Tack IBK Dalen för säsongen 2016/17!

Kvartsfinalserien är nu spelad och Dalen gick tyvärr inte vidare till semifinal. Det är bara att konstatera att Storvreta var snäppet vassare sett över de fem matcher som spelades och vann i slutändan tack vare ett imponerande tålamod och hårt arbete i defensiven.

För Dalens del innebär det att säsongen 2016/17 är över och nu finns det tid att börja reflektera över det som varit och börja planera inför det som ska komma.

Jag har läst någon rubrik i stil med att det inte finns mycket positivt att säga om Dalens säsong, men det är förstås bara dumheter – fokus enbart på den sportsliga prestationen utifrån det slutliga resultatet.

Visst, förväntningarna och förhoppningarna var skyhöga inför säsongen. Jag tippade liksom andra med hjärtat och tänkte att potentiellt skulle få se Dalen i SM-finalen i år. Med facit i hand kanske lite naivt, men ärligt talat, sett till spelarmaterialet inte helt orealistiskt ändå.

Nu blev det inte så, men jag kan inte se att det finns skäl att ta fram motorsågen eller börja rabbla domedagsprofetior. Dalen tog sig till slutspel, trots att det ett tag såg kämpigt ut. Säsongen har inte varit ett fiasko och det finns en hel del positiva saker att säga om säsongen som varit och framför allt om spelarna och deras prestationer!

 

Förebilderna

Som jag ser det har Dalen två starka förebilder, lagkaptener eller ”påeldare”, kalla det vad ni vill. Spelare som går in och kör stenhårt varje byte och som inte håller tillbaka kampviljan när de eldar på lagkamraterna med uppmuntrande rop och direktioner. När Dalen möter motgångar är det inte dessa båda som hänger med huvudena, jag syftar förstås på:

Ketil Kronberg – lagkapten, äldst i laget, men med en fysik och järnvilja som knappast utstrålar att han är redo att lägga av med innebandyn. Föregående säsong fick han kritik från vissa håll för att han gjorde för få poäng. Precis som andra stora spelare som rankats bland världens bästa har förväntningarna varit skyhöga på Kronberg – och oj vad han levererat denna säsong. Går in i bräschen, leder sitt lag, ger aldrig upp och är otroligt spelskicklig.

Kronberg har själv sagt att han gärna spelar en säsong till i Dalen och jag kan inte se någon som helst anledning varför han inte skulle få göra det. Ketil Kronberg, det är en ära för Dalen att få ha dig minst en säsong till!

Den andra spelaren jag tänker på i sammanhanget är Mattias Ljunggren. Jag har nämnt Ljunggren tidigare i bloggen på grund av hans sköna ”jävlar anamma”-inställning och för att han så uppenbart brinner för lagkamraterna och Dalen. Jag fick på allvar upp ögonen för Ljunggrens sköna ledarkvaliteter i samband med bortamatchen mot Granlo föregående säsong.

Där i Sundsvall var han en riktigt inspirerande person både på och av planen. Jag vill minnas att Ljunggren är/varit assisterande lagkapten i protokollen under säsongen, med rätta förstås. Om han nu bara får vara skadefri tror jag att Ljunggren har stora chanser att kunna ikläda sig den blågula dressen på nytt!

 

Comebacken

Jag ska vara ärlig, jag trodde inte riktigt på att få se en comeback från Alexander Bodén inför säsongen. Bodén hade valt att varva ner i en lägre division till följd av att kroppen började bli sliten. Bodén klev dock in i Dalen lagom när motgångarna började.

Bodén utstrålar framför allt tre saker upplever jag: vinnarskalle, spelskicklighet och lurighet. Någonstans förvånar det mig inte alls att Bodén blev förbundskapten för Kanada i landslagssammanhang. Han bidrar med taktiskt kunnande och lurighet vilket fungerat så väl i kombination med radarpartnern Ketil Kronberg. Jag upplevde också att det var i samband med Bodéns comeback vi äntligen fick se vad Johan Eriksson faktiskt går för. Jag kommer att återkomma till Eriksson något, men fan vad den killen kan mycket mer än vad han fått visa under säsongen.

Nåväl, Bodén gjorde comeback och var en nödvändig injektion till Dalen i ett läge där det behövdes. Det blev kanske inte en skräll-effekt, men jag vågar påstå att Dalen är klart bättre med Bodén i laget. Får vi se honom en säsong till med Dalen? Det känns helt ovisst faktiskt, men visst vore det härligt att se vad Bodén kan göra om han är med från start?

 

Veteranerna

Här har jag valt att kategorisera Mattias Wallgren, vilket knappast behöver motiveras närmare, samt Jonas Svahn. Trots hans ringa ålder råder ingen tvekan om att Svahn är en veteran med de meriter han har och det innebandykunnande han besitter.

