Förlorad match och ett förlorat initiativ?

Okej, tanken var inte alls att jag skulle skriva ett inlägg ikväll. Jag tänkte skriva några stödpunkter, kanske reflektera lite kort om matchen senare under veckan som kommer. Något kort inför matchen mot Team Thorengruppen kanske. Men jag halkar så lätt in på det, en mening leder till nästa, tankar spinner iväg till något resonemang hit eller dit. Jag kan inte nämna en spelare som gjort något bra utan att vilja nämna någon annan som också förtjänar att nämnas. Så nu sitter jag här och tjuvdricker julmust före många anser att det är lovligt, med ett i princip färdigt inlägg. Fan, kalla det bristande självdisciplin, men jag tycker ändå att det här är kul. Så, skål på er som läser!

 

Dalen mot Warberg (4-5 e.f.)

Det börjar kännas lite som Dalens grej – att starta svagt i matcherna för att sedan hämta ikapp och höja framför allt inställningen och tempot mot slutet. Nu var dagens match kanske inte det bästa exemplet på detta och Dalen gjorde inte på något sätt en katastrofal insats. Warberg gick dock rättvist ledandes ur första perioden och hade lite fler chanser än Dalen var känslan. Warbergs Daniel Karlander var inblandad i alla Warbergs fyra mål under ordinarie speltid och förtjänade helt klart nomineringen som matchens spelare.

Det gjordes lite märkliga val i matchen, för Dalens del. I slutet av tredje perioden kändes det exempelvis som om Dalen valde att ta vara på en poäng när det stod lika mellan lagen och det återstod cirka 50 sekunder av ordinarie speltid. I stället för att gå för tre poäng – hände ingenting. Möjligen misstolkar jag stämningen och det som hände där på planen, eller så gick tankarna på Dalenbänken annorlunda, men varför i detta skede går hemmalaget inte för ett mål i slutsekunderna?!

Visst, nu spelar Dalen inte längre med prickpassaren (påhittat ord?) Adam Berglund som passar låååångt på Alexander Bodén, Ketil Kronberg och Johan Eriksson som på något magiskt vis alltid kunde skapa sådant tryck och sådan oro runt motståndarmålet i sista sekunderna… Men, visst måste väl hemmalaget Dalen ha haft allt att vinna och inget att förlora, där och då?

 

Bäst i Dalen

Var Patrik Rokka och Måns Parsjö-Tegnér. Även Albin Andersson och Marcus Berglund var dock bra.

Andersson som går fullt ut hela tiden, blandar och ger huruvida det ger effekt, eller inte, lite beroende på hur han matchas med motståndarna och vilket lag som står på andra sidan. Typiskt för Albin Andersson är att han drar på både sig och motståndare utvisningar (inte samtidigt), och har lite av en förmåga att vaska fram straffar till Dalens favör. Ikväll var han en viktig kugge för Dalen och bidrog med offensiv energi och glöd som behövdes.

Marcus Berglund fortsätter vara lugnet självt och känns trygg på planen. Skapade lägen, hamnade helt fri framför Warbergs mål och förtjänade verkligen att göra mål där och då, men sköt olyckligtvis bollen i stolpen. Berglund känns i vart fall som en given spelare att överväga så fort laget går ner på spelare. Jag upplever att han har en lägsta nivå som är väldigt hög och det är faktiskt väldigt sällan jag och Maria reflekterat över att Berglund gjort en dålig match, vad jag kan minnas.

I ärlighetens namn pratade jag och Maria dock mest om Patrik Rokka på hemvägen. Otroligt bra värvning av Dalen och en värdefull spelare redan så pass tidigt i säsongen och som inte varit i Dalen särskilt länge. Jag hoppas att vi snart får se Mattias Ljunggren och Henrik Sjöström åter på planen och att Rokka kan fortsätta som forward. Han stod för två assist under kvällen, om jag inte räknade fel, men visade prov på sitt farliga skott i matchen och är en tillgång med sitt fina spelsinne.

