Jag har suttit framför datorn i flera många timmar nu och funderat på vad jag skall skriva om. Ingenting har känts speciellt lockande.

Så. Jag tänker skriva om städning.

What? Undrar ni nu?

Städning som är så fantastiskt trist.

Jajamensan. Det är det, supertrist. Jag hatar att städa. När jag var yngre så brukade min superpedantiska kompis locka mig till att städa mitt rum bara för att hon inte stod ut med min röra. Jag hade travar med böcker liggandes över hela rummet. Tidningar på varje liten millimeter av yta. Kläder, rena blandade med smutsiga låg i en enda hög och kramades, vackert tyckte jag. Det tyckte inte vare sig min mor eller min superpedantiska kompis. Jag förstod aldrig det där förrns jag blev vuxen själv.

Jag är fortfarande inget större "fan" av städning. Ogillar det skarpt. Men, den där vuxna sidan av mig har på ett magiskt sätt tagit över min slarviga sida och tvingar mig därmed att iallafall minst en gång i veckan dra fram den förhatliga dammsugaren och skura golvet för allt jag är värd.

Denna gång i veckan är på Torsdagar. Jag brukar förbereda barnen iallafall en dag innan så de vet att morgondagen är städdag. De är lika ogillandes inför det faktum som jag själv är, men på ett skumt sätt så har de resignerat och bara gillar läget.

Värre är det nog med mig själv. Jag preppar mig själv hela långa dagen. Surar, bävar. Får ångest säkert 10 gånger innan jag till slut bara sätter igång. Nu är mitt hem inte på långa vägar lika katastrofalt som det var när jag var en liten flicka. Men, *ryser* en gång städhatare, alltid städhatare.

Så, imorgon är det alltså den stora dagen D. Städdag i den excellenta familjen Olsén.

Ja, jag vet att det är fantastiskt när det är klart, när huset doftar gott av såpa. När alla saker ligger på sin plats. Spelar ingen roll. Jag hatar det fortfarande.

När jag blir miljardär skall jag anställa en städerska. Japp, så är planen.  (om nu inte någon känner sig manad att komma till mig imorgon och storstäda mitt hem, gratis. Ni får en puss och oändlig vänskap som belöning)

Jag har under några månader fastnat stehårt för TantCountry.

Jag vet inte varför. Jag tycker musiken är trallvänlig, rolig. Bra texter om sorg, glädje, saknad och tja…Livet helt enkelt.

Min första favorit var Waylon Jennings version av Lucille. En finfin liten bit. Den spelas bäst på sträckan mellan Umeå och Sundsvall, gärna på repeat. Sist jag drog till Sundsvall hade jag ingen cdspelare i bilen. Bara en gammal FM-radio som knappt fick in någon musik alls.

Så? Vad gör man då?

Jo, man sjunger den högt för sig själv i bilen.

Min nya Favorit är en annan Waylon låt.

Ja.

Ibland önskar jag att jag visste vad som rör sig i min lilla Tantskalle. För, tant? Det är jag. Stolt över det dessutom.

Ikväll poppas det TantCountry hemma i mitt yttepyttekök "öst på stan". Det smaskas Tacos med de fina och har barnen otur så kan det hända att mamman sjunger högt.

🙂

Ha en finfin Lördag nu. Det garanterar jag att jag skall ha.

skrivet av Helena Nilsson Springare och som alltid så fascineras jag av hennes klokhet (Helena, du ÄR fantastisk).

Hon skrev om personlig integritet och säkerhet på den stora vida webben.

Jag har Facebook, jag har twitter. Jag är väldigt aktiv på bägge sidorna dessutom. Jag gillar sociala medier, jag brinner för dom kan man nästan säga. 

Så, hur väljer jag att offentliggöra mig som person då? Jag har mina ups och jag har DEFINITIVT mina downs. Men, och detta tycker jag är vansinnigt viktigt. Jag försöker att leva på den sociala webben som jag lever i verkliga livet.

Jag gör mig inte till en bättre person, what you see is what you get. Nothing more, nothing less.

Jag pratar, mycket och ofta. Jag är sprudlande glad oftast men har mina perioder när jag deppar ihop. Vilken person har inte det? Som tur är så går de över rätt fort. 

Jag smutskastar ingen, för jag vill inte kasta sten i glashus…och, VAD vinner jag på det? Egentligen? Ingenting måste jag säga. Jag är inte sån som person i verkliga livet så varför skall jag helt plötsligt bli det på nätet?

Jag lägger alltså inte upp bilder utan personens medgivande, jag försöker att inte prata alltför mycket om mina barn (men det är ju svårt, så fantastiskt underbara som de är). Jag vill inte vara den som mina barn eller min familj skäms över.

Jag är jag, oavsett om ni läser mina inlägg på Facebook, Twitter eller mina bloggar.