Mattias Wallgren inledde säsongen något knackigt, hade lite oflyt med bollen och var till synes försiktig i närkamperna. Det visade sig långt senare att han tidigt under säsongen hölls tillbaka av en skada. Wallgren växte allt mer in i den nygamla miljön i Dalen och var en gigant i det fysiska spelet senare under säsongen. Det är intressant att se hur lätt det ser ut för Wallgren att bara fösa undan en motspelare när det behövs. Trygghet och jobbig att möta, det symboliserar veteranbacken Wallgren.

Jonas Svahn är utan tvekan en av de absolut vassaste spetsarna i Dalen. Jag sticker inte direkt ut hakan när jag skriver det, men jag motiverar det ändå med det faktum att Dalen under de två senaste säsongerna varit märkbart mycket svagare varje gång Svahn saknats, undantagslöst. Jag har namngivit honom ”världens bästa boxplaylirare”, men det ger faktiskt inte en tillräckligt god beskrivning över hur duktig han faktiskt är.

Jag placerade inte Svahn under rubriken förebilderna, men visst platsar även han där. Mer diskret på banan än Kronberg och Ljunggren, helt klart, men han dirigerar och styr kedjekamraterna ständigt på planen.

 

De unga spelarna

En av de positiva sakerna från säsongen som varit är förstås alla de unga spelarna i Dalen som fått visa vad de går för. Ni får ursäkta, jag upplever att Dalen har ett relativt ungt lag sett överlag och även andra spelare skulle kunna klämmas in under denna rubrik, men jag har valt att särskilt lyfta fram följande unga spelare här:

Henrik Sjöström, backen som tidigare gjort sig känd för att vara en boxplay-specialist och skottäckare av rang, har vuxit in allt mer i spelet och har känts trygg på planen hela säsongen. Jag är riktigt imponerad av Sjöström! Han tvekar inte att gå in i duellerna, kämpar och sliter och i slutet av säsongen har han dessutom gjort vågade offensiva instick och visat att han dessutom har ett vasst avslut! Att han dessutom ofta setts gå runt och genuint klappat lagkamraterna på axlarna och peppat de som spelar, trots att han själv fått sitta mycket på avbytarbänken, det är prov på riktigt god attityd!

Ludwig Svensson är en annan ung spelare som imponerat under säsongen. En back som kämpar och sliter, går in tufft i duellerna om bollen och verkligen ger allt när han väl fått chansen på planen. I slutspelet fick han förtroendet att kliva in och vinna bollar i viktiga spelsekvenser, välförtjänt visade det sig. En spelare vars utveckling det helt klart ska bli intressant att följa framöver!

Anton Åkerlund, inledde säsongen knackigt och fick sitta mycket på bänken. Det fanns säkert skäl till det, men jag har ärligt talat ställt mig frågande till det många gånger. Åkerlund var en av Dalens absoluta uppstickare under föregående säsong, besitter ett fint spelsinne och lugn och är så pass ung att jag inte ser några anledningar att inte ge honom de möjligheter han behöver för att fortsätta utveckla både det och hans självförtroende på planen. Jag lyfte tidigare i bloggen fram Åkerlunds positiva attityd och kan nu konstatera att det även lönade sig. I slutet av säsongen fick Åkerlund allt mer förtroende och speltid, fick bland annat axla rollen som center och han visade att han förtjänade det förtroende han givits genom konsekvent bra spel.

 

Energiknippet

Vem annars? Albin Andersson förstås! En spelare som växlat från första, andra, tredje formation till att ibland sitta på bänken. Kanske är det just jämnheten som spökat för Andersson som blandat och gett under säsongen. Här har tränarna en viss utmaning, delvis att försöka bygga upp Anderssons självförtroende och att använda honom på rätt sätt i spelet.

Jag brukar beskriva hans spelstil lite som en bulldozer och när det klickar, ja, då skiner han verkligen på planen! Jag kan förstås vara helt fel ute, men jag upplever att det måste vågas släppa lite på tyglarna med Andersson emellanåt för att han ska få skina. Albin har en hög högsta nivå och jag hoppas verkligen att han får möjligheten att visa upp den många gånger under nästa säsong!

 

Utvecklingen

När jag följt Dalen de senaste säsongerna har jag haft äran att se spelare som Marcus Berglund och Viktor Nystedt blomma ut från två spelare som utstrålade oerfarenhet och osäkerhet till raka motsatsen. Nu tror jag att fler fått upp ögonen för Viktor Nystedt efter hans fantastiska räder i boxplayspelet mot Storvreta i kvartsfinalerna. Han har ett spelsätt som fångar uppmärksamhet, förvirrar motståndare och kan skapa chanser från ingenstans. Och vi ska inte glömma att det är riktigt riktigt underhållande att titta på Nystedt spela innebandy!

