Morgonrusning till E-läktaren elitloppssöndagen 2002.

Elitloppshelg igen. Jag såg mitt första elitlopp på plats  1983 då Ianthin vann och har bara bommat en tre-fyra årgångar sedan dess.  Lumpen 1985 bland annat. 2008 blev jag pappa och vågade inte åka ner utan satt hemma och jobbade för travnet.se och tog emot de andras texter och publicerade. Vilket var tur. Internet var inte så starkt på den tiden.

Jag brukar skryta om att jag och mina kompisar och högst 50 personer till  hör till klicken som var med om att starta hysterin med köandet nattetid utanför grindarna. Natten mot Copiads duell mot Pine Chip 1994 tog allt fart på allvar. Det hade köats nattetid innan det också men just det året blev det extremt.

Bilden ovan är från morgonrusning till E-läktaren elitloppssöndagen 2002.
Ser ni den svårt plågade M Wikner med ett gulblått täcke under armen i mitten? Snett nedanför t h Steve Dellbro.
Några av landets sportchefer syns på bilden. Bland andra Mathias Gustafsson i Gävle. Mannen med E:et på bröstet är René Jensen som ju blivit sportchef i Danmark nu. Någonstans finns också Anders Malmrot som gör sitt första år som elitloppsgeneral på Solvalla.

Lade ut bilden på min facebook för några år sedan och det här var några av kommentarerna:

Anders Malmrot:  ”Länge sedan man hade orange jacka men ser ut att vara ett steg före Stefan Berggren och det känns i alla fall skönt! Vilka tider och pulsen steg genast inför maj månad!”
Magnus Burman: ”Långt framme till höger med Palmer Zonett-tröjan. Intervjuad några timmar senare efter hans vinst;) Lars Wikström lite längre bakom mig.”
Marcus Lindgren: ”Kände knappt igen mig själv! En annan tid, ett annat liv…”
Mathias Gustafsson  ”-94 var jag först (dock efter tjuvstartade från huvudentrén men fick ny chans) och Gry Forsell intervjuade från läktaren, vann en ratt men trodde på en bil.”
Mattias Stenby:  ”Jag är femma från höger från klockan räknat med två filtar under armarna och blå munkjacka. Pinsamt långt efter, men i alla fall före Stefan Berggren som syns långt bak till höger (vänster om han i blå/röd-jacka). Och, ja Mathias – det ser ut som du i gula tröjan.
Ann-Marie Nordin:  ”Är det inte Sten Gradling som cyklar in?”

Ur mitt fotoalbum från Elitloppet 1988, jag är Tarzan, Pecka ser koncentrerad ut. 

Ur mitt fotoalbum från Elitloppet 1988, Mack Lobell i segerdefilering. Vi satt på caféet i början av upploppet den gången.

För några år sedan servade jag en av landets största elitloppsromantiker med fin fakta. Jag hann inte använda den själv den gången så Henrik Ingvarsson fick skriva om balsampoppeln.
Doftminnet är människans starkaste och jag hade luskat fram att det varit trädet balsampoppel som bidragit till elitloppsstämningen under alla år.
Alla tidiga morgnar och nätter vi tog oss till Solvalla för att köa från stallbackssidan. Något i luften. En doft. Just den doften kom över mig under min och lillans väg till dagis en gång. Alltid på samma ställe vid några träd.
En morgon fick jag chansen att fråga några trädbeskärare vad det var för ett slags träd.
Balsampoppeln. Solvallas stallbackssida har många av den sortens träd. En underbar majdoft. ”Namnet anspelar på de angenämt luktande nya knopparna”, som det står i en uppslagsbok.

Elitloppsromantik är också alla dessa morgnar då vi bara satt och pratade eller gick runt på E-läktaren och skakade hand med alla man bara träffade den gången på året. Tiden då det inte var så mycket kommers och lopp under förmiddagarna.
Rätt som det var sprakade det till i högtalarna.
– Hej, det här är ”Skräcken”. Snart åker jag ut och värmer.

 Vi bodde alltid i Upplands-Väsby och måltiderna på Mammas (hamburgerhaket som såg ut som en svamp) var många.
Här visat Fune på pr-hamburgaren Mammas Lyxsmask, en burgare för 350 kronor (1988) med svart kaviar.

Det har skrivits mycket vackert om den trogna publiken på Solvallas E-läktare som sitter där under Elitloppet.
Tack för berömmet säger bland andra jag och Tomas Johansson, i dag på ATG. Vi var nämligen några av pionjärerna som var med och byggde stämningen på den där läktaren.
Under några år i slutet av 1980-talet räckte det med att vara på plats vid åtta- eller niotiden på morgonen på Solvalla för att få några av de bästa platserna (som vi fick sitta och hålla på till våra mera morgontrötta polare kom lommande några timmar senare).
Vi var väl ett tjugotal som kom extra tidigt och hoppade över stängslet och gick och satte oss på läktaren innan entréerna öppnade. Plötsligt ett år var det förbjudet och vi som smitit in fick skamsna lomma ut efter det att ett par poliser ställt sig framför läktaren och hotat bära ut oss.

Därefter blev det att bilda kö vid fem-sextiden på morgonen vilket räckte för att bli några av de första in på Solvalla.
Sedan trappades allt upp. TV4 var där och filmade den ”fanatiska travpubliken” vilket ledde till att Elitloppsfolket någon gång i början av 1990-talet började en klick ur Elitloppspubliken sova över utanför Solvallas entréer. Vi var bland de första med det också, men nu turades vi om mitt gäng från Umeå och Johanssons från Upplands-Väsby.

2004 då Johanna Lindqvist hade vunnit E.J:s Guldsko (gulddivisionen) med pappa Anders Couch Doctor. Foto: TR Media

Hoppas att ni lyssnade på Umåkerpodden som kom ut för några dagar sedan (finns på umaker.se). Robert Karlsson intervjuar sportens aktiva och turen hade kommit till Johanna Lindqvist.
En viljestark dam som under några år hörde till toppskiktet bland kvinnliga utövare i Frankrike som kusk och jockey.
Johanna är född och uppvuxen i Umeå. Nu är hon tillbaka där allting började. Efter många år ute i världen – mest i Frankrike- har hon blivit mamma och pluggar till undersköterska.

Minns ett tillfälle för fem-sex år sedan då jag var nere i Frankrike för att rapportera hem om ett lopp för Kanal 75.  Anders Lindqvist var snäll och hämtade mig på flygplatsen. Jag var klädd i grova jeans och grova skor för att kunna arbeta ute på bland annat Grosbois. Collegetröja. Inte så mycket annat i packingen.

