Hej, hej.

I dag fyller jag tjugotvå bast, och hur mycket jag än känner efter så känner jag mig exakt likadan som jag gjorde i går. Märkligt. Har mycket att göra i dag eftersom morsan med flera ska komma på middag lite senare, så jag har någon slags plan på att snart pallra mig upp ur sängen och ta tag i min krigshärjade lägenhet. Måste bara passa på att skriva en liten födelsedagsdikt till mig själv först.

Du är duktig och snäll som en ko i ladugården
På Lycksele djurpark kan man titta på mården
I dag blir du gammal, ja, nästan som gatan
Snart är du redo att skaffa furubord, röka Gula Blend och flytta till Ratan

Grattis på födelsedagen kära Josefin
du underbara, rara och makalösa tjej
Ditt namn rimmar på apelsin och mandarin
till middag får du mat, men det blir nog inte sej

Fröken Stök!

Hej, hej.

Jag får ganska många mail. De flesta är snälla och fulla av beröm och gör mig så glad, så glad. Sedan händer det att jag får arga mail också, och ibland får jag mail som är lite läskiga och innehåller äckliga förslag. Ibland får jag dock mail som bara är jävulskt märkliga. Vad är det här, liksom? Har personen skickat fel?

"Ballad i enkel B

PS. Var kläderna jag skickade dig bra? DS."

Hej, hej.

Har spenderat kvalitetstid med mig själv i kväll, och det har i vanlig ordning varit helt ljuvligt. Den enda utflykt jag gjort sedan jag kom hem från jobbet var till Systembolaget, eftersom Anton helt plötsligt ringde och frågade om jag ville åka med honom dit. Det blev ett gäng öl och en flaska Captain Morgan att bjuda mina kompisar på i morgon när jag ska ha min lilla födelsedagsfest. Tåpp’n.

Väl hemma tittade jag först på Let’s Dance en stund, och kom fram till att Gudrun Schyman har jävulskt läckra spiror. Sedan dansades det tango i programmet, och då tänkte jag på hur morsan brukade dansa tango med mig på vår långa hallmatta i vårt hus på Bärnstensvägen när jag var liten. Hon skriklallade fram en helt galen tangodänga och så dansade vi en mycket stel dans fram och tillbaka och fram och tillbaka tills jag skrek av skratt. På samma hallmatta, fast ett par år senare, brukade jag och mina kompisar leka modevisning till Paint it black med Rolling Stones. Den var så bra att gå snabbt till.

Klockan nio började ju hockeyn, och sedan dess har jag legat i soffan under duntäcket, druckit en folköl, nynnat på VM-låten från 1989 ("Å-käj! Nu tar vi dom, nu tar vi dom!" Ni vet.) och inte rört mig en millimeter (fast nu ljuger jag lite, för jag har faktiskt både hunnit tvätta och diska också). Nu ska jag läsa och gnida mig i sängen i stället för soffan. Det har i sanning varit en ypperlig fredagskväll.

Hej, hej.

På söndag fyller jag tjugotvå bast. Jag har alltid varit barnsligt förtjust i att fylla år, men just nu känns det faktiskt inte alls så värst speciellt alls (hör och häpna, liksom). Har inte hunnit kontakta alla mina brudar än, men jag hoppas i alla fall att några av dem har tid att komma över för mat och öl på lördag. Sedan vill jag gå ut och härja lite. På söndag kommer mamma, Göran, min bror Martin och kanske hans tjej på middag. Inget märkvärdigt alls alltså, och det känns mest bara skönt. Ska förresten passa på att skaffa en ny mailadress till helgen. Kanske [email protected].

