…
Det finns många aktuella politiska frågor. En het är Arbetsförmedlingen som vi alla har tankar kring. Även många anställda.
När man ska förändra en så stor och viktig myndighet med så många uppgifter bör det inte göras med prestige och giljotin.

Jag arbetar inom folkhögskolan, en egen utbildningsform som under två majoriteter fått regeringsdirektiv att arbeta med Arbetsförmedlingen. Några skolor har tvekat inför de uppdragen, inte Dalkarlså. Att hjälpa till med integration i samhälle och på arbetsmarknad, med att få bli behövda och självförsörjande är bland det största vi kan göra våra medmänniskor. Även för demokratin.
Fler och fler folkhögskolor vidgar arbetet och hjälper allt fler genom traditionella allmänna och nya kurser. Utbildningsformen passar särskilt bra för vuxna med blandad bakgrund, erfarenhet och kunskap. I den förnyade Arbetsförmedlingen ser några att folkhögskolorna kommer att ha ännu större betydelse för utbildning och även matchning. Jag tror det blir så. Ändå tycker jag att politiken bör hålla in hästarna en aning.

Låt reformeringen ske mer konservativt än revolutionärt. Vi går sannolikt mot en lågkonjunktur som kan bli tuff. Många som nästan överraskande lätt fått jobb trots svag utbildning, avbruten skolgång eller svaga språkkunskaper kommer tilbaka till Arbetsförmedlingen i lågkonjunkturen. Det kommer att behövas många insatser mot människorna och arbetsgivarna. De måste initieras med tanke. Många blommor behöver blomma, men en trädgårdsmästare behövs.

Olika verksamheter i olika former gör och kan göra goda insatser med bra ledning och personal med kunskap, professionalism, bemötande, kreativitet, initiativkraft, lokal förankring och vilja att göra gott. Det finns och behövs kompletterande aktörer av olika slag. Från icke vinstdrivande folkhögskolor till bolag. Men igen, det måste finnas en effektiv, fungerande myndighetshantering av helheten. Att ”ta bort” Arbetsförmedlingen är en dröm som snabbt skulle bli en mardröm.

Sverige har förskräckande brist på människor på viktiga områden. Vissa brister är strukturella, inte konjunkturiella. Fordonsförare, vårdpersonal, pedagogisk personal, många hantverkare och specialister med flera kommer att fattas även i lågkonjunktur. Där det går måste arbetskraftsbristen mötas med förenkling och mindre byråkrati.
Framför allt måste mängder av människor flyttas från framtid i försörjningsstöd närmare arbetsmarknaden, ofta steg för steg. För många tar det tid, men vad är alternativet?

Myndighetssverige måste samarbeta nära och effektivt med kommuner, företag, entreprenöriella folkhögskolor, universitet och andra organisationer. Ingen kan göra allt och behoven skiftar i olika landsdelar och på olika områden. Det behövs decentraliserade beslutsvägar och lokala samarbeten. Gigantiska stelbenta upphandlingar med oändliga överklagansprocesser är överskattade. Likaså upphandlingar där man bjuder under varandra tills ingen vettig verksamhet är möjlig ens med fusk.

Summa summarum. Låt inte reformeringen av Arbetsförmedligen ske i blind, ideologisk eufori. Låt den ske konservativt. Behåll det som fungerar, få det något förstoppade att fungera och odla fler externa samarbeten med civilsamhället och andra. Klipp det som måste klippas, men tänk efter före. Tro inte att allt fixar sig bara för att det sker digitalt, så många som AF servar nu behöver möta människor. Låt personalen börja våga ta mer initiativ och vara mindre rädda för att göra fel.

Sverige har inte råd med förlorade år på arbetsmarknadsområdet. Reformera Arbetsförmedlingen förnuftigt.