Vi pratade inte alls om Parsjö-Tegnér, och det kanske beror på att det är lite lätt att ta för givet att han ska göra alla dessa räddningar som faktiskt räddar Dalen så ofta – och ikväll var inget undantag – men jag tycker ändå att han förtjänar att nämnas i detta sammanhang. Warberg var inte utan chanser och ikväll kunde det mycket väl ha slutat med noll poäng utan ett aktivt Månster och frenetiskt kämpande backar…

 

Dalens styrkor och svagheter – rent allmänt

Jag har svårt att sätta fingrarna på kedjeformationerna och varför offensiven känns svajig, men det känns som om Dalens främsta styrkor fortsätter vara deras skickliga backar (Lukas Harnesk till landslaget så småningom?) och Månstermålvakten med attityd. Offensiven däremot blandar och ger. Det finns mycket kapacitet och vilja där, men det hittas ingen jämn nivå. Det pratas rätt mycket om bredden i truppen, men samtidigt tror jag att det finns mycket kvar att ge ännu.

Bland annat Simon Flühmann och Nico Scalvinoni känns fortfarande som ovissa jokrar, även om jag tycker att Flühmann visat prov på fina kvaliteter emellanåt, medan Scalvinoni förstås varit frånvarande till följd av ryggskadan – frågan är bara om Dalen kan skapa förutsättningarna de behöver för att lyckas också i den svenska superligan. Att det är skickliga spelare råder det ju inga tvivel om.

 

Varierande nivå

Dalen har ju en enorm styrka genom att de är duktiga på att frustrera motståndare och ta vara på en ledning – och därigenom ofta kan utöka den. Samtidigt har de, kan jag tycka, stora svårigheter att hämta ikapp och hålla hela vägen när det börjar knackigt och laget ligger under med några mål.

Ett exempel på varierande nivå är Jim Johansson som har en högsta nivå som är helt makalös, trollar med bollen, forecheckar imponerande och skjuter omöjliga skott förbi ett till synes heltäckande försvar och en förvånad målvakt. Samtidigt spelar han andra matcher där han kämpar och sliter, men tappar bollar, passar slarvigt och får marginalerna mot sig gång på gång och känslan är att ingenting går riktigt Johanssons väg. Jag hoppas att vi får se Jim Johanssons högsta nivå många gånger under säsongen 2016/17, för då brukar det bli underhållande innebandy!

Johansson som för övrigt skadade sig under matchen. Hoppas verkligen att det inte var allvarligt – och att han är åter redan på onsdag. Väldigt svårt att döma, det såg dessvärre ut att göra ont!

 

Kedjorna

I matchen mot Warberg fick vi se ganska runtkastade kedjor bland forwardsen – där bland de märkligaste, men samtidigt effektivaste när Dalen gick ner på färre spelare var:

Svahn(c)- Kronberg – Rokka och Berglund(c)-Eriksson-Andersson

Det varvades fler spelare, men Marcus Berglund och Johan Eriksson gjorde bland annat en riktigt fin uppvisning när de samspelade fram Dalens tredje mål i matchen.

 

Visst saknas understöd från Mattias Ljunggrens kanonskott, men det saknas inte offensiva kvaliteter i Dalens övriga backar – vilket visades även denna match, när Viktor Nystedt gjorde Dalens första mål och Patrik Suchanek Dalens andra mål. Det pratas kanske inte jättemycket om Suchaneks skjutande, men jag som jag nämnt tidigare kan han plocka fram välplacerade bollar när det behövs. Även Mattias Wallgren, som kanske inte brukar lyftas fram som en offensiv back, kliver ibland fram och smäller till från backposition och skapar chanser (och även mål ska tilläggas).

 

Jag har dessvärre ingen snitsig slutkläm, eller sammanfattning på detta inlägg (som så ofta). På onsdag väntar Umeåderby när Team Thorengruppen möter Dalen klockan 18.30 och då är vi på plats! Hoppas på en fullsatt hall, det kommer att bli underhållning och innebandygodis!