Tror att det blir lugnt i morgon, och det känns på sätt och vis lite tråkigt med tanke på hur mycket roligt som händer i stan. Vill till exempel väldigt gärna dra på Klubb Utkant’n, men skulle inte heller banga på att besöka Scharinska och kolla på Stefan Sundström. Lyssnar väl inte jättemycket på honom numera, men karl’n har skrivit så många fantastiska krönikor och jag tycker verkligen att han är världens skönaste lirare. När jag var femton år och besökte Stockholm med min dåvarande kille fick vi reda på att Sundström hade releasefest för sin krönikesamling Om mjölkens symbolvärde, och den tog vi oss in på. Sundström var själv med och ställde ut stolar till publiken och jag hjälpte till, och sedan spelade han i någon timme. Efter spelningen fick jag en trevlig pratstund, ett exemplar av boken och en fin liten teckning, och både Sundström och Johan Johansson (från KSMB, ni vet) sa att jag hade balla skor. Josefin, femton år, blev hur glad och lycklig som helst.
 

Hej, hej.

Hej, hej.

"What’s new and good in life", kanske ni undrar. Det brukade i alla fall min härliga lärare Bjerre fråga oss i Sam Text och Media när det begav sig. Hur som helst så är det inte alls så värst mycket som är new and good i mitt liv just nu, men jag har åtminstone lyckats ro ett projekt i land ikväll. Och håll hårt i hatten nu…

Jag har bakat. Semmelbullar så fula att bara en mor kan älska dem. Men jag sa att jag skulle baka, och sedan gjorde jag det också, och det är faktiskt hur stort och fantastiskt som helst. Jag är ju verkligen inte den husliga typen, liksom. I morgon kommer Anna, Robert, Nick, Fjanton och Sarah och fikar, och det ska bli hur trevligt som helst.

Tänkte pallra mig till gymmet i morgon klockan sex, så det kanske är bäst att släcka ner allt nu. Sedan så håller vi alla tummar och vidriga små tår så att jag inte försover mig.

Hej, hej.

Om någon möjligtvis var på Scharinska i går och undrade varför recensenten lämnade spanska salen efter bara trettio minuter var det för att hon höll på att svimma. Helt sjukt. Mina fötter värkte och det var kokhett och svettigt, och plötsligt kände jag bara hur det började snurra, svartna för ögonen och att jag behövde vatten och någonstans att lägga mig. Bufflade mig genast ut, drack några glas vatten och letade sedan upp en stol så att jag kunde vila huvudet i knät en stund. Folk trodde nog att jag var överförfriskad, men det var jag såklart inte. Hade inte druckit en droppe. Ringde Anna som tyckte att jag skulle åka hem på en gång, men jag stannade ändå kvar ett tag till och stod i dörröppningen och lyssnade på Lushes & Tramps (som för övrigt var svinbra och nästan värda en femma) innan jag slutligen ringde efter en taxi. När jag kom hem satte jag mig på toagolvet och kräktes en stund. Fantastiskt.

I morse vaknade jag av ett mess från Robert där han frågade om jag kunde hämta honom och Nick från flyget, och det kunde jag så klart. Skrev recensionen och knallade sedan hem till Anna och Robert strax efter klockan två, och sedan åkte jag och Anna tillsammans i deras bil ut till flygplatsen för att agera välkomstkommité. I övrigt i dag har jag mest bara städat och tvättat och sådant där som får en att vilja ta sitt liv för att det är så tråkigt. Och nu känner jag mig alldeles hängig och trött igen. Suck och stön.

Hej, hej.

Så var man hemma i den ljuvliga lägenheten på Haga igen då. Morsan följde mig till bussen, och vid hållplatsen satt de tre skräniga fjortiskillar och rökte och drack vin direkt ur en flaska som de liksom slagit bort botten på. Fräscht om de skulle skära sig runt hela käften, tänkte jag. Sedan tänkte jag på hur skönt de är att vara vuxen och allt fint som kommer med det. Till exempel att man har pengar, är trygg i sig själv och inte behöver sitta ute och smygsupa äckligt vin ur en flaska och samtidigt riskera att skära loss halva ansiktet.

