De börjar bli lite tunna på knäna nu, mina vita långkalsonger. De vårdas ömt, för de tillhör faktiskt den generation manliga underkläder som var försedda med gylf!
Gomorron!
Musikvideobalettfavorit
Det enda jag visste om denna balett var att det var ett nederländskt balettkompani som framförde den på TV en gång för länge sedan. Baletten är i mina ögon en oöverträffad musikvideo och jag trodde aldrig att jag skulle få se den igen, till ikväll när jag hittade den – visserligen styckad, men ändå – på YouTube. Där ligger alla de fantastiska danserna, koreograferade till mina älskade Stones-klassiker Paint it black, Not fade away, Play with fire, As tears go by, Sympathy for the devil, Ruby Tuesday och Lady Jane. Nu återstår bara att hitta en upptagning av Madonnas magiska dans från Sen kväll med Luuk så har en stor del av min egen kulturhistoria i all anspråkslöshet rekapitulerats.
Liknande maskar
Ännu en mask har drabbat landet. Den nyligen anlända varianten kom dock oinbjuden. Den ditintills oidentifierade mask som drabbade oss vid valet 2006 kom dessvärre med pukor och trumpeter. Båda arterna angriper dock sina offer på liknande sätt. Dvärgbandmasken slår – som alla sjukdomsalstrande parasiter – först ut de svagaste individerna, och med facit i hand kan man se att även den fyrhövdade masken från 2006 års val fungerar på samma sätt. Revanschlustan som under många årtionden byggts upp hos hårt hållna företagare, tjänstemän och bönder exploderade med full kraft. De mest verbala ynglingarna från 1980- och 90-talets tokhöger tog snabbt kommandot. Följderna av denna eufori har drabbat den svagaste länken i samhället allra hårdast, och då tänker jag på arbetare, arbetslösa och de fysiskt och psykiskt sjuka. Så länge den ekonomiska stabilitet som den tidigare regeringen lade grunden till bibehålls rullar ”bättre folks” skördetid vidare med oförminskad kraft.
Men ju mer alienerade de utsatta människorna blir, desto skraltigare blir den uppblåsta samhällskroppen. På frågan om vad som är värst, dvärgbandmasken eller Alliansen blir svaret ändå den förstnämnda. Den kan vi ju inte rösta bort.
Oansvarigt vs. ansvarslöst
Om jag sitter och väntar på ett tåg som kanske inte kommer trots att jag helst bör infinna mig på arbetet en viss tid, är jag då ansvarslös? Men i så fall, hur ansvarigt är det att istället hoppa in i en energislukande och förorenande bil när tålamodet tryter? När jag befinner mig i den situationen får magkänslan avgöra. Efter ett helt liv i den ansvarsfulla rollen som bilförare känns det bra att låta någon annan ta över, om så bara för en dag. Resan i den bekväma tågfåtöljen kan nämligen kännas som en vistelse i ett svindlande vakum. Och efter ankomsten till slutstationen känns återstoden av arbetsdagen som om ett besök på ett nöjesfält. Att kliva ut ur tåget blir som att lämna pariserhjulet och påbörja ett lättjefullt chillande bland människor. När också avslutningen på dagen inte på förhand är riktigt bestämd förhöjs endast känslan av att ha fått uppleva en dag i ett fritt och ansvarslöst tillstånd.
Gomorron!
Tåget står för närvarande stilla
Det blir bil till jobbet idag. Efter en sen start hemifrån anlände jag till Nordmalings resecentrum ett par minuter före tågets ordinarie avgångstid, 06.11. På displayen vid entrén lyste den blå text som anger förändringar i avgångstid. Tiden var ändrad till 07.20. "Det köper jag", hann jag tänka innan en diskret röst med en suck tvingades erkänna att "Tåget står stilla". Så det blir till att bidra med ett antal milligram luftföroreningar och ta bilen idag igen de fem återstående milen till jobbet samt sticka ytterligare en nål i den uppblåsta Alliansdockan.
Gomorron!
Min soliga sida
Ikväll har jag – i sysslolöshetens tecken – plockat ihop några autentiska filmsnuttar inspirerad av den famösa TV-serien Solsidan. Även livet i glesbygden har sina soliga sidor, om man tar sig tid att tänka efter…
Gonatt!
Androgyne Pelle
Den hemkörda "doktorshatten" sitter som en smäck på gubben!
En överståndare till
När jag såg Gammcarola hos Skavlan igår klickade bilden av det gamla grå sossesamhället upp. Och den känsla som liknar den jag får när Österberg, Pagrodsky, Östros och det gamla sossegardet dyker upp i rutan är inte speciellt fräsch. Däremot inger – konstigt nog – inte storadvokaten Bodström samma obehagliga föredettingkänslor. Förhoppningsvis är jag inte ensam om att ha svängt om i hur representanterna för förlorarna i de två senaste valen uppfattas.
Hur någon på allvar kan tro att partiet ska kunna reparera sitt förlorade förtroende med en partiledning som består av den medelålders gubbröra som figurerar i spekulationerna förstår jag inte. Nu måste de ta ett ordenligt grabbatag och istället för att kopiera den moderata politiken istället kopiera den metod (M) använde för att förnya sitt partis image.
En snyftare
har fått rensa mina ögon denna morgon. Har nämligen tittat på filmen Cimarron med Glenn Ford på TCM. En extra prima propagandafilm made in USA som hyllar den ensamme pionjären som trots motstånd sin sociala situation följer det egna samvetet. Hans sockersöta hustru däremot tar tillvara de möjligheter som erbjuds och skapar i makens kölvatten en förmögenhet. Filmen slutar med att maken dör i kriget och i slutscenen står hans tårfyllda hustru i balkongdörren och tittar mot stjärnhimlen.
Sanningen att säga zappade jag till Minnenas Television under tiden filmen pågick och är nu till brädden fylld av sentimentalitet. Moltas Eriksson och Lennart Hylands liv hade förmodligen vissa likheter med filmens Yancey, de lämnade säkert också en del offer vid sidan om den väg de valde.
Sedan finns alla vi andra, som inte förmådde göra något helhjärtat utan enbart är offer för omständigheterna. Det kanske är den egentliga omständigheten som gör att tårarna rinner utför kinderna denna soliga söndagsmorgon.
Gomorron!
En immig morgon
Glasögonen blir alltid immiga när jag vandrar ut och in för att fylla vedförrådet i pannrummet. I morse var det minus 20 ute och plus 15 inne varför det blev lite tvärbråttom med eldningen. Eftersom glasögonen lätt blir immiga under dessa förhållanden brukar jag alltid lägga dem på tvättmaskinen, så när de inte fanns där när jag var färdig med bärandet blev det till att leta. Paniken steg allt högre upp i bröstet eftersom de inte verkade finnas inomhus. Alltså låg de ute i snön! Men för säkerhets skull rusade jag upp på övervåningen för att försäkra mig om att de inte hamnat på byrån i övre hallen.
I halvmörkret tycktes jag se dem ligga på den lilla prydnadsduken på byrån. Med en invand handrörelse tryckte jag upp glasögonen för att få tillgång till den skärpa som de progressivt slipade glasen har i nederkanten. På grund av dimman på glaset såg jag fortfarande inga brillor, men en hastig blick i hallspegeln bekräftade att de var återfunna.
Gomorron!
Senaste kommentarerna