Dalen – Pixbo (6-5, OT, SSL-herr): Knäskada, femman som glöder och goda exempel

Här kommer ett inlägg något senare än mitt sedvanliga ”en stund efter matchen”, vilket naturligtvis berodde på att bloggande får stå åt sidan när det vankas Melodifestivalen här hemma 🙂 Annars är det ju förstås som allra roligast att skriva om en match direkt efteråt, flytandes på vågen av glädje som följer av en viktig vinst på hemmaplan, men oroa er inte, jag tänker att det finns tillräckligt mycket glädje från gårdagen för att skriva inlägget idag! Tyvärr förde matchen även med sig en både oroväckande och sorglig händelse som jag först ska avhandla innan jag går vidare med matchen i övrigt.

 

Befarad knäskada…

Jag syftar förstås på att Fredrik Edholm blev liggandes under matchen efter en smäll mot hans tidigare skadade knä och slutligen fick bäras ut på bår för att föras till sjukhuset. I första hand lider jag med Fredrik som kämpat hårt för att kunna komma tillbaka från skadan den här säsongen och som visat stor glädje över att äntligen kunna spela igen. Känslan är att säsongen mycket väl kan vara över för Edholm, vilket om så är fallet vore väldigt tråkigt för Fredrik, likväl som ett tungt avbräck för Dalen som tampats hela säsongen med frånvaron av nyckelspelare. Det är även en stor förlust för publiken som fått njuta av Edholms finurliga teknik, sköna svårlästa passningar och stenhårda dragskott.

Jag hoppas för Fredriks del att han får glada besked från undersökningarna, att det inte är i närheten så illa som det såg ut och att han kan vara tillbaka i spel igen snart.

 

Dalen – Pixbo (6-5, OT) (Svenska superligan herr)

Jag kan ju börja med förutsättningarna. Matchen spelades inför 1098 åskådare i Dalens gamla arena, en något mindre och personligare miljö för att spela innebandy. Publiken andas i princip spelarna i nacken när de sitter på bänken, vilket gör det lättare som publik att leva sig in i matchen och notera saker som exempelvis hur extremt mycket Pixbos tränare Jonas Eliasson skriker och dirigerar under en match. Jag undrar om inte Pixbos andrafemma är den femma som fått mest direktiv under spel av någon femma i hela svenska superligan, samtidigt är det ett under för mig att Eliasson inte blev hes under matchen.

Jag tror dock att det gjort Pixbo väldigt gott att få in en lite råare ledning. Känslan av det Pixbo jag sett denna säsong, vilket dock visserligen varit begränsat, är att det blandats det typiska Pixbo-finliret med en något mer råbusig spelstil som märkbart skapade känslor nere på planen. Samtidigt är det som imponerar mest med Pixbo, förutom Jon Hedlunds storspel i målet, möjligen hur snabbt de framför bollen när de har den i sin ägo. Att de nu även har ett synbart kontringsspel gör dem knappast till en sämre motståndare än vad de varit tidigare säsonger, och det är kanske ingen slump att de ligger trea i tabellen. Och just det ja, förutsättningarna var jag inne på…

För Pixbos del är varje poäng enormt viktig just nu för att i slutändan vinna en tredjeplats för att få en valmöjlighet i slutspelet och hemmaplansfördel, eller i vart fall en fjärdeplats för hemmaplansfördelen. Det var med andra ord inte ett Pixbo som hade rest till Umeå för en match utan betydelse.

På andra sidan stod Dalen som precis petats ner utanför slutspelsplatserna i tabellen och som behöver varje poäng de kan samla på sig för att i slutändan ta sig till slutspelet. Jag läste ett citat från Johan Astbrant efter matchen mot Linköping senast där han sagt något i stil med att ”Dalen skulle ha kunnat döda för att ta sig till slutspelet” för att något dramatiskt illustrera hur desperat och hårt Dalen kämpade för att ta hem segern. Och det är inte någon hemlighet att lag som spelar i desperation kan åstadkomma stora saker, vare sig det gäller bottenstrider, slutspelsstrider, kval eller slutspel.

Matchen slutade med vinst först i övertid, efter att Pixbo kvitterade sent i tredje perioden genom Jens Milesson. Väl i övertid gjorde Pixbo en anstormning i spel fyra mot fyra som kändes som att det var kört, tack och god natt, den extra poängen är vilken sekund som helst i Pixbos ägo. Men, tack vare en monsterprestation från Måns Parsjö-Tegnér kunde Pixbos hårda offensiv motas bort och Ketil Kronberg kunde själv gå på kontring med Viktor Nystedt på kanten. Pixboförsvaret som täckte bort Nystedt bra fick dock se sig besegrade av Kronberg som sköt in bollen på egen hand bakom Jon Hedlund och säkrade den ack så viktiga extrapoängen.

 

Femman som glöder

De senaste matcherna har det i Dalen handlat mycket om tredjefemman som fått riktigt fint stäm. Dalens tredjefemma, vilken fram till slutskedet av matchen bestod av Andreas Carlbom, Johan Larsson, Alexander Hedlund och backparet Ludwig Svensson och Pär Forsman, stod för en riktigt fin insats genom hela matchen. De inledde väldigt kvickt med en kontring som verkligen osade mål, men i stället blev det Pixbo som lyckades bryta den sista passningen och själva gick på kontring där Martin Östholm passade Linus Andersson och det blev Pixbo som fick inleda målskyttet i matchen.

Det blev dock chans till revansch redan samma period för nämnda femma när Andreas Carlbom piggt snappade upp en tappad boll i Pixbos egen zon och Alexander Hedlund följde med upp direkt och kunde ta emot passningen från Carlbom och lägga in bollen i Pixbomålet bakom Jon Hedlund.