Lindqvist avslöjade en överraskning:
– Nu i kväll ska du och jag på travgalan här i Paris.
– Vadå, något stort?
– Ja, det är den nationella galan. Jag fixar några snyggare skor till dig. Det är ingen som märker hur du är klädd. Det blir kul.

Johanna Lindqvist hade stjärnstatus och fotograferades i långklänning med alla andra heta på något podie innan galan drog igång. Pappa Anders var inte lika känd i Frankrike längre och tog vägen ut till borden i den grå massan tillsammans med undertecknad.
Fyra timmars surrande på franska vidtog sedan uppe på scenen där priser till det årets mest framgångsrika delades ut. Jag förstod precis ingenting.
I en paus träffade jag Sofia Aronsson i vestibulen. Hon var klädd för fest med balklänning med öppen rygg. Tjusig värre.
– Ja, det syns att du är svensk, sa Sofia, och såg lite undrande ut.

Fransmän är smärtare och klär sig generellt bättre än svenska män. Men den här gången var det inte mitt fel, utan Anders’. Han är alltid full av infall och upptåg.
Den galan glömmer jag aldrig.

2014 då vi svängde förbi Magnus Johansson på Teg. Magnus med sina barn Camilla och Simon. På bilden också amatören Owe Oscarsson från Sävar.
Foto: Mikael Wikner

För några somrar sedan bilade jag och Anders Lindqvist tur och retur Boden. Det var i juni och vi utgick ifrån Umeå inför en helg med midnattstravet med V75 och Norrbottens Stora pris.
Jag skrev några rader om roadtrippen som kanske kan klämmas in i memoarerna monsieur Lindqvist pratar om att han vill ge ut. En späckad helg med ”travtränaren med det stora hjärtat”, skrev jag.

Rubrik: En roadtrip med Lindqvist (från juni 2014)

Jag var ute på en roadtrip i landets två nordligaste län i förra veckan. Umeå-Boden, tur och retur. Min medresenär i bilen var Anders Lindqvist.
Han ville in överallt. Men det fick han inte. Vi skulle komma fram någon gång också.
– Här inne tror jag det ligger en kyrka som blivit mycket omskriven. Vi skulle inte kunna svänga in och kolla i några minuter?

Lindqvist är intresserad av allt, inte bara av trav. Mycket allmänbildad och nyfiken som en skolpojke. Ja, den förre Umeåtränaren ä-r lite som en skolpojke till sättet också. Munter och ibland lite förvirrad. Totalt prestigelös (vilket fler borde lära av).
Ibland ”försvinner” han under ett samtal och det är förstås all ny teknik som ställer till det. Någonstans där ute pågår det ju alltid något spännande som man inte kan få reda på om man inte ger sig ut på internet.
Han har sin padda och sin mobiltelefon, sin dator, kontot på twitter och ett par mailadresser. En påse tidningar och böcker.

Jag körde bilen. På så sätt kunde Anders vara med om allt som hände i världen under torsdagseftermiddagen då vi stävade mot Norrbotten.

Dåtid:
– Va, Tage Erlander skulle ha haft födelsedag i dag!
Nutid (i vindrutorna på bilen):
– Här inne bor de där storhästägarna som jag pratade om. Jag förstår att vi inte hinner in. Men har jag berättat om…

Hustrun Iona var hemma i Frankrike och paret talades vid några gånger i timmen. Det var företaget som skulle skötas.
Lindqvist svarade alltid med ett:
– Dear wife!

Och så var där hundratals ämnen. Samtidigt. Anmälningar till lopp, folk som ville komma och hälsa på, papper som skulle signeras och ston som skulle åka till stuteriet.
– Now it is good time for her to get pregnant.

Anders Lindqvist skulle vara konferencier under midnattstravet i Boden och passade på att träffa lite folk och se sig om samtidigt. Han såg till att det hände saker hela tiden.
Besöken i sin gamla hemstad har blivit få på senare år. Vid hämtningen på flygplatsen i Umeå blev därför en del av hälsningsfrasen en undran om han inte kunde få åka förbi Ringvägen i stadsdelen Teg.
– Jag måste få hälsa på Berths pojken (Berth Johanssons son Magnus med familj).
Det blev ett kort möte i solen på Teg. Tiden var knapp.

…fortsättning: En roadtrip med Lindqvist nedan

Anders Lindqvist på Skellefteåtravets stallbacke i samspråk med Sverker Karlsson.
Foto: Mikael Wikner

Samma på tillbakavägen. Vi körde in på Skelleftetravet vid lunchtid på söndagen. Han ville in på banan av nostalgiska skäl ”i tio minuter, lovar”. På Skellefteås stallbacke hade han inte varit på ”20 eller 30 år”. Vi träffade kallblodsamatören Sverker Karlsson och Anders kom fram till att de inte hade setts på ”säkert 100 år”.
Anders känner många människor i Boden och många känner ju honom utan att han alltid har koll på kopplingen. Alla verkar få tid av den lilla tid han har. Egentligen borde det ha funnits mera tid menar han – tid till att träffa alla han känner eller är bekant med…lite längre.
– Fast egentligen är det bra med korta möten också. Då hinnerman med fler!

Tempot är vad man säger ”högt uppskruvat”. Bodentravets David Zimmer delar på konferenciersrollen i vinnarcirkeln med Anders och det blír mycket bra.
En kommentar av Zimmer (i högtalarna) var slående.
– Va, Anders – står du och twittrar?!

Det visar sig att Anders var tvungen att kolla upp en grej på travsport.se om en klassisk vinnare han behövde veta mera om.
Men det kunde ha varit så att Lindqvist twittrat också då detta var mellan två lopp då det inte hände så mycket.
Teknik har han gillat länge.
Det har gått en berättelse om att Lindqvist en gång halade fram en telefon ur innerfickan och svarade under ett lopp. Men den är inte sann.
– Det var inte under tävling utan i ett provlopp!

Det blev två segrar till travtränaren Anders Lindvist under lördagen hemma i Frankrike. En av hans hästar vann på Vincennes och en annan på någon av landsortsbanorna.
På hemvägen från Boden hann vi svänga in hos Anders första hustru Sara med familj i Bygdeå samt hos hans syster i Umeå där han skulle sova till nästa dag för att vara med om en av sina söners födelsedag.
En späckad helg med travtränaren med det stora hjärtat.