Drog precis igång lite musik, och nu tänker jag kasta mig i duschen och fräscha upp mig lite. Klockan tio har jag som plan att vara på plats på Scharinska så att jag inte missar Lushes and Tramps som jag ska recensera (gissar på att det kommer att komma mycket folk). En mycket glad nyhet var att Sarah hörde av sig och frågade om jag ville ha sällskap i kväll, vilket jag såklart ville, så nu ska hon minsann komma dit så att jag har någon att surra och hänga med. Sarah är bäst.

Hej, hej.

Jag hade verkligen världens bästa kväll med morsan i går. Skrattade så att tårarna sprutade och så där, ni vet.

Egentligen gjorde vi inte så värst mycket. Möttes upp utanför häktet där morsan jobbar, tog bussen till Vännäs, gick och handlade mat och knallade sedan hem till morsan och Göran där vi öppnade varsin öl, skålade och började laga mat tillsammans. Efter maten blev det På Spåret och morsan låg och snarkade en stund efter ett glas vin (klassiskt).

När På Spåret var slut var morsan vaken igen, och vi satte oss tillsammans framför datorn och lyssnade igenom en timmes inspelning från någon musikshow med hennes skolklass från 1968. Hon ska på någon slags återträff snart, eftersom det var tvåhundrafemtio år sedan hon gick ut mellanstadiet på Furuviksskolan, och hennes gamla skolfröken har skickat ut den gamla rullbandsinspelningen, fast på CD, till alla som gick i klassen. Det var väl visserligen roligt att lyssna på, men allra mest intressant var det att titta på omslaget som föreställde hela klassen och lyssna på morsan när hon berättade om vilka som var utanför, ångesten och rädslan hon kunde känna om hon var borta en dag från skolan och kom tillbaka och trodde att hon själv skulle vara en av dem som inte hade någon att vara med (precis samma ångest som jag själv kände när jag gick i grundskolan), vilka som hade det lite sämre ställt och historier om femöreskolor och missade skolskjutsar och sådant. Det är fantastiskt hur mycket hon minns från sin barndom och ungdom, och jag tror att det är därför hon och jag har en sådan bra och nära relation. Hon har liksom aldrig glömt bort hur det var att vara ung, och har därför aldrig under hela min uppväxt bagtelliserat mina problem oavsett vad de har handlat om.

Jag minns själv väldigt mycket från när jag var riktigt liten. Alltså, ibland så mycket att det känns som att folk inte tror på mig när jag säger det. Däremot minns jag inte alls särskilt mycket från tidiga tonåren, men det är nog för att jag förträngt det. Men skit i det. Det jag skulle komma till var att jag bland annat kommer ihåg alla knäppa sånger som min mamma hittade på när jag var liten. Bland annat brukade hon sjunga en egen version av Edelweiss som gick såhär: "Edelweiss, Edelweiss – ät nu upp ditt kobajs". Och en annan låt, som hon hittade på en gång när vi gick hem från dagis och såg en torkad hundbajskorv. Melodin var samma som ledmotivet till Barbapapa och texten var följande: "Här är familjen Bajskorvspappa, kom och hälsa på hos Bajskorvspappa. Trollar upp sig på sekunden, från brun till vit – det luktar skit."

Inte konstigt att man blev som man blev, tänker jag. Mammas kommentar efter att jag sjungit låtarna var (förutom att gapskratta): "Vad kreativ jag var!"

Jag älskar henne så.

Bästa shoppingen finns i Vännäs. Det är sant! Har letat efter en röd basker hur länge som helst, och när jag såg att min vän Disa köpt en så var jag nära att beställa en lika ljuvlig från samma affär i Stockholm. Nu hittade jag en i Vännäs som kostade mig etthundranitton spänn och känner mig genuint lycklig i själen. Andra bra grejer med att shoppa i Vännäs är att butikspersonalen är så sjukt trevlig och hjälpsam här. Jag älskar’t.

Nu ska vi fika och svulla Görans hemmagjorda biskvier. Om några timmar åker jag tillbaka till Umeå.