Marcus Berglund nämns kanske sällan i innebandymedia vad jag märkt, men jag tror att det bara är en tidsfråga. Som jag sagt tidigare, han vinner dueller och skapar konsekvent chanserna, men har inte riktigt fått till det där sista som krävs för att de även ska sitta. När det väl sker kommer Berglund att noteras i både poängprotokoll och media misstänker jag.

 

Målvakt av världsklass

Dalen har framför allt varit bortskämda i två säsonger nu med en av världens absolut bästa målvakter, Måns Parsjö-Tegnér. Under den långa säsongen där 32 matcher spelades, stod Parsjö-Tegnér i 31 av dem och var nästintill konsekvent bra i samtliga.

Parsjö-Tegnér har inte enbart en riktigt hög högsta nivå, han har dessutom en väldigt hög lägsta nivå vilket sammantaget medför både trygghet och styrka till Dalen. Det skadar inte heller att han är en riktig känslospelare som utstrålar både glädje och frustration vid behov – något som kan elda på lagkamraterna på både det ena och det andra sättet. Jag hörde bland annat innebandyexperter prata om att en av förutsättningarna för att alls kunna vinna guld är att ha en världsklassig målvakt – det besitter Dalen!

En liten positiv notering från säsongen var även veteranen Fredrik Hörnkvist som klev in i matchen mot Falun och visade att reflexerna och kunnandet sitter ännu. Mycket roligt!

 

Den breda backsidan

Jag minns att det inför förra säsongen tvivlades på vissa håll kring huruvida Lukas Harnesk som värvades in från allsvenska Täby och tjeckiske landslagsmannen Patrik Suchanek skulle hålla måttet. Det snackades om en tunn backsida i Dalen. Den sortens kommentarer var dock som bortblåsta inför denna säsong, med rätta. Här har vi ett backpar som blandar starkt defensivt arbete med spelskicklighet och viss offensiv spets.

Lukas Harnesk är uppenbarligen den defensivare av de båda, med en nästan omänsklig rörelseförmåga och följsamhet som gör att han vinner närkamper och täcker skott på ett sätt få mäktar med. Det ska dock tilläggas att Harnesk i slutet av säsongen drog iväg några riktigt fina slagskott som borde ha resulterat i mål. Fan vad jag unnar killen att göra mål nästa säsong alltså… Nåväl, Harnesk rankar högt bland mina favoritbackar i SSL och jag hoppas att vi får se Lukas vinna bollar minst en till säsong i Dalen.

Patrik Suchanek, en uppskattad och skicklig back i Dalen som levererar en bra defensiv när han trots ringa längd står upp väl i det fysiska spelet mot stora motståndare, samt en bra offensiv genom imponerande spelsinne kryddat med välplacerade skott .Jag har hyllat att Suchanek kliver fram och roterar plats med forwards emellanåt och helt plötsligt ligger bakom mål och styr anfallet. Jag hoppas verkligen att Dalen får fortsätta bygga på just den biten i anfallsspelet, det ger en intressant krydda och variation som kan behövas. Jag har inte koll på kontraktsläget, men det har varit väldigt tyst kring Suchanek. Det vore onekligen en stor förlust för Dalen om Suchanek lämnar…

 

Offensiven som kommer att göra det

Jajajajaja, mycket tjat i media om att Dalen är målsnåla hit och dit. Visst, Dalen har haft märkligt svårt att sätta dit bollarna emellanåt under säsongen, men det beror knappast på att kompetensen saknas i laget. Jag kommer att gå in lite närmare på vad jag tror varit det främsta problemet under säsongen längre ned, men här vill jag dock ta tillfället i akt att hylla några riktigt härliga spelare som besitter offensiv spets:

Jim Johansson har blivit något av en personlig favorit, kan göra långa fina dragningar, är effektiv i forecheckingen och har ett riktigt fint och välplacerat dragskott. Jag skrev tidigare om att han besitter en riktigt hög högsta nivå, men att han haft svårigheter att hitta jämnheten i spelet. På slutet tycker jag att jämnheten blivit bättre, men det syns att han kan mer än vad han fått utlopp för under säsongen.

Efter att besvikelsen över förlusten mot Storvreta släppt kan dock Johansson ändå blicka tillbaka på säsongen med stolthet över den utveckling han gjort i många delar av spelet. Föregående säsong blev han känd för sitt dragskott, nu har han även kompletterat det med att vara rent utsagt jobbig att möta för motståndarna i kampen om bollen och har blivit klart starkare även i spelet bakåt.

