En helt vanlig fredag, en dag i februari. Jag viker tvätt, sätter upp gardiner. Spikar upp tavlor, speglar, ljuslyktor. Det händer inte mycket här idag. Inte ikväll heller.

Det som är mest spännande på Öbacka ikväll är pizzabakandet som jag och pojkarna skall göra. Jag hittade ett fantastiskt bra recept på pizzadeg i höstas. Ikväll skall jag utveckla det lite grand. Jag och killarna gillar att laga mat tillsammans. På något sätt så känns det mer som om det faktiskt är helg då. När vi lagar maten tillsammans alltså.

Annars?

Det blir en fantastiskt lugn kväll, jag, pojkarna. Bara njuta av varandra. Precis som det skall vara en fredagskväll. Kika på lite Sci-Fi, mysa, stanna uppe länge. Imorgon? Imorgon är det en annan dag.

(Kände på kattskrällets mage och tror ni inte att det minsann sparkar därinne…det indikerar väl att det inte är så länge kvar va? Jeesus…Bolåda? Vart? Gaahh!)

Puss på er alla finingar.

Veronica Maggio. Jag älskar henne.

Idag var jag iväg en tväris till Maxi för att handla lite och återkom med en dräktig katt. Japp, kattstackaren som jag lämnade ett tag hos min mamma är dräktig. Ja, jag älskar min katt. Jag älskar katter, jag älskar kattungar. Smillabäjbi får dessutom de vackraste kattungar någonsin.

Meeen…

Med förra sommaren i färskt minne så är detta någonting jag inte vill gå igenom igen. Kattungar överallt, tömma kattlådor stup i ett, mata dem. Smillabäjbi som drog hem möss konstant och lämnade dem, oftast levande inne i köket. Bara för att vara snäll med hennes små prinsar och prinsessor. INTE uppskattat av mig måste jag erkänna, men det var ju en fin gest av henne.

Ja, jag vet. Vi borde ha steriliserat henne. ja, jag vet, vi borde ha gett henne p-piller iallafall. Men, Nu var hösten en jobbig tid för mig. riktigt jobbig. Allt sånt försvann i min egen privata röra.

Nå, X trodde väl att hon hade nån månad kvar av dräktigheten. Så, är det någon som absolut vill ha kattungar av henne sen så vet ni vart de finns. Jag har bra rekommendationer av de som tog hennes förra ungar. Hon är en bra kattmamma, vår livsfarliga grå kisse. Den bästa faktiskt.

Hursom. Torsdag…torsdag…torsdag.

Om jag upprepar det tillräckligt många gånger kanske jag får in i min lilla skalle att det faktiskt ÄR torsdag. Städtorsdag. Visst har jag berättat för er att jag INTE är pedant? Inte för fem öre. Jag borde kanske vara det med fyra barn och allt. Jag ogillar stök. Jag ogillar ostruktur. Men, alltsomoftast så känns det som om jag är ensam om att städa. Ensam om att vilja ha det städat. Nu när X har flyttat så måste jag erkänna…det är mindre stökigt här hemma (inte för att X var den som drog fram mest, där låg han och barnen i samma klass;-).

Det stök som finns, är MITT och barnens. Lika förbaskat trist att städa för det.

Nå, lika bra att bita i det sura, bittra, förbaskade äpplet och ta itu med röran. Det försvinner INTE av sig själv och…tänk vilken lycka när det är klart. Såpadoften som ligger i lägenheten. Alla saker på sin plats. Ja, jag gör´t bara. NU!

LAVVLI.

Så. Onsdag.

Jaha, vad gör en liten Linnéa idag då? Jo, hon gör en massa trista, tråkiga ärenden. Ringer en massa trista tråkiga samtal. Ja, livet blir inte mycket roligare än såhär. Även om jag bor på Öbacka, pläjset där solen alltid lyser.

I somras mötte jag nya människor i mitt liv. Fantastiska kvinnor. Som på mer än ett sätt berikat mitt liv. Genom dem mötte jag ännu fler starka kvinnor. Nå, nu på lördag så kommer dessa fantastiska kvinnor hem till mig. Barnen skall till sin pappa. X har ett av de tristaste jobb någonsin. Vi har lite svårt att byta helger sådär mellan oss, han jobbar nämligen varannan helg. När han inte jobbar varannan helg så har han spelning. Men, denna lördag är viktig för mig. Det är genom starka, vackra människor i livet som man växer. Genom dem man kan finna den där inre styrkan att gå vidare, att känna att man faktiskt är någonting (vilket jag har lite svårt att förstå just nu). Jag längtar som en tok.

Trots att solen inte lyser på andra ställen i Umeå just nu. Trots det så kan jag inte låta bli att känna ett visst hopp, en viss tillförsikt till att det finns en mening med allt.

Att allt som händer, händer för att jag skall lära mig någonting.

Så, jag tittar ut genom mitt vardagsrumsfönster, ser solen som skiner därute. Tar på mig solglasögonen och börjar så smått att traska iväg.

Även om jag kanske ser rätt trött ut idag, så känner jag mig rätt så pigg.

LAVVLI!

Ibland så behövs det inte så mycket mer än en låt.

Idag när jag låg i min säng och kände mig ytterst ynklig kom jag ihåg en påminnelse jag fått av en god vän om att se Dear Zachary, en dokumentär om en mördad fars påminnelse till sin son.