Alexander Hedlund har imponerat stort sedan han kom till Dalen, hans första säsong i svenska superligan sedan han värvades in från division 1-laget Gamla Stan. Jag och Maria har gång efter annan imponerats av hans spelskicklighet och förmåga att hålla huvudet kallt och stå upp på ett bra sätt mot motståndare, oavsett motståndare. Hedlund kör på utan konstigheter eller slarv, låter sig inte stressas i onödan vare sig det är Rasmus Enström eller Martin Östholm som står för dagens motstånd, vilket är en minst sagt fin egenskap som säkerligen varit starkt bidragande till att säsongen blivit så lyckad för både Alexander, men även för Dalens del.

När vi fick en pratstund med Hedlund efter matchen och nämnde just detta sa han att han medvetet försöker spela på just det viset. Han tillade även att det kanske inte märks, men att han är en spelare som gillar att spela med bollen och att grabbarna i tredjefemman inte är nöjda med att vara en utfyllnadfemma som ska spela av tid, de vill skapa.

Rätt så, för visst skapar de! Utöver nämnda Hedlund har Carlbom hittat fin form och utstrålar viljan att göra mål mer än någon annan i laget just nu, tillsammans har de fin kemi med Larsson som bara vuxit mer och mer ju längre säsongen gått och i och med detta välförtjänt fått mer speltid också.

På backsidan har vi hårt slitande Pär Forsman som utöver hårt arbete i mina ögon står för jämnhet och levererar stabila insatser match efter match. Jag har nog skrivit det förut, men att nyförvärv som Forsman och Hedlund kommit in i Dalen och levererat så mycket som de gjort, utan någon egentlig startsträcka, det har varit enormt viktigt för Dalen som troligen skulle ha fått svårt att nå ett slutspel annars. Jag syftar förstås på hur viktig roll de haft för Dalens framgångar under säsongen när övriga femmor haft svårt att leverera. Dalens tredjefemma, visst är de mer än en utfyllnadfemma och har så varit stora delar av säsongen.

Sist, men på intet sätt minst, har vi Ludwig Svensson som spelar med mycket energi och gör livet surt för alla motståndare som inte uppskattar att få en stångande buffel i ryggen i princip hela bytena han är inne. Jag kan faktiskt inte minnas när Svensson drog på sig en onödig tvåminutare senast, och kanske är det så att han börjat hitta gränsen för att vara jobbig, men utan att gå över gränsen… Nå, fart och fläkt bjuder han på också och jag tycker att det är så fint hur hela femman roterat positionerna vid behov när någon av backarna kliver upp. Jag ser mycket fram emot att fortsätta se vad denna femma kommer att leverera under de sista matcherna av säsongen – når vi slutspelet? Mja, chanserna känns klart högre så länge det glöder om denna femma, helt klart!

 

Det svänger… och explosivitet

…när Patrik Rokka är på spelhumör! Ja, ni läser rätt, Rokka var tillbaka och bjöd på en hel del underhållning. Utsågs till matchens hjälte gjorde han för sina prestationer i matchen vilka förutom några fina passningar även bestod i hårt slit och ett styrningsmål från en långpassning från Lukas Harnesk.

Det syntes tydligt hur hårt Patrik kämpade för att vinna matchen, gick förutom finlir i offensiven även in hårt i närkamperna och täckte skott i defensiven. Möjligen var Rokka extra laddad efter frånvaron de senaste matcherna. Inte långt före den beryktade krocken med Nystedt var han ju sjuk också, men nu kunde Patrik Rokka alltså äntligen spela ut mer, till publikens stora glädje.

Lukas Harnek, som alltså utökade sin poängskörd med assisten till nämnda Patrik Rokka, men som jag ännu hellre vill lyfta fram för hans fina bollvinst i power play när Pixbo höll bollen fint och gjorde det svårt för Dalen att ta tillbaka den. Vi pratar om explosivitet! Som så ofta får han det att se så vansinnigt enkelt ut, Lukas, bara in – snap – bollen är i Dalens ägo igen. Who you gonna call? Lukas Harnesk förstås! På samma sätt måste publiken bara älska hur Harnesk stormar in på planen från bänken för att tveklöst offra sig för att bryta en passning, eller täcka ett skott i en snabb kontring från motståndarlaget!

 

Första målet sedan comebacken och goda exempel

Jim Johansson som spelar tillsammans med Sebastian Degeryd och Jonas Svahn har gått mållös sedan comebacken under de första två matcherna, men har ändå stått för en fin insats överlag där han imponerat med explosiv snabbhet, fina passningar och med hjälp av sin långa räckvidd varit tuff uppvaktning för motståndarna på mittplanen.

Nu fick han dock möjligheten att båga och skjuta ostört – och då sitter det ju förstås! Mycket trevligt att få se Jim göra mål igen, vilket jag förstod av tisslet och tasslandet runt läktarna att det var fler än jag som kände så.

Jag tänkte avsluta inlägget med att nämna två kämpar och pådrivare som föregår med goda exempel och driver på Dalen bra när det behövs som allra mest. Jag syftar förstås på Ketil Kronberg och Mattias Ljunggren.

Det fina med Dalens gamla hemmaborg är närheten till spelarbänkarna och planen, det gör det lätt att höra sådana detaljer som till exempel när Mattias samlar laget direkt efter att lagkamraten Fredrik burits ut på bår och ger några välbehövliga uppmuntrande ord: ”Nu startar vi om!”.

Det gör det också lättare att se och höra hur de styr spelarna både av och på planen, och där tycker jag att de förtjänar beröm!