbetsmarknadskurser eller ”kortare reguljära” utbildningar – ofta mot vård och omsorg. Nödvändiga utbildningar som inte kostar kommuner eller AF regionalt några pengar.

Nu bromsar konjunkturen, många kommer tillbaka från extratjänsterna samtidigt som insatser och resurser som kan lindra används inte. Det gläder att det högt i AF förs diskussioner om fler folkhögskoleinsatser, men nu skickar skolorna tillbaka anvisade pengar. Många arbetssökande går istället hemma utan utbildning medan folkhögskolor måste lägga ner arbete och enheter som absolut behövs i morgon. Vem ska då göra jobbet?

Att kommunerna vill bygga ut sin verksamhet och konkurrera med aktörerna om matchningen är förståeligt, men också oroande. Alla kommuner kommer inte att ha aktörer, särskilt inte när de etablerade nu svälts ihjäl. Att vi i kommunerna blir både beställare, utförare och kanske kontrollanter är inte bra. Jag ser växande administration, ökade kommunala kostnader och än förre utförare då få vågar lita på att kommunal verksamhet inte favoriseras.

En mörk bild? Jag har försökt teckna den som jag ser den, utan alltför mycket partiskhet.
Vad måste göras?

Arbetsförmedlingen lokalt: Mitt i krutröken måste AF ändå fokusera på att flytta sina inskrivna framåt. Människor måste in i utbildning och matchas vidare till jobb där de behövs. Utrikesfödda får inte gå hemma och tappa språk, motivation och fart. De måste aktivt föras vidare i trappan mot arbete och integration. Det finns lämpliga påverkansbara utbildningar, folkhögskolans behöver AF inte betala för.
Förs människor inte vidare knäcks de kommunala ekonomierna då många hamnar i försörjningsstöd istället för förvärvsarbete.

Arbetsförmedlingen centralt: Huvuduppgiften måste få fokus ner genom organisationen. Omorganisation får inte ta all tid. Avtal måste nyttjas, nya måste till. För folkhögskolan måste det snabbt fram kurser med svenska, samhällsinformation och arbetsmarknadsinsatser för dem som gått från etableringsprogrammet till Jobb- och utvecklingsgarantin. Utrikesfödda som varit här några år, men inte kommit längre än de i etableringen. Det behövs även mer aktivering för svenskfödda som av olika anledningar blivit långtidsarbetslösa.
Folkhögskolornas bristyrkesutbildningar måste också komma tillbaka.

Kommunerna: Vi måste bryta ryggmärgsreflexen att vilja göra mest möjligt själva. Vilka samarbeten kan vi få till? Med andra kommuner, folkhögskolor och andra. Ibland behövs delande av kostnader, med folkhögskolor blir utbildningen oftast gratis fast man kan resonera sig fram till utformningen utifrån förutsättningarna. Kanske till och med samarbeta om lärare.
Människor i försörjningsstödet måste kunna studera till vissa kortutbildningsjobb. Personer i svårigheter av olika slag kan få en start mot studier i Studiemotiverande folkhögskolekurs, SMF. Upp till 6 månaders utbildning utan kostnad för kommunen. Till exempel.

Politiken lokalt: Vi måste uppmuntra och initiera samarbeten innan vi ”bygger ut”. Fundera på vad vi ska driva själva och inte.

Politiken centralt: Utan att fastna i vems fel det ena och det andra var och är måste politiken få fram verktygen att få fler av arbetskraftsreserven i arbete. Människor långt ifrån arbetsmarknaden måste komma närmare – få bli behövda och självförsörjande.
”The perfect storm” måste undvikas.

Det är förståeligt att många i myndigheter och verksamheter mår mindre bra idag, men om vi inte får jobbet gjort nu mår vi ännu sämre i morgon.

Hushålla, använd civilsamhället!

Av , , Bli först att kommentera 9


Det ligger i den mänskliga naturen att vilja utvidga sin egen verksamhet, det man har kontroll på. Så är det inte minst för oss i kommunerna.

För skattebetalarna kan denna ”naturlag” bli dyr. Att stänga ute all annan initiativ- och utförandekraft än den politiska kan göra att kommunen får bygga upp allt större verksamheter – som ofta är tröga att anpassa när behoven ändras. Det blir dyrt för kommunmedborgarna. Särskilt när vi generellt får mindre arbetande och skattepengar.

I veckan har jag fått se två olika kommunala förhållningssätt i andra delar av landet.
På en plats hur det kan bli när ”kan själv” i förlängningen blir ”måste själv”. Måste utföra, måste betala. Det som dessutom inte blev gjort för att man inte bjöd in andra aktörer på banan. I detta fall ledde det till att invånarna både tvingas betala för mer egen verksamhet och mer försörjningsstöd för dem som inte flyttades framåt utan passiviserades på vägen.