(slut kåseriet från 2014)

Läs mer →

En klassisk bild. Stefan Hultman drar Örjan Kihlström efter Guldbjörken på Umåker 2005.
Foto: Lars Jakobsson, Kanal 75

Stefan Hultman är stockholmare och svänger sig som så många andra med ”Norrland”.
– Jag gillade att åka på Norrland med mina hästar och främst Umåker då. Jag kände mig alltid så välkommen i Umeå och det var även en bra första grej för mig på säsongen med hästarna, säger Hultman när jag pratar med honom i veckan.

Nästa helg är det dags för Umåkers vårliga V75-omgång. En där snön inte kommer att hinna undan på innerplan, vilket är ovanligt. Det har nämligen kommit mängder av den vita varan i år.

Hultman har samlat på sig många fina minnen från Björkarnas stad. Maharajahs besök och segrarna i Guldbjörken.
2005 var självaste General Du Lupin på plats i Umeå och showade.
Storyn minns ni kanske. ”Generalen” var till åren och hade tjänat 24 miljoner kronor i sitt hemland Frankrike (som valack!) och flyttades till Sverige och Stefan Hultman.
Det var en mycket populär häst i Frankrike som avtackades under högtidliga former på Vincennes när den franska karriären var över.
– Ja, man hade liksom ett stort ansvar vilande på sina axlar när han kom. Det var inte vilken häst som helst man fick ta hand om utan en nationalikon som kom från Frankrike. Fransmännen visste att jag hade den i träning i Sverige och pratar än i dag om det där. Även om han var gammal så var han ju kusligt bra! Han lever än vet jag och går in sin hage och har det bra.

General du Lupin på Umåkers stallbacke. Franske tränaren och ägaren Jean-Paul Marmion
var på plats. Caroline Karlsson var hästens skötare hela tiden.
Foto: Hanna Eriksson, VK

Guldbjörken blev en lätt match för General Du Lupin. Örjan Kihlström gick den verkliga matchen innan loppet, med hästen han hade framför sig.
Kihlström hade ett väldigt jobb med att få den egensinnige hästen bakom bilen. Det blev en tur ut på stallbacken före start för Örjan Kihlström. När mållinjen hade passerats fortsatte hästen två extra varv med Kihlström som en chanslös liten skolpojke bakom.
Publiken visste om det där och stöket blev en extra krydda.
Stefan Hultman grät i vinnarcirkeln, lite av utmattning och förstås av rörelse.
Undertecknad (bloggaren) stod på banan och fotograferade den gången och hade publiken runt vinnarpodiet framför mig. Känslomänniskan Hultmans tårar smittade av sig. Bortgångne Sören ”Blomman” Blomqvist var en som stod nära och tyckte att det där var något speciellt förstås. Minns tydligt Blommans tår i ögonvrån där i folkhavet. Travälskaren.

Stefan Hultman minns så klart ståhejet kring den egensinnige hästen som i Sverige gick med vanlig utrustning utan sitt ”lasso” som bara var tillåtet i Frankrike.
– Mitt första jobb med Generalen i skogen är en av få gånger jag känt mig lite rädd i den här sporten. Att det skulle stå en älg vid sidan av banan just den dagen var inte heller optimalt. Men hästen såg den och kröp nästan förbi den mäktiga älgen, och sedan klippte han av desto snabbare! säger Hultman och skrattar.

Hultman med grepp om General du Lupin på den bortre långsidan.
Foto: Lars Jakobsson, Kanal 75

Han berömmer Örjan Kihlström som tog starterna med General du Lupin med det vanliga Kihlströmska lugnet.
– Det var ju många utgångar från banan på Umåker och jag hade folk med mig som ställde sig runt omkring för att hindra hästen att sticka ut. Han gjorde liksom som man ville. Örjan kom ju där körande… han är som han är och satt och visslade. Och så var det en minut till start. Då springer hästen rakt av banan ner mot stallarna!
– Vilken panik det var för oss att hästen skulle komma upp på banan igen och Örjan åka upp bakom startbilen. Sedan går ju loppet och han vinner busenkelt. Jag har ju stuckit ut hakan och sagt att allt annat är seger är ett misslyckande, berättar Stefan Hultman.
Problemet var att General Du Lupin inte var trött när han passerade mållinjen och sprang nästan ett varv till i samma tempo på Umåker.
– Jag stod vid pålen 500 från mål ungefär och Örjan tittade ut mot mig och skrattade. Jag kör några ärevarv sa han!

Efter prisutdelningen fick Generalens skötare Caroline Karlsson leda hästen tvärs över banan medan tränare Hultman och körsven Kihlström segerdefilerade med sulkyn på släp.
Hultman var stolt, svettig och tårögd. Stoltheten behöver knappast förklaras, svetten berodde på nervositet och anspänning, tårarna på lycka och glädje.
Så gick det till när General du Lupin tog befälet i Guldbjörken 2005. Ett av mina tydligaste travminnen. V75 hemma är bäst. När det är så här bra…

Maharajah efter segern i Berth Johanssons Minneslopp 2010. Längst till vänster tittar Magnus Johansson fram.
Foto: Maria Holmén, Kanal 75

Hultman läser Wikners TRAVliga blogg ibland och flikar själv in lite om Berth Johansson.
Han är född 1963 och kunde mycket om Berth om hans hästar som ung.
– Berth Johansson, jag menar… det var ju Song Key, Al Joe och alla de här. Hästar som man beundrade. Jag var som en nörd då på 1970-talet. Jag åkte upp till Umåker för många herrans år sedan och höll ett litet föredrag på någon stor hästanläggning. Då kom Berth Johansson och hämtade mig på flygplatsen. Jag blev så himla generad, stolt.
– Han visade mig stallet. Här har Gissle stått och här…har den stått. Jag var som ett barn. Jag fick komma hem till Berth Johansson och titta i hans tum med alla priser också. Drack kaffe som Berith bjöd på. Det var fantastiskt för en sån som mig, säger Stefan Hultman.

Guldbjörken för den högsta klassen var Stefan Hultmans huvudmål under flera år när Umåker bjöd in till V75. 2010 instiftades Berth Johanssons Memorial för femåringar.
– Jag ville ju hellre vinna Berth Johanssons minne än Guldbjörken plötsligt. När Berths lopp kom till var det ju 200 000 i förstapris i det loppet. Men det var 250 000 kronor i första i Guldbjörken. Jag anmälde Maharajah till Berths lopp och Marshland till Guldbjörken. Jag bedömde det som att då vinner jag i alla fall Berth Johanssons lopp…och så vinner mina hästar båda loppen. Så det blev ju klockrent. Det är ett minne som etsat sig fast som jag tyckte var jättekul, slutar Stefan Hultman samtalet i april 2018.
Bara dagar till V75 går igen i Umeå. Den här gången utan Stefan Hultman och hans hästar.