(nu lurades jag lite, jag har faktiskt rensat lite i min andra blogg, tagit bort en del PRIVATA inlägg, de finns kvar. På annan plats bara, det var en del tankar och funderingar där som jag vill behålla för mig själv, de personliga? De finns kvar. Oroa er inte.)

Jag önskar så att alla ville läsa detta. Lite Netiquette skadar aldrig 🙂

http://www.albion.com/netiquette/corerules.html

Nu, ha en finfin fredag.

Det skall jag ha.

Jag ogillar rasism, smygrasism, homorädsla. Jag förstår inte hur människor inte kan förstå att människor ÄR olika. Alla ser inte likadana ut, alla tänker inte på samma sätt, alla rör sig inte likadant.

Jag blir ledsen när människor som jag tycker om inte delar min uppfattning. Men, jag respekterar deras åsikter.

Det är en del av min ståndpunkt (eller är det fel uttryck?), att alla måste få uttrycka sig, alla har lika stor rätt att säga vad de tycker. Men, när åsikterna de propagerar för styrs av främlingsfientlighet, rädsla för det annorlunda. Baserat på händelser sedan länge tillbaka? Då blir jag ledsen.

Jag är inte rädd för det som är annorlunda, det som inte är som jag. Personligen anser jag att jag är ganska så tråkig, vad trist det vore om alla var likadana som jag. Vilken vansinnigt trist och tråkig värld det skulle vara att leva i.

Tänk, om alla skulle tycka som jag?

Vem skulle jag då diskutera med?

Man kan ju inte diskutera om inte olikheterna funnes.

Då skulle jag ju lika gärna kunna sitta framför spegeln och diskutera med mig själv.

Att människor är olika är det som gör oss till människor. Med alla våra olika hudfärg, ögonfärg, kön, sexualitet. Alla olika tankar, funderingar.

Jag försöker att inte vara fördomsfull, ofta lyckas jag, ibland misslyckas jag. En del fördomar sitter så djupt rotad att de är svåra att få bort. Men, jag försöker. Jag tänker på det och är medveten om mina brister.

Jag är trots allt inte mer än människa.

Jag försöker att vakta mina ord, tänker efter en gång innan jag öppnar min klumpiga lilla mun. Samma sak där, ofta lyckas jag, ibland misslyckas jag.

Trots allt, människa.

Nu tänker jag inte prata mer politik, inte via Twitter, inte via Facebook, Inte via denna blogg (eller någon annan)

Nu får det vara!

Min grönögde prins fyllde nio år den 13/5.

Det råkar även vara min namnsdag, så gissa om jag fick världens finaste namnsdagspresent:-)

Nå, Det var en torsdag.

PÅ söndagen fick vår grå, farliga tigerkatt Smilla kattungar.

Hon fick inte en, inte två, inte tre, fyra, fem utan hela SEX ljuvliga små ullnystan! Jag hade hedersplatsen när hon födde de små liven. Jag fick inte lämna henne. Utan jag var tvungen att sitta där, bredvid henne, hålla tassen. Stryka henne över magen. Över hennes vackra ansikte. Viska lugnande ord till henne, hjälpa henne att ta fram de vackra små djuren.

När vi hörde klampet från barnen utanför, jamade Smilla, tittade oroligt på mig som för att säga:

– Snälla, håll barnen utanför!

Så vi, jag och min vackra kattmamma gick igenom detta. Vi satt i tre timmar. Jag fick inte gå därifrån.

Mina barn, stod utanför.

Oroliga över att Smilla skulle ha ont.

När det äntligen var över kände jag mig så priviligerad.

Så stolt.

Som om det var jag som fått fram alla dessa ljuvliga bebisar.

Nu, är mina bebisar, mina fina ljuvliga ungar gamla nog att flytta hemifrån.

Fem av sex har redan flyttat.

Två till Holmsjön, en till mittinnneistan, en flyttade inte långt, bara några hus härifrån. En av dom, Lill -Darth (katten som trodde att han var en hund egentligen), flyttade hela vägen till Göteborg.

Nu har vi bara en kvar.

Smulan, sötnosen som undrar vart syskonen är!

Jag?

Saknar dem alla, men förstår att jag Inte är ett uppfödarämne.

Jag saknar dem alla så mycket.

Trots att det luktade kattkiss hela tiden.

Trots att de rev ut mina nyplanterade blommor.

Trots att vi stängde av delar av huset för dem.

Trots att vi aldrig kunde ha fint hemma då kissebebisarna rev ut allt på en gång.

Mina fina ljuvliga bebisar.

Jag vet att Ni har fått de finaste hem en katt kan få!

Men nu, nu är det slut på kattbebisar för oss Obbolianer!

Vid det här laget borde jag ha lärt mig att INTE ta med mig barnen på Ica Maxi. Men, som ni vet så lever jag i någon slags konstig värld fortfarande där mina barn är lugna och snälla och alla fjärilar fladdrar runtomkring oss som för att visa oss att allt är superultraextraidylliskt.