I går samtalade jag med två ledare för stora rörelsedrivna verksamheter med välvilligt samarbete med sina respektive kommuner. Där betydande utbildnings- och matchningsinsatser sköts av folkbildningen. I båda kommunerna utbildas, ”förvärms” och matchas för ett antal dussin miljoner, det mesta utan kommunala skattepengar. (Vissa delar görs i ekonomisk samverkan med kommunerna) Däremot får kommunen in skatt från de anställda och verksamheterna som servar folkhögskolorna. Vad som sparas genom alla som via idéburna sektorn hindras att hamna i försörjningsstödet är svårt att beräkna.

Här kan man säga att jag sitter på två stolar som kommunpolitiker och utvecklingsledare på Dalkarlså folkhögskola. Vi måste i alla fall se till att kommunalskatt inte i onödan går till det andra samhällssektorer kan göra. Ibland med större personligt engagemang som i enskilda fall kan bli avgörande för resultatet.

AF i alla kommuner

Av , , Bli först att kommentera 9


Alla partier har i något varierande grad bestämt sig för att förändra AF. De allra flesta är inne på att andra aktörer, bolag och idéburna, framöver ska sköta matchningen, men att myndighetsutövning och anvisning ska skötas av den kraftigt reformerade Arbetsförmedlingen.

Här kunde vi ha en ”never ending debate” om vems fel det är att det varit som det varit och blivit som det blev. Det var inte min tanke nu, den kan vi ta sen.

Däremot publicerar jag här nedan en av motionerna jag fick godkänd på Moderata länsförbundsstämman i Västerbotten häromsistens.
En stor andel av dem som nu är Arbetsförmedlingens ”kunder”, svensk- och utrikesfödda, kommer att behöva hjälp av människor när man ska komma igång med den digitala kommunikation som AF sedan länge tänkt ska dominera kontakten med myndigheten. Då är det en absolut miniminivå att AF finns och kan bistå med hjälp i statliga servicekontor i varje svensk kommun.

”Motion om Arbetsförmedlingens närvaro i servicekontor

Arbetsförmedlingen har beslutat att stänga sina kontor i minst 130 kommuner. De flesta av dessa kommuner är glest befolkade och många har tagit emot relativt många nyanlända då man historiskt har haft utflyttning som gett överskott på bostäder.

Många av de berörda kommunerna har stort arbetskraftsbehov i offentlig och privat sektor och behöver att de inflyttade stannar, får relevant språk- och yrkesutbildning och kommer i arbete lokalt.

All myndighetshantering som åligger Arbetsförmedlingen i etableringsärenden med mera kommer inte att kunna läggas över på externa aktörer. En betydande andel nyanlända kan också antas ha särskilt svårt att hantera myndighetsärenden digitalt. Dessa behöver möta tjänstepersoner, förslagsvis i statliga servicekontor där Pensionsmyndigheten, Skatteverket och Försäkringskassan är samlokaliserade.

Regeringen har föreslagit att fler kontor ska inrättas, nästan alla i städer och storstadsområden. Regeringens signaler om att även Arbetsförmedlingen framöver ska ingå i samarbetet i servicekontoren behöver preciseras. Både arbetsförmedlingens kunder med större behov och de aktörer som framöver ska sköta matchning och utbildningsinsatser för dessa behöver kontakt med lokalt förankrade tjänstepersoner. Särskilt i glesbygdskommuner där Arbetsförmedlingen inte har kvar traditionella kontor.

Med anledning av ovanstående föreslår jag länsförbundsstämman:

att verka för att regeringen i kommande regleringsbrev ålägger berörda instanser att säkra Arbetsförmedlingens närvaro i statliga servicekontor i alla kommuner där man saknar traditionella kontor

att anta motionen

att sända motionen vidare till partistämman

Jan Nilsson, Vännäs”

Från kortutbildningsjobb till chef

Av , , Bli först att kommentera 6


I fredags talade jag med en handlingskraftig och innovativ förvaltningschef i en mellanstor kommun, en som gått en lång väg. Eller ska man säga trappa?

Den första utbildningen var drygt 20 veckor lång. Sen följde arbete där det tjänades pengar och skaffades erfarenhet. Yrkesvalet kändes rätt och det blev ytterligare utbildning på drygt 30 veckor. Efter en tid blev det tre terminers studier till ett legitimationsyrke.
Den styrning som länge utövats efter diverse internutbildning är förankrad i bred och djup erfarenhet.

Idag står vi inför en tilltagande brist på arbetskraft inom viktiga områden. Bland annat ställer teknisk utveckling skarpare krav på utbildning som i Sverige idag helst ska tas i ett steg. Inom vården togs vårdbiträdena bort och man talade länge om att ta bort även undersköterskorna. Sjuksköterskor skulle utföra allt det undersköterskor, vårdbiträden och vårdnära servicepersonal gör idag. Jo, vårdbiträden är nu på väg tillbaka och på plats inom omsorgen i flera kommuner.