30 april 1988 – för exakt 30 år sedan – kördes den sista delade V65-omgången på Umåker.

…det var sista året med de gamla totomaskinerna på Umåker (dunka-dunka med en bong för varje spel).
…det var också sista året Berth Johansson blev champion på Umåker och var i centrum i en annonskampanj som ATG och Posten delade på i tidningarna.
…Big Spender genomförde sin sista säsong sju år gammal och vann Guldbjörken lätt från ledningen före Keyson Jons och Gissle.

Nu är det inte många veckor kvar till Umåkers (hela) V75-omgång, lördagen 21 april.
Det där med delad omgång behöver kanske förklaras för somliga.
Det var nämligen så att mindre banor som Umåker inte hade egna fulla omgångar den här tiden. V65 var riksspelet som funnits sedan 1974 och det dröjde 15 år innan en (på den tiden) småbana som Umåker fick arrangerar samtliga sex lopp på kupongen och bjuda in till en riktigt stor dag.

Men det var så klart fest ändå 1988.

ATG och Posten samannonserade i landsortspressen och i stora annonser förklarades hur sporten och spelet hängde ihop och gick till.
Jan-Erik Erikson var regerande champion 1988 men i Umeå var Berth Johansson fortfarande den mest kände tränaren och användes som dragarnamn i annonserna.
I annonsen ovan (nästan helsidor i VK) fick läsarna lära sig att fylla i en kupong och tänka spel. I en annons tidigare den veckan hade man gått igenom hur tidningarnas spelbilagor och travprogrammen skulle tolkas på bästa sätt.
Allt i jag-form. En reklamtext utformat som att det var Berth som berättade alltihopa.

Slutligen fick Berth Johansson tippa loppen och det blev väl att han flaggade lite för Big Spender ändå, naturligtvis med tillhörande varningar om att man inte kunde ta något för givet.
Big Spender hade glansåren bakom sig men vann ändå väldigt enkelt den här V65-dagen efter att ha inlett första varvet efter löjliga 1.18,0 och sedan sprintade undan sista 1000 i överkant 1.13,0. Värsta hotet Pale Amber (Jan-Erik Eriksson) galopperade dubbelt.
Vinnaroddset på Spendern blev 1,30!

Big Spender – Umåkers största stjärna genom tiderna – gjorde bara tolv starter efter Guldbjörken 2008 och tjänade lite drygt 200 000 kronor till i karriären som totalt inbringande 3,7 miljoner (35 segrar på 75 starter).

Jan-Erik Erikson vann klass III med Imitation.
Åke Svanstedt vann det tredje V65-loppet med Remington Steele.
Övriga tre lopp kördes på Åmål. Umåker delade de flesta V65-omgångar med Åmål.

Anders Fredriksson är sportreferent och Solvallas stående speaker. 1988 var han chef på Umåker.
– Vi är mer eller mindre lovade en komplett tävlingsdag nästa år, och jag hoppas och tror att vi kan få två, sa Fredriksson efter tävlingsdagen 1988.
Trots ett nytt totorekord var Fredriksson inte nöjd med omsättningen. Till hösten skulle de nya totomaskinerna komma. Nya moderna som ”man kunde spela både vinnare, plats och V5 och ta ut vinter i samtliga luckor”.
Det var de gamla maskinerna banan hade 1988, där varje tia eller hundralapp blev en kupong. 500 vinnare i hundrakronorsluckan= fem dunk.
– Med de nya maskinerna spar man tid, man slipper först köa för att lämna in V5, sedan för att hämta spelvinster och ställa sig i en tredje kö för att spela ett nytt lopp, sa Anders Fredriksson.

Att göra alla spel o c h hämta ut i samma kassa var högteknologi 1988.

Vykort från 1980-talet.

1984 började Berth Johansson köra i Postens färger. Året efter tog tränaresset från Umeå karriärens största seger i Svenskt Travderby med Big Spender – en femetta även för postens dåvarande marknadschef, Umeåbon Martin Jansson.

Jansson var styrelsemedlem på Umåker 1989 till 1994 och var vid tiden marknadschef för Posten i Västerbotten.
Postens färg var gul, inte blå som på senare år. Martin Jansson var travintresserad och i Västerbotten fanns en mycket skicklig travtränare och kusk som körde i gult och blått.

Posten hade vid tiden gjort en stor omorganisation och regionaliserat. Ett regionkontor placerades i Umeå som omfattade Västerbottens län. V65 var det största riksspelet i travet och svenskarna lämnade in sina kuponger på Posten.

På 1980-talet hade det blivit vanligare och vanligare att kuskarna hade reklam på sina dresser.
Stig H Johansson hade Sabis och BPA bland annat.
Posten hade Berth Johansson med 14 championat på hemmabanan, det första 1958 och sista gången alltså 1988.

– Jag vet inte om jag var inblandad i just den här annonsen. Men vi anlitade ofta kuskar på ute på postkontoren den här tiden. Berth Johansson var en del på ”Umeå ettan” (centrala postkontoret) och satt där med dressen på, säger Martin Jansson.

Han kommer från Örnsköldsvik och minns Postens kampanj i Nolaskogs när V65 kom till Solänget första gången.
– Jag har bilder från V65 i Övik när V65 kom till stan och Posten var inblandade då också. Det finns många faktorer till varför V65 blev så populärt och en av Gert Lindbergs och Remy Nilssons idéer var att engagera kuskar och tränare på varje bana som skulle ut till folket innan de stora tävlingarna, berättar Martin Jansson.

Örnsköldsvik bjöd bland annat på populäre Säterbest med sin ägare, tränare och kusk Bertil Ödmark. Ett tag världsrekordhållaren Säterbest, från Arnäsvall.

– Det var en tjusig häst och Bertil en man som hade nära till skratt. Säterbest var precis som en hund. En lydig hund. Vi tog honom till postkontoret ”Övik 1”som låg inne i centrala Ö-vik. Det var mycket folk som såg på när Ödmark lastade av hästen inne på postgården och sedan gick Bertil runt utanför på det lilla torget. Sedan gick han in på postkontoret med hästen. En kort sväng bara men han var trots allt inne på posten med Säterbest. Bara för showen, berättar Martin Jansson.
Bilder på Säterbest på Posten kommer snart i bloggen…som ett brev på posten höll jag på att skriva.