Nå, jag såg den. Grät ytterligare och någonstans där, mitt i mitt eget patetiska liv så kände jag att jag nog inte skall gnälla ändå. Jag lever. Jag har fyra fantastiska barn. Jag har någonstans att bo och jag har tonvis med vänner som gillar mig för den jag är.

Detta till trots så har det inte varit en bra dag idag.

Jag försökte bortse från min patetiska situation och fokusera på att DET KUNDE VARA VÄRRE… vilket jag till slut iallafall kunde greppa, med lite stöd från en finfin vän (tack snälla, söta, fina du).

Efter ett varmt bad, mätta och belåtna barn så skall jag hoppa i säng tidigt. Försöka se det ljusa i livet. jag har minafyrafina barn iallafall.

OM ni ännu inte sett Dear Zachary, se den. Det är sista chansen idag nämligen. På något sätt så hamnar de trasiga pusselbitarna i ens eget liv lite på plats, inte mycket. Men lite…

Ja…Tisdag.

Ni vet den där magkänslan jag gick och lade mig med igår? Den har inte blivit bättre. Den suger sig fast, som en liten blodigel har den bosatt sig i min mage. Jag är irriterad, lättretlig, lider av akut kaffebrist och borde, borde egentligen vara fantastiskt glad. Det går inte.

Jag är dessutom än värre i nacken idag. Det har, precis som jag förutspådde, spridit sig till käken och gör mig inte bara sned i hela ryggen utan jag har vissa svårigheter med att tugga ordentligt. Det kan ju bara vara en bra sak, jag kommer ju inte att kunna äta ngt, ergo kanske tappa ett kilo eller två.

Jag borde dessutom ta upp min joggning igen. Nu när vi ändå är inne på hälsoaspekter av mitt liv. Ja, jag borde. Men, det är så fantastiskt mycket annat som jag borde göra. jag borde bli rik, jag borde städa, jag borde göra än det ena än det andra.

Idag känns det som om alla måsten lastas på mig och jag ramlar bakut av dem. Just idag vill jag inte vara vuxen. Just idag vill jag vara 15 år igen (utan nackspärr).

Ja, det har definitivt med min nackspärr att göra. Ni vet, ont skall med ont fördrivas. Därför surar jag ihop idag, knaprar alvedon och lider. Så idag, har ni något vett så stör ni mig inte nämnvärt idag.

Men MAJ GÅÅÅD vad jag gnäller?

Bor jag i gnällbältet eller? Ja, idag så gör jag nog det.

Jag vaknade imorse med nackspärren från helvetet. Den har bara eskalerat. Säkerligen är det ett av mina straff. Jag har välan gjort något ondskefullt som jag måste straffas för, eller så har jag legat i de skummaste av kuddar. Eller på helt fel sida.

Hur som så är det förbaskat jobbigt. Mitt huvud kan inte vara sådär spontan som det brukar vilja vara. Eller huvudet kan ju vara spontan, det är snarare nacken som jävlas med mig. 

När barnen ropar på mig måste jag vrida HELA kroppen annars kan jag inte se vad de gör. Fråga exakt hur snyggt det är liksom? 
Vilken tur att jag inte var bjuden på däjt ikväll, hur hade det sett ut? 

Sitta där, uppklädd och dan. Försöka se ljuvlig och vän ut när jag använder hela kroppen för att ta en tugga. 
-Vänta, jag skall bara äta en matbit innan jag svarar ljuvt på din fråga.
Varpå jag halvt slänger mitt huvud ned över tallriken för att få i mig en liten tugga.

Nackspärren sitter dessutom på halva halsen och undersidan av käken med, det känns som om någon kört in en sån där som rasar när man bowlar där. Bara på ena sidan då. 

Supersnyggt måste jag erkänna. Imorgon har det säkert spridit sig till munnen. Jag kommer att se ut som om jag vore halvsidesförlamad (absolut inget fel med det, det är tragiskt för dem som verkligen är det, nu är ju inte jag det…). 

Ni har säkert nångång haft nackspärr ni med. Då vet ni att man kan inte ligga ordentligt, inte sitta ordentligt, knappt tänka. Allt som snurrar i den lilla skallen som sitter på nacken är hur i helvetet man skall kunna röra sig så försiktigt som möjligt.

Bah, triviala problem. Men, det är orsaken till att jag ligger vaken denna sena (tidiga) timme. 

Lid med mig så skall jag lida med er när det blir er tur.

Jaha.
Då var även denna dag över. Det jag tyckte var jobbigast med hela dagen var nog alla blombuketter som hängde på dörren. De vackra kärleksförklaringar jag fick både som sms, via mail och ja, ta mig tusans gubbar om jag inte dessutom fick handskriva heta kärleksbrev tapetserade på alla väggar i lägenheten. Förvisso vansinnigt smickrande.
-Tack alla mina beundrare, men jag är inte intresserad.

Jag nöjer mig med att laga till en finfin middag till minafina & X, ta emot (förvisso) den finaste gräddbakelse med mitt handskrivna namn på av ytterligare ett X & förmånen att få diska efter maten. Det är sånt som gör mig lycklig.

Jag har ju sagt att jag ogillar romantik, att jag inte förväntar mig sånt alls. Att jag inte kräver någonting. Inte ens ett finfint sms.

Med en konstig känsla i magen, väldigt lyckliga barn, så lägger jag mig i sängen med den förvissningen att nästa år, nästa år…då är det jag som blir bjuden på middag. Då är det jag som får ett handskrivet kort där det står varför just jag är så bra.

För ni vet ju, What goes around, comes around.

Bitter? Jag? Bah!