Jag ser det olyckligt att ”utbildningstrappan” försvunnit i så hög grad och ersatts av stora, höga steg. Möjligheten att med kort utbildningstid och lite lån komma ut och göra nytta och känna sig för är värdefull på flera sätt. Med stegrade initiala krav har vi höjt tröskeln, ökat utslagningen och dessutom användningen av helt outbildad personal. Att som utrikesfödd eller efter en grundskoletid med diverse svårigheter t.ex. klara en undersköterskeutbildning är inte lätt.

Nu finns det kriterier för vårdbiträdesutbildningen igen, men många kommuner anställer inte vårdbiträden. Däremot ofta ett ökat antal vikarier utan någon som helst utbildning.

Låt oss gå tillbaka till förvaltningschefen som började med en termins studier, men gick vidare. Några studiekamrater stannade säker på första nivån och har gjort ovärderlig nytta för människor. Kortutbildningsyrkena behövs och kan också vara en bra början på något helt annat. De ska inte föraktas, istället ska vi se till att fler utbildningssteg bildar en trappa som sitter hyfsat väl ihop för den som vill gå vidare.

I Finland är det inte ovanligt att civilingenjörerna börjar utbildningen med teknisk yrkesskola. Varför är grannarna så ofta klokare än vi?

Hur blir det hos dig i morgon?

Av , , 2 kommentarer 6


De kommuner och regioner som inte förbereder sig för att säkra en någorlunda stabil grundbemanning i vård och omsorg får det mycket tufft nästa årtionde. Det skulle förvåna om det inte blir ett område som kommer att utvärderas noggrant. Andelen utbildade inom äldreomsorg och funktionsstöd är på de flesta håll låg och den sjunker.
Det finns nästan inga arbetskraftsreserver att ta till för att möta pensionsavgångarna. I stort sett den enda är våra utrikesfödda.
Många ansvariga är övertygade, kvaliteten i vården kommer att sänkas trots alla stolta mål, krav och planer. Främst på grund av arbetskraftsbrist och brist på utbildade. Hur stor blir bristen där du och de dina ska bli gamla?

Vi måste arbeta i steg och gradvis öka kompetensen. Nya människor måste stärkas i språk och vårdhantverk så att man efter förberedande undervisning, praktik och vikariat kan klara dagens krävande vårdbiträdes-, undersköterske- och sjuksköterskeutbildningar. Generellt behöver utbildningstrappan fler steg.

Fråga dina politiker hur de tänkt göra hos er.

När man skäms för myndighetssverige

Av , , 1 kommentar 15


När fetaste kameler sväljs och spinkigaste myggor fastnar i silen, då skäms man för myndighetssverige.

Familjen kastas ut för en arbetsgivarmiss.

Att för andras småfel utvisa arbetande, bidragande och välanpassade människor med svenskfödda små barn till ett land de aldrig sett, det är vedervärdigt lågt för en rättsstat. Särskilt när man jämför med att uppskattningsvis 150 IS-terrorister kommit tillbaka från Mellanöstern utan att störas alltför mycket.

Egentligen är det mer den förda politiken man ska skämmas för. I Norge har t.ex. medlemsskap i terrorsekter varit förbjudet ett tag. Här blev det förbjudet först 2016 så de flesta som åkt för att upprätta terrorstaten IS kan inte åtalas eller hindras från att ostört ta del av Sverige igen. Regeringen har heller inte klarat att få till en stopplag för dessa huvudlösa utvisningar av väletablerade och arbetande nysvenskar. Det är skamligt.

Vi ska inte om och om igen behöva se de riktigt välintegrerade och arbetande behandlas värre än förbrytarna. De och deras barn ska inte behöva uppleva det.

Porsche ser vad som sker

Av , , Bli först att kommentera 7


Anrika Porsche har problem med arbetskraftsbrist, liksom övriga Tyskland och mest hela Västeuropa. Biltillverkaren försöker nu möta bristen med arbetsmiljöåtgärder och tekniska hjälpmedel som ska hjälpa äldre arbetskraft att kunna och vilja fortsätta jobba. Långt in i pensionsåldern.

Det är klart att det i det här fallet handlar om utbildad, kunnig, teknisk och praktisk arbetskraft. Skulle lågkonjunkturen slå hårt blir det säkert mindre behov även av kvalificerad personal. All arbetskraftsbrist är dock inte konjunkturberoende. På vissa håll är bristen så stor att den beräknas bestå även i lågkonjunktur. I Sverige gäller det fordonsförare, vård- och omsorgspersonal, pedagogisk personal m.fl.

Glappet mellan utbildade, erfarna och många nyanlända som har låg eller ingen utbildning är oftast stort. De länder, områden och kommuner som ser till att hela tiden flytta en betydande del lågutbildade närmare korta eller längre yrkesutbildningar, högre utbildning och jobb kommer att höra till vinnarna.

    Ingen ska säga att det är lätt eller att problemen är små. Men där man inte arbetar målmedvetet för att steg för steg lyfta fram fler som arbetande och skattebetalande, där får man framöver jobba desto hårdare med arbetskraftsbristens konsekvenser. Och med försörjningsstödet förstås.