När vi ändå är inne på Solänget och Örnsköldsvik.
Avslutar med en reklambild för Hägges kakor från slutet av 1960-talet, hämtad från en baksida på tidningen Travrapsodi.
Bageriet finns ju fortfarande i Örnsköldsvik så egentligen är det här lite reklam.
Vilken fin bild. Jag har kört den på min privata facebook en gång.

Gammal reklam är så härligt enkel och aningslös på något sätt.
Här är det fika på gång. En kvartett Umåkersprofiler tar sig lite kaffe och småkakor. Gänget är från vänster Kenneth Åström, Ulf Bäckman, Magnus Cedergren och Olle ”Lappen” Lindqvist.
Hästen heter Snack (därav ordvitsen) som i slutet av sin karriär tränades av Kenneth ”Munken” Näslund på Solänget.

Bageriet är Hägges som startades 1956 av kusinerna Thage och Torsten Häggström i Örnsköldsvik.
Travintresset var stort. Stall Hägges första tränare var Sven Helsing (proffs på Solänget). Därefter Olle Lindqvist (Lappen har Hägges-dressen på bilden) samt Torbjörn Forslund.
(Peter Fahlén och Ivan Hellström hjälpte mig med uppgifterna).

Kuriosa om bagarna: Äldre tiders oddstavlor såg ju ut som klockor. Solänget hade en där en lampa tändes på numret med lägst odds. En favorit.
Anders Lindqvist berättar att några av de större bagarna i Örnsköldsvik kunde tävla med att släcka varandras lampor i toton.

– Nu ha dem spela ner nian till favorit – så nu går jag och släck´lampa hans!

Jag har Frank Andersson i de sparade autografblocken. 

Namnteckningen tog på Åhléns i Umeå i slutet av 1970-talet. På bilden sitter Frank och signerar affischer och den uppmärksamme ser att de kostade 20 kronor i kassaapparaten.

Brottaren Frank Andersson tog fyra EM-guld, tre VM-guld och ett OS-brons under sin karriär. Det här besöket i Umeå var efter något av VM-gulden minns jag.

En mycket svag travkoppling detta…så den här gången gömmer jag mig mer än vanligt bakom min programförklaring till Wikners TRAVliga blogg. ”En blogg om trav, nostalgi och NONSENS”.

Det är jag som är pojken till vänster om brottarens utsträckta arm i bild, med Ingemar Stenmark-mössan. En klassisk röd-vit Nallemössa. Andra jag känner igen är Lars Lind (strax vänster om Franks huvud) och Zacke Zackrisson, mellan Frank och kvinnan i kassan, en pojke i profil iförd militärkepa.

Den gamle brottaren var kändis på den tiden det inte fanns så många tv-kanaler och kändisar att hålla reda på. Vann man VM och dessutom omskrevs i Expressen och Aftonbladet som en som smet från landslagsträningar och var lite påhittig – ja, då var man stor kändis, en av de största. Frank Andersson är ju mycket travintresserad och har bland annat varit delägare i Red Hot Dynamite hos Timo Nurmos. En jag känner är kompis med Frank och han berättar att Andersson har Timo Nurmos som sin favorittränare. Brottare var emot när ägargänget flyttade Red Hot Dynamite till en annan tränare men blev nedröstad av de andra ägarna.

Äntligen fick jag visa den fina svartvita bilden från uppväxten i bloggen. Att använda Frank Andersson som rubrikstoff är ju heller inte fel.    

Polketta vinner V75 på Umåker 1995 för Micael Melander. Tvåa Bodbäckspålle och Stig Lindmark och in till tredjeplatsen spurtar fuxige Lassas Lavin och Stig H Johansson. Foto: Kanal 75

Umåker gör en satsning mot studenter och bjuder in till Studenthästen, fredagen 6 april, där vinnande lag vinner 5000 kronor.

Första lag ut att anmäla sig blev ”Lag Polketta” med Martin Öström som lagledare. En son till Per Öström som jobbar på travförbundet i Stockholm och i sin tur son till Lars Öström, en av de större profilerna på Umåker genom åren. Lars Öström lämnade Umeå (byn Ansmark) för Sala 2001 tillsammans med hustrun Kicki för att komma närmare barn och barnbarn.

Polketta fick sluta sina dagar 2010, 22 år gammal. Stoet från Umåker var mycket framgångsrik på tävlingsbanan och hennes drygt 1,5 miljoner kronor intjänade gjorde henne länge till det vinstrikaste kallblodsstoet genom tiderna. Lars Öström tränade och fyllde ganska nyligen 84 år.

Sönerna heter Nils och Per. Den senare jobbar på Svensk Travsport i Hästsportens hus i Stockholm och vi stöter på varandra ibland. Det brukar bli surr om det gamla Umåker. Pappan Lars alla hästar. Lemister som Per faktiskt lyckades vinna tre lopp med. Polketta.

– Jag har vunnit fem lopp totalt, på knappa 50 starter, säger Per Öström.

Polketta ägdes av ett gäng som kallade sig Stall Stöt. Per Öström får skriva för bloggen och berätta om hur gänget blev med häst:

”Vi startade Stall Stöt hösten 1988 (handelsbolaget Stall Stöt bildades 1992). De ägare som var med från allra första början var Lars Öström, Lennart Nilzon, Peter Ohlsson, Richard Älgestig, Johnny Nilsson, Nils Öström, Per Öström, Björn Åkerstrand, Jörgen Andersson, Gunnar Hellström, Magnus Johansson och Mats Strandberg. Den gemensamma nämnaren var Umeå universitet där de flesta av ovanstående läste under slutet av 80-talet. Över kaffekoppen i Samhällsvetarfiket föddes idén att vi borde köpa häst tillsammans som ett sätt att odla vårt gemensamma intresse och hålla kontakten allteftersom vi blev klara med våra studier. Under årens lopp har ett antal delägare hoppat av och andra kommit till. De som har hängt med hela tiden är Lars Ö, Nils Ö, Per Ö, Jörgen A och Björn Å”.