Fredrik Edholm, den ökände skytten i Dalen. Har nog oroat mer än ett uppställt försvar när han laddar ”bössan” och det går knappast att blunda för att Edholm gjort ett flertal poängviktiga mål under säsongen. Vem gör mål i sex mot fem med endast sekunder kvar av matchen i ett ödesdigert läge? Fredrik Edholm förstås! Det slutade på 23 mål under den ordinarie säsongen, vilket får ses som klart godkänt, även om jag tror att Edholm själv säkert känner att han kan göra fler än så.

Det är jag säker på att han kommer göra. I slutspelet har Edholm imponerat även med viljestyrkan han uppvisat, har slitit hårt i närkamperna och i både forechecking och hemjobb, på ett sätt vi inte riktigt fått se under säsongen. Jag vågar påstå att om Edholm tar med sig den där vinnarskallen han visat prov på under slutspelet till nästa säsong, då gör han fler än 23 mål!

Är Patrik Rokka en av Dalens mest underhållande spelare? Utan tvekan är det så. Jag vet inte om självförtroendet sviktat något för Rokka under delar av säsongen, känslan har varit så, men sett utifrån som åskådare är Patrik Rokka en av de spelare som imponerat mest på mig. Duktig på att anpassa sig till olika miljöer (formationer), med fina offensiva kvaliteter, ett rappt avslut och ett imponerande spelsinne är han på många sätt en stark och kompetent spelare.

Patrik Rokka spelade sin första säsong i Dalen och har redan bjudit på poäng (delad första plats med Ketil Kronberg, wow!) och målgester. Under säsongen har jag och Maria skämtsamt noterat att det Rokkas på i Umeålaget och vi kan bara innerligt hoppas att Dalen får äran att fortsätta Rokka på!

 

Vad gick fel under säsongen?

Vad var det då som gick fel under säsongen? Som jag ser det har det största problemet som gäckat Dalen varit svårigheten att hitta balans och harmonin i laget – både vad gäller formationerna, vilka spelar med vilka, samt hela lagets identitet. Vad är lagets spelidé egentligen?

I media har fokus bara hamnat på hur defensiva Dalen är och hur svårt det varit med målproduktionen framåt (så kallat ”målsnåla”).

Det har även pratats om defensiva kontringsstarka Dalen, men i praktiken har kontringarna nästan helt uteblivit under stora delar av säsongen och spelet mot uppställda försvar har haltat något. Dalen har uppenbarligen försökt, men kanske inte varit så påhittiga de behövt.

Till nästa säsong hoppas jag på att Dalen delvis har en tydligare spelidé laget tror på och att de även hittar tillbaka till den där lurigheten som Dalen emellanåt varit kända för. Var är exempelvis frislagsvarianterna? Förutom något enstaka fint slaget frislag har det mestadels varit totalt blankt vid frislagen. Pet + skott eller spela tillbaka till backarna. Jag efterlyser en tydligare identitet och frislagsvarianter!

 

Inför silly season

Som ni märker har jag ingen koll alls vad gäller kontraktslägena i Dalen. Jag kostar på mig att öppet oroa mig över vad som kommer hända med vissa spelare och om vi får fortsätta se dem i Dalenfärgerna. Oavsett ska det bli väldigt spännande att följa Dalen under silly season.

Vad kommer förresten att hända med Johan Eriksson och Nico Svalvinoni?

Varken Johan eller Nico är nog helt nöjda med säsongen som varit. Under VM var Nico Scalvinoni riktigt bra, men i Dalen har han endast kortare sekvenser fått visa vad han går för. Det förvånar mig inte om han lämnar Dalen efter den säsong som varit, vilket vore både förståeligt och tråkigt med tanke på de förväntningar han haft på sig utifrån och säkert även haft på sig själv.

Johan Eriksson däremot är lite av en gåta i nuläget. Har inte riktigt kommit igång och fått visa prov på den spelskicklighet och lurighet han besitter, men visst fasen finns den fortfarande där. Eriksson har stundvis varit glödhet, men också stundvis varit nästan osynlig. Den slutsats jag dragit kring Eriksson är att han fallit offer för det som varit Dalens problem hela säsongen – avsaknaden av balans och harmoni.

Eriksson har kastats runt i formationerna och inte spelat i rätt miljö. Han har därutöver fått sitta en hel del på bänken. Jag tror inte att något av detta hjälpt Johan att hitta jämnheten i spelet – och frågan är nu om han är rejält revanschsugen och vill visa hur jäkla bra han är nästa säsong, eller om han i stället känner att det räcker nu och väljer att varva ner.

 

Stort tack Dalen!

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till Dalen – till spelarna likväl som till ledning och hela föreningen för all fantastisk underhållning det bjudits på under hela säsongen! Jag kan knappt vänta till försäsongen som på riktigt börjar med Scandic cup!

Det känns som en evighet, men jag ska försöka skynda på tiden genom att hitta saker att blogga om under tiden. Ni kan räkna med att jag och Maria sitter på läktaren även nästa säsong!