Jag BORDE ha lärt mig, borde, borde, borde.

Icket då.

Idag tog jag dock inte med mig alla minafyrafina. Nej då, jag tog de två små. Vilket i sig bara det faktiskt ÄR en bedrift, jag borde få något slags pris, faktiskt.

Nå, barnen var till min stora förvåning inte alls speciellt galna, inte mer än vanligt vill säga. När jag hade shoppat för mycket, många pengar så bara dog min självscanningsapparat!

Ni som handlar mycket och ofta (som jag faktiskt gör, shit…jag har ju FYRA POJKAR för guds skull, vet ni hur mycket de ÄTER?) vet att självscanningsapparaterna är den bästa uppfinning sedan mensbindan kom till.

Att slippa stå i kö, att slippa rada upp alla dessa varor. Att slippa få alla varor ihjälklämda i varubandet för att någon nitisk kassörska inte har tid att lägga undan de mest känsliga varor. Bara det är ju en dröm.

När så självscanningsapparaten dör?

Näe, sånt vill man inte vara med om. Men jag, relativt glad i hågen haffade någon stackare och frågade vad jag skulle göra.

Varpå människan skrämmer slag på mig genom att säga att:

– Näe, vettu… Du får nog ta en ny apparat och scanna alla varor igen!

What?? Skulle inte tro det va?

Så jag fortsätter att shoppa, betydligt mer irriterat nu. Barnen, som är små känslomagneter känner av min irritation och blir helt galna. De skriker, bråkar och tjafsar fast jag verkligen försöker att hålla mig lugn.

När jag så kommer till den vanliga kassan så påtalar jag mitt "lilla" problem varpå hon, kassörskan "from Hell" (alltså, det tycker jag ju inte…egentligen. Hon gör ju bara sitt jobb, men just då blev jag så irriterad) säger:

– Ja, men om du hade gått till informationen så hade de kunnat fånga upp din handling, pratade du inte med någon anställd?

Med rök strimmandes ur öronen svarar jag:

– Jo, det gjorde jag, men han sa att det var helt kört!

– Jasså, svarar hon. Sedan är det tyst!

Jag packar ihop mina varor, inga fler rökstrimmor pysandes ur öronen. Nu är det en hel vulkan som exploderar.

Går ut därifrån.

Skriker ur all min ilska på telefon till min UNDERBARA man!

Som, vid detta lag känner mig bara svarar:

– Älskling då kommer du hem snart då? Puss! Älskar dig!

Denna gång var det jag som borde ha stannat hemma!

För, barnen var snälla.

Hm… Jag skall nog överlåta handlandet till maken snart tror jag.

Igår kväll var jag ute på pub med SnyggP och SnyggW. Även kallad Snyggtjejerna.

När vi väl kommer dit så har SnyggP en av sina kollegor med sig. Jag (som faktiskt, tro det eller ej) är en väldigt väluppfostrad  flicka sträcker fram handen, presenterar mig själv:

– Hej, Linnéa…

Längre hann  jag inte förrns kollegan tittar på mig, säger med en ganska hög röst:

– OLSÉN?

Måste jag berätta att jag blev lite skärrad?

– Ja… svarade jag med en darrande stämma, undrade i mitt stilla sinne om detta var en människa som jag till varje pris måste undvika. Om hon hyste något slags personligt agg gentemot mig. OM jag låg på hennes dödslista. OM jag någon gång i ett svagt ögonblick förödmjukat henne på något sätt. Hjärtat pulserar snabbare än vad det någonsin gjort och jag börjar leta efter flyktvägar.

Då tittar hon på mig, ler och säger.

– Åh, jag läser din blogg.

Vilken lättnad! Hon var inte farlig.

Sedan måste jag erkänna att jag har aldrig blivit så smickrad i hela mitt liv. Jag är ingen skribent, absolut inte på långa vägar. Jag tycker bara att det är roligt att skriva. Får jag någon, vem som helst att skratta. Även om det är på min egen bekostnad så är det en bonus.

Dessutom så säger hon Kollegan, som faktiskt har ett namn, SnyggM att när jag skriver så går det rakt in i hennes hjärta. Att hon till och från får gåshud. Att det känns som om jag skriver om hennes liv.

SnyggM har, som jag fyra barn. Hon vet hur det är.

Hur man ibland bara vill kasta in handuken.

Hur man ibland seriöst överväger att lägga ut barnen på blocket.

Hur dessa barn, som man ena minuten skulle sälja, med en enda blick kan få mammahjärtat att smälta som en isbit i strålande sol.

Hur hjärtat svämmar över av kärlek till dessa fina barn.

För mig Är SnyggM´s ord bättre, viktigare, större än vilket annat skribentpris som helst.

Detta inlägg är till dig, SnyggM

Jag svämmar över av Stolthet!

Jag bugar ödmjukt och tacksamt.

TACK!

Hm?

Kör lite dubbelt! Bara ett litet tag kanske!