Ett tåg som kraschar i slow-motion: Om Dalens utträde, känslor och ett löfte

Ni vet de där klassiska tv-scenerna som utspelar sig på en filmscen och det görs omtagningar för att få till rätt känsla. Det skruvas på någon detalj för att förmedla rätt känsla på filmduken. Omtagning – försök igen, tills det blir rätt! Jag vill inte skriva ett inlägg som känns tillrättalagt på det sättet. Det är svårt att förklara hur jobbigt det varit att skriva det här inlägget och försöka sätta ord på mina känslor. Jag vill vara smärtsamt ärlig om hur jävla jobbigt det har varit att i flera månader se sitt lag spela sig ur den högsta ligan som att se ett tåg i slow-motion på väg mot en allvarlig krasch utan att du kan göra någonting för att stoppa det. När kraschen sedan kom och det blev svart kändes det bara så… smärtsamt tomt. Som att en del av ens hjärta slits ur kroppen, att bli lämnad.

Det är ett jobbigt inlägg att skriva, men jag känner mig skyldig att göra det. Sätta ord på besvikelsen över att det ens kunde hända. Besvikelsen som blandas med smärtan av att se spelare och tränare helt förkrossade när slutsignalen ljuder. Ilskan inom mig när en idiot på läktaren bestämmer sig för att ta tillfället i akt att visa en av människans vidrigare sidor genom att öppet håna Viktor Nystedt som skadade sig under matchen och haltar förbi nere vid spelarbänken bland spelare med tomma glansiga ögon. Det provocerar mig att mötas av sociala medier där det ska fiskas efter billiga likes och ryggdunkar genom onödiga kommentarer riktade mot våra spelare, mot mitt lag. Ett ovärdigt beteende…

Jag orkar inte ens analysera de små, små marginalerna som kunde avgjort allting åt det andra hållet. Alla kansken, alla om och alla stolpar ut – det som hänt har hänt. Inga ursäkter eller förklaringar ändrar det faktumet. Dalen spelar inte längre i svenska superligan. Det är okej att vara ledsen, arg och besviken, men jag ser bara ett alternativ framåt – att leda alla de känslorna in i elden inom mig som symboliserar min revanschlusta och mina starka känslor för den här föreningen. Om Dalen spelar i allsvenskan följer jag med ned. Jag vägrar lämna. Dalen har lovat göra allt vad de kan för att ta sig tillbaka och på samma sätt lovar jag göra allt vad jag kan för att stötta båda våra lag på denna resa som supporter.

Jag har aldrig varit en medgångssupporter och jag tänker inte börja nu. I medgång och motgång. Särskilt i motgång – det är nu Dalen behöver oss supportrar. Om vi blir färre på läktaren lovar jag att skrika och applådera ännu mer. Jag lovar att uthärda innebandyns tomma löften om satsningar på allsvenskan som knappt märks och jag uthärdar att det knappt skrivs något alls om allsvenskan (eller SSL för den delen). Så lätt blir Dalen inte av med mig. Och nej, ni kommer inte se mig på läktaren i ett annat lags matchtröja.

Om den här säsongen har lärt mig någonting om mig själv är det att jag bryr mig så jävla mycket om Dalen att jag ibland nästan ångrar att jag följde med på den där första innebandymatchen för 11 år sedan då jag förälskades i sporten. Det gör helt enkelt för ont när motgångarna samlas på hög och den här säsongen har fan varit det värsta, men vetskapen om att det kommer att vända ger mig hopp. Damerna har visat vägen och etablerat sig som ett topplag i allsvenskan med goda chanser att kämpa sig tillbaka – nu är det upp till herrarna att göra samma resa! Vi har revansch att utkräva!