…

Fredrik Reinfeldt är i Indien och försöker påverka ett av världens fem största utsläppsländer att begränsa nedsmutsningen.

Det verkar vara ett tufft jobb. Man ser hittills ut att vägra sätta några mål. Det är väl som Reinfeldt säger att spelarna vägrar visa korten till det som man upplever som själva spelet.

Några indiska vänner har, inför en planerad januariresa till Indien, sagt att den största skillnaden vi kommer att se är att trafikstockningarna är konstanta kring städer och samhällen och att smogen ligger tät och tung. Nu kommer vi mest att vara på på fattigare landsbygd, men förändringen ska märkas även där.

För vissa på vänsterflanken här hemma är mönstret att puckla på Reinfeldt o co och säga att minskningarna ska tas här, inte i utvecklingsländerna. Saken måste nog nyanseras lite. Det är kanske så att svensken släpper ut fyra gånger mer, men indierna är å andra sidan någon dryg miljard. De flesta lever enkla liv, men fler och fler kyler hus och arbetsplatser (drar ofta lika mycket som vår uppvärmning) samt kör bil.

De små bilarna, t.ex. den omskrivna minimala Tata Nanon, är utan rening och drar och släpper ut ungefär som en Volvo V50 miljödiesel. 350 000 bara av just den modellen per år spelar roll. Vad som sker eller inte sker hos bland några miljarder människor – i Kina, "världens verkstad", och Indien, "världens kontor", – det spelar faktiskt roll. Man får önska ordförande Reinfeldt lycka till.

Vad gäller klimatavtalet verkar spelarna så närsynta att man inte förstår att spelet inte avgörs i Köpenhamn. Det pågår hela tiden.