Per Öström om Polkettas stora genombrott: ”Det var egentligen i Bergsåker Stora Fyraåringslopp den 27 augusti 1992 som hon i nån mening slog igenom. Det loppet vann hon trots galopp på nytt svenskt rekord (30,4), ett rekord som står sig än idag. Hon mötte då hela fyråringseliten i form av Håenmona, Lovin, Östby Pilen, Nilsby Gutt och norske Freidig Frikk. Micke Melander körde henne för första gången i det loppet och efter det blev han mer eller mindre permanent kusk på henne. En liten anekdot från loppet….en av delägarna blev så till sig i trasorna att hoppade över staketet på publikplats innan alla var i mål (fältet var utspritt) och sprang mot mållinjen. Han tog sista pengar!!!”

Per Öström om alla roliga stunder tillsammans med Polketta:

”Stall Stöt har under åren, inklusive Polketta, ägt totalt 12 hästar. Ingen lika framgångsrik som henne förstås men värda att nämnas är väl Fixmina, Nordanbris och Nordglöd. Vi avslutade bolaget för ca två år sedan. Det finns många roliga episoder att berätta om. Vem i vårt gäng minns inte våra övernattningar i militärtält på bortre lång under Lyckseleveckan, där för övrigt Polketta vann det ärofulla Lars Matsons lopp, med traditionell terrängkrocket och surströmmingsskiva. Eller vår gemensamma resa 1995 till Norge. Polketta hade haft ett fantastiskt år med ca 500 000 kr insprungna det året (bl.a V75-seger på Umåker). Så stallet brände lite pengar genom att flyga till Norge där vi gick på trav, bodde och åt kungligt och gjorde studiebesök hos Arve Gudbrand Blihovde (mannen bakom Atom Vinter). Polketta betalade…”

Västerbottens-Kuriren 3 mars 1976.

Lars Öström är amatör och uppfödare som inspirerat många i travets Umeå, ja i hela Sverige. En hästkarl av den gamla stammen som inte snålade med att dela med sig av sina kunskaper. Eldsjäl är ett slitet ord men skriver man om travnestor Öström finns inget bättre att ta till. Han höll bland annat i licensutbildningar och jobbade ideellt med provloppen i många år.

”Provloppsgeneral” som han kallades. Öström var dock inte provloppsbas från starten. Långtifrån. 1976 startade provloppen på Umåker och banan var enligt uppgift ”första norrländska småbana” med den företeelsen.

Klippet ovan är från VK i 3 mars 1976. Artikeln berättar om att ett stycke travhistoria skulle skrivas på Umåker samma kväll. ”Då körs nämligen det första så kallade ”provloppet på en norrländsk småbana. Slut är det nu på den gamla goda tiden då det i stort sett bara var att lösa körlicens på sekretariatet för att sedan huvudstupa kasta sig in i vilket lopp som helst”, skriver författaren av artikeln.

På den tiden var nya kuskar tvungna att köra minst tio provlopp för att vara kvalificerad för ett ”riktigt” lopp. Mmm…lät inte ”riktigt” säkert det heller, ens på den tiden.

Sportchefen på Umåker, Peter Fahlén, startade sin travbana i Örnsköldsvik.

– Bra att du hittade artikeln. Då vet vi när provloppen startade på Umåker.När jag började köra på Solänget 1977 var det provlopp där men det var nog i den vevan allt började. Lars Öström är den verklige provloppsgeneralen i Umeå. Hur många år som helst hörde vi hans myndiga stämma ljuda över ovalen när han korrigerade kuskars startbestyr! säger Peter Fahlén.

Gullrulle (Erling Wallström) kanske är provloppshästen nummer ett i Umeå. Gullrulle var näsan alltid med.

Publicerar klippet från VK:s sportsidor med lite tips. Kusktipset Fem Tippar V75 hette ju tidigare ”Fem tippar V65” och var med den första omgången med dåvarande stora riksspelet V65, med premiär på Solvalla 18 augusti 1974. ”Fem tippar-konceptet var fotografen Einar Anderssons idé.

Vilka är kuskarna på bilderna? Två omärkta bilder ur Västerbottens-Kurirens arkiv.
På den översta bilden ses en man i en hockeytröja (?). På bilden nedanför ses förre travbasen Owe R Hedström dela ut pris, men till vem?
Maila gärna in eventuella ledtrådar till [email protected] eller skriv en kommentar till bloggen.
KLICKA PÅ BILDERNA SÅ SER DU DEM STÖRRE.

Västerbo Loveboat vann Speedy Mins Minne på Umåker 2015.
Gunnar Lindgren delade ut pris och fotograferades med Erik Adielsson.
Foto: Peter Hegethorn, VK

Peter Fahlén, Umåkers sportchef på Umåker, kände Gunnar Lindgren väl.
Ett år fungerade han till och med som privattränare åt travprofilen från Umeå som i veckan somnade in, 88 år gammal.

– Det var väl runt 1985 som jag tränade åt Gunnar under en period då han inte hade någon av sina större stjärnor igång. Det var Black Frost och Janne Flax de bästa hästarna hette då och de tillhörde ju inte alls någon av hans bästa, säger Peter Fahlén.

Enligt banans beräkningar ägde Gunnar Lindgren en bit över hundra hästar genom åren. Hamra, med 113 segrar på 241 starter, och elitloppstvåan Speedy Min var de två bästa.
Gunnar Lindgren var stammis på Umåker in i det sista och missade aldrig något av travsällskapets större medlemsmöten.
– Han var mycket engagerad och hade på slutet en idé om att han ville belöna kuskar som tog sin första seger på just hans bana Umåker. Gunnar hade ett varmt hjärta. Han månade om folk och intresserade sig för andra människor. Vi på sekretariatet blev exempelvis bortskämda med att han ofta kom förbi med fika, säger Fahlén.

Gunnar Lindgren var affärsman och sålde bland annat Umesläpet i travets Sverige. Han drev även bilskola.
– Han var en affärsman med många järn i elden och tog hjälp med hästarna för att hinna med allt. Med tanke på att han hade Speedy Min och Hamra, en av varje ras, visar bara det hur duktig han var som amatör.

Hamra och Gunnar Lindgren. 

Under en travdag på Umåker här i vinter bjöd jag in mig själv vid bordet på restaurangen där Gunnar Lindgren brukade sitta med vänner.
Med över hundra egna hästar kan det bara svårt att bestämma sig…men som jag uppfattade det hade Lindgren Hamra som sin absoluta favorithäst av alla han ägt, tränat och kört.
Kallblodsstoet Hamra vann 113 lopp på 241 starter. Lindgren körde henne själv till över hundra segrar och berättade att det gällde att köra på speed, Hamra var mycket snabb.

