Dalen – Falun (6-4 SC): Om vår underbara virvelvind och om att nyfrälsas

Med mitt tredje innebandyabonnemang numera aktiverat (jag har en irriterad rant innestående för dumheterna med att varenda match ska kräva ett nytt inlogg på en ny sida och ytterligare en månadskostnad) och en fortsatt något skeptisk känsla kring svenska cupen i innebandy sitter jag ändå här med en god känsla. Farhågorna som jag nämnt tidigare att omgivningen målat upp kring detta Dalen som skulle vara för skadeskjutet för att vara att räkna med denna säsong kan vi nog lämna bakom oss, eller?

Några saker är uppenbara – Dalen har kvar en jäkla massa kvalitet i detta lag och Dalen spelar med hög press, fart och en tro på det egna spelet som är befogad. Samtidigt syns några tydliga förändringar också där den mest påtagliga ändå måste vara att de inte längre har tre jämnstarka femmor (eller något som liknar det), utan där det främsta vapnet sitter i de första två femmorna.

Med det sagt vill jag dock inte ringakta Dalens tredje formation som jag ändå tycker är intressant och där jag framför allt tycker att det finns en väldig massa vilja och energi. Jag har med glädje kunnat notera att Anton Ahlbäcks nerver som höll honom tillbaka den föregående säsongen tycks vara helt under kontroll och jag tycker att han har inlett starkt! August Flod fick en del byten under den senare delen av matchen och gjorde det riktigt bra – han känns rejäl på planen.

Matchen då?
Annars började ju dagens match på kanske sämsta tänkbara sätt (nå, allt är relativt) när Viktor Nystedt gjorde ett snöpligt självmål blott elva sekunder in i den första perioden. Det råder dock inga tvivel om att Nystedt revanscherade sig under matchen, för jisses vilken match han gjorde! Viktor är vår underbara virvelvind som skapar kaos i motståndarnas anfallsspel lika gärna som i motståndarnas försvar – han skapar chanser framåt lika ofta som han gör viktiga insatser i försvaret, dödar tid när det behövs och liksom studsar fram mellan motståndarna som en flipperkula, men får det att se så självklart enkelt ut på något vis och plötsligt är han i offensivt sarghörn och rör om med en snurrpassning. Ja jisses, jag blir snurrig bara av att skriva om det, men Viktor Nystedt ska vi vara tacksamma för att vi har i Dalen!

… matchen då?
Förlåt, jag kom av mig i min iver att skriva några rader om en av matchens bästa spelare på planen. Jag återkommer till några fler jag vill nämna. Matchen då… ja, matchen. Alltså, jag upplevde att Falun såg som allra farligast ut när de under framför allt matchens första halva gick i någon form av raketfart framåt rakt mot mål och det nästan var svårt att hänga med i streamen vad som höll på att hända. Dalen hade dock bra koll på läget, med Måns Parsjö-Tegnér i sedvanlig månsterform (ja jäklar vad bra han är, missade att nämna detta i mitt förra inlägg men han är ju helt otroligt säker?) och ett försvar som verkligen gjorde det fint idag. Facit? Noll insläppta mål i spel fem mot fem för Dalens del. Faktum är att Dalens samtliga mål gjordes i numerärt underläge eller på straff – om jag inte räknar med Nystedts självmål. Det måste ju innebära toppbetyg till Dalens försvarsspel?

Anfallsspelet då? Alltså, jag upplevde att Dalen skapade en hel del chanser framåt, men liksom inte fick dit bollarna. Inte heller att det såg nervöst ut, utan snarare att det var nära men inte mer än så. Jag tycker mig höra något gammalt citat från Johan Eriksson för ett antal år sedan där han pratade i någon intervju om att så länge chanserna skapas så kommer allt att lösa sig – och visst skulle man kunna säga att så även blev fallet här. I tredje perioden rasslade det slutligen till ordentligt för Dalen som inledde den målmässiga vändningen från underläge 1-4 till att sluta 6-4 med att Anton Åkerlund smällde dit Dalens andra mål i matchen och gjorde det med ett jäkla fint gameface. Det var inte svårt att tolka uttrycket – Dalen var påkopplade! Matchens finaste mål stod nog annars Alexander Hedlund för och jag ser fram emot att få se high lightsen så småningom, för det kändes nästan overkligt när han snirklade upp den i målet i en tilltrasslad situation.

Spelare att nämna
Jag lovade att återkomma till några spelare jag ville nämna. Jag har ångrat mig – jag stannar vid en spelare. Ketil Kronberg. Jag förstår inte hur han kan vara äldst på planen, men ge sken av att vara piggast av alla. Hur gör han det? Jag kan inte hylla honom tillräckligt, även om gudarna ska veta att jag skrivit om hans bedrifter i bloggen vid åtskilliga tillfällen, men jag känner mig nyfrälst varenda säsong. Och denna säsong har jag redan blivit smått förälskad i energin som finns mellan Kronberg och Emil Wiklund – helt magiskt! Frågan är hur många bollar dem kommer vinna högt upp i banan med den där pressen, känslan är att det kan bli många…