I en tidigare blogg skrev jag om Hamras överlägsenhet men att Hans Parkén en gång fick det till att hans Panor var den bättre. En rolig historia Lindgren själv berättade många gånger.

http://blogg.vk.se/wiknerstrav/2017/06/02/speedy-min-pa-mitt-spel-fran-alga/

Hamra inledde karriären hos Dannero-amatören Nils Dahlberg för vilken hon tog sin första seger och hann med tio segrar som tre- och fyraåring (nio hos Holger Skoglund på Bergsåker) innan Gunnar Lindgren fick köpa henne. En bra affär!

En sparad Expressen från 1992.

Under kvällen med Gunnar Lindgren på travrestaurangen kom Karl-Gösta Fylking upp några gånger. En av Sveriges första lånekuskar hjälpte Lindgren med Speedy Min i Elitloppet med flera större lopp.
(Min blogg om Speedy Min och Elitloppet
http://blogg.vk.se/wiknerstrav/2018/01/05/lill-ahlen-pasell-och-speedy-min/ )

Jag letade fram den här sparade tidningen. ”Korpen”, som Fylking kallades, segnade ner efter ett segerlopp på Solvalla 3 februari 1992.
Småspelarnas vän vann sitt sista lopp med Pagan. Någon minut efter målgången föll han från sulkyn och var död. Lars Jakobsson tog bilden på målgången som Expressen köpte och drog på hela förstasidan dagen efter.
Liza Marklund, senare deckarförfattare, skrev artikeln.

Karl-Gösta Fylking (vinnare av 1.160 lopp) var en skämtare och jag frågade Gunnar Lindgren om berättelsen stämde; den man hört om när Lindgren och Fylking stod på Arlanda inför en resa i Europa med Speedy Min.
Fylking höll upp sin plånbok innan de gick på planet och bad om hästägaren Gunnar Lindgrens uppmärksamhet.
– Titta på den här ordentligt nu Gunnar, för det blir sista gången du ser den på den här resan!

Fick historien verifierad av Lindgren som skrattade gott.

Avslutar med ett underbart klipp från Västerbottens-Kurien en kall januaridag 1958. Där för 60 år sedan var det inte allt för ovanligt att ta sig fram med häst på gatorna. Bilden är från en gata vid Gammlia i Umeå.
”I minus 20 grader var det kontraster – några har det ruggigt bra och andra bara ruggigt”, konstaterade fotografen Harry Lindwall.

Jorma Kontio bakom Etain Royal åker ifrån Victory Tilly och Stig H Johansson i Guldbjörken 2001. Foto: Thomas Blomqvist, Kanal 75

Man talar om vackra hästar och vackra hästar.
Själv har jag en fäbless för tydliga bläsar och svarta hästar. Eller fuxar.
Etain Royal hade utseendet med sig. Hästen var svart (väl?) och hade en stor bläs. Men han var ingen skönhet på banan förstås.

Fransmannen blev allt bättre i aktionen men tog fortfarande hoppsa-steg ända upp i pensionsåldern. En riktig profil var han. Morsan är inte så insatt men till och med hon tyckte det var märkvärdigt med en häst som ibland vann med hela upplopp.

Det ”drev” för Etain Royal och nu har det drivit ända till den andra sidan. För några dagar sedan fick valacken somna in på grund av ålderskrämpor, 26 år gammal, efter att ha varit
gårdshäst i Finland.

Umåker har länge haft fördelen att få arrangera V75 tidig vår. Med något klåfingrigt undantag har det handlat om dagar i slutet av april och i år infaller dubbeltravet 20-21 april.
Guldbjörken 2001. Det var då det blev publikrekord på Umåker. 8 594 åskådare hade kommit för att se Etain Royal och Victory Tilly mötas för första gången.
Stjärnorna var mitt uppe i sina fantastiska karriärer – och det första mötet mellan hästarna kom alltså på Umåker.
Många möten mellan hästar, boxare – vad ni vill – är upphaussade och fabricerade av någon som vill sätta spets på ett evenemang. Mötet på Umåker var på riktigt. Det blev en sådan där händelse ”alla” pratade om på förhand. Och i efterhand också skulle det visa sig.

Åtta av tio tippade dessutom fel vinnare. Men inte jag. Jag fick känslan direkt att Etain Royal skulle vara vinnaren. Den vackre svarte hade blivit raskare från start och från spår fem såg det riktigt bra ut.
Ni kommer väl ihåg att Victory Tilly avskydde grusstänk och avskydde att springa i ryggar? Stig H Johansson hade dragit spår nio… men ändå trodde de flesta att Victory Tilly på något underligt sätt skulle lyfta i starten och sedan flyga över hela fältet och landa i ledningen i Röbäckskurvan i första sväng.

Jorma Kontio hann precis ett hack framför Stig H/ Victory Tilly med Etain Royal. Fransmannen fick börja röra på sig efter några hundra meter och kördes till ledningen dryga varvet från mål i en mycket offensiv styrning. Här gällde det att skaka av sig uppvaktaren i rygg.
Stig H Johansson lät Victory Tilly ta upp jakten under slutrundan men kom aldrig närmare än fyra längder. Det här loppet var Etain Royals.

Loppets sponsor var finska skogsmaskinföretaget Valmet med svenskt säte i Umeå. Jorma Kontio hade presenterats för sponsorerna före loppet och när loppet pågick passade Kontio på att hälsa lite.
Det berättas att Jorma Kontio vände på huvudet och kollade in mot vinnarcirkeln varvet från mål där han satt bakom Etain Royal. Han nickade till sponsorerna och log brett. Kontio ville visa hur gott han mådde och hur slut loppet var. Victory Tilly var förstås en härlig skalp.

Etain Royal, smidig som en panter och nästan rentravande den här dagen.
En av 2000-talets största stjärnor.

Vackre Etain Royal. Foto: Petri Johansson, Kanal 75

Hästar i rörelse kan han, Umåkerprofilen Stefan Dellbro.
Som amatör på Umåker och travtipster till yrket, har han bedömt många tusen värmningar och brukar ofta vara rätt på det
Värmningskollen inför Harper Hanovers lopp på Solvalla 2000 slog emellertid fel för ”Delle”. Det var då Etain Royal fick sitt genombrott. Dellbro har berättat att den enda häst han satte ett minus för i travprogrammet i hela Harpers-fältet den dagen var just…Etain Royal. Det tog ett tag innan folk kunde överse med den där skuttiga stilen hästen hade…

Tillbaka till Umåker V75 år 2001.
Det här var dagen numera tränaren på Umåker Mats Gällerstedt ”kom hem” och vann V75 med familjehästen Lappbarry. Gällerstedt var då lärling hos Jan-Olov Persson i Hudiksvall.

En annan som var lärling den här tiden var bodensaren Petter Lundberg. Han körde sitt första V75-lopp och fick utdelning direkt med Bodenhästen Emilia New (Helmer och Ann-Charlotte Hedlund från Boden tränade och ägde).

Timo Nurmos ett eftertraktat byte i Paris. Jagande bakom bland annat bloggaren.
Foto: Lars Jakobsson, Kanal 75
Jag var nere i Paris och bevakade Prix d’Amérique. Förra gången jag var nere och jobbade fick jag jaga Stefan Hultman och försöka ta rygg på honom minuterna efter Maharajahs seger.
Den här gången var jag en i horden bakom en glädjefnattande Timo Nurmos som säkert sprang i en kvart av och an ute på banan inför 38 000 personer på söndagen.

Men det kunde lika gärna ha blivit så att jag suttit på mitt hotell och skrivit.
Kvinnan i presscentrat hade tydligen fått direktiv om att hon på plats och ställe väsentligt skulle skära ner i antalet som skulle få komma in på stallbacken.
För det första höll de oss på halster till fredag kväll, innan storhelgen i Paris. Då kom mailet om att vi var godkända och ackrediterade för Prix d’Amérique.

På lördagen var det plötsligt nobben för vissa. Lars Jakobsson som fotograferat loppet i 20 års tid hälsades glatt välkommen av madamen i presscentrat.

– Aaaah! Monsieur Jakobsson. You are here every year! Happy new year!

Jakobsson fick en bricka för att kunna gå in på stallbacken. Men inte på banan.
Madamen lyssnade med ett halvt öra på argumenten. Hade hon inte sagt sekunderna innan att Jakobsson varit på plats ”every year”?
– No vest for you!

Det blev en massa franska från damen och gestikulerande. Och till slut så…
– Men vi har 500 personer som ber om ackreditering och kan inte godkänna alla!

När jag klev fram blev det som en scen ur tv-serien Seinfeld och The Soup Nazi. Kocken på en restaurang i kvarteret gjorde så god soppa men serverade inte vem som helst.
Seinfeld och hans gäng fick fjäska men blev ändå avspisade ibland med ett:

– No soup for you!

Jag skulle få vara i pressrummet men inte på stallbacken.

– No access for you!

Hon kände inte igen mig sa hon och visade på något papper att jag inte hade varit på plats året dessförinnan.
Återigen blev det att knacka igång och fäkta med armarna och berätta att man varit på plats 2010,  2011,  2012,  2013 och 2014.

– För helllvv….(damen kunde inte svenska)

– Talk to my boss!

Var på väg att åka tillbaka till hotellet. Sitta på pressrummet och äta ost och kex när det är på stallbacken man måste vara för att bevaka det här evenemanget…
Tänk om Solvalla skulle vänta med ett medgivande till fredag kväll i elitloppshelgen och sedan sitta och freestyla och chansa tävlingsdagens morgon?
Beklagade mig för ut Anders Lindqvist om det här.
– Det är så mycket som är bra i Frankrike och samtidigt så mycket som är korkat och dåligt som inte fungerar, säger han.

Linkan på kontoret mellan datorn, paddan och tv:n. En av de största tavlorna på kontoret syns bakom honom. En på Ewing Turf.
Foto: Mikael Wikner

Det blev ett stopp hos Anders Lindqvist på Grosbois så klart. Det var håll igång i borgen som vanligt och världens snällaste Umeåbo i exilen fixade och donade så att alla skulle känna sig välkomna.
Det här året blev Anders förkyld före storhelgen och inte efter. Men gästerna hade kommit och gått som vanligt.
– Vilka som var här? Ja, alltifrån Stig H:s fru Karin och John Campbell – till folk som jag fick leda ut när de somnade i soffan, sa Lindqvist när jag pratade med honom efter helgen.

Lindqvist har en kaffemaskin på kontoret. Kaffet i maskinen tog dock slut innan det var färdigt men man lyckades fylla på med det livgivande svarta igen.
–  Jag bjöd på varmt vin, vanligt vin, det fanns kaffe med kanske något starkt i här.

I helgen vann Peter G Norman V75 med fyraårige valacken Castleman. En häst efter en av Lindqvists gamla trotjänare The Bad Boy.
The Bad Boy startade som så många av Lindqvists hästar ofta. Med den här hästen jobbade han med många kuskar. Enligt Lindqvist kördes The Bad Boy av totalt cirka 40 kuskar.

– Han slutade ta i när jag och andra kuskar han var van vid körde. The Bad Boy behövde känna att det var roligt för att prestera och det gjorde han bara med kuskar som var motiverade, berättar Anders Lindqvist.

Jörgen Westholm, Jan Halberg och Sören Lennartson är exempel på ”motiverade” på väg upp som fick chansen bakom hästen i guldloppen. Inför EJ:s Guldsko 1998 på Hagmyren var pr-mannen och glädjespridaren Lindqvist extra innovativ.

Sören Lennartson skulle få köra. Kravet för det var att Sörens pappa Gustav ”Express” Lennartson skulle värma hästen. Så skedde också vilket så klart blev en minnesvärd dag för Gustav, då pensionerad sedan länge. I loppet slutade Sören Lennartson och The Bad Boy tvåa bakom Lookout Victory och Stig H Johansson.

Leif GW Persson i tv-programmet Veckans brott

”Leif GW och Stig H på travet”
Se där en riktig dragarrubrik!
Du kunde inte motstå den va?

Professor Leif GW Persson används hela tiden som ammunition till rubriker i våra kvällstidningar och eftersom det bara fortsätter måste det ju fungera.
GW är arg på Björn Ranelid och GW har bantat och GW om det senaste fallet…

Själv kan jag aldrig bli riktigt less på den här mannen och skulle gladeligen betala för att sitta och prata med honom över en kopp kaffe.
Jag kanske inte skulle vara beredd att punga ut med 16 700 kronor som artisten Justin Bieber tog för det dyraste VIP-paketet när han var i Sverige (plats på konserten och selfie) men kanske ett par tusen ändå?

Leffe GW är underhållande när han är lite gramse och är en sådan man gärna lyssnar till.
Då får det handla om nästan vad som helst.
Han har knäckt konsten att vinna på trav också. Hur nu det har gått till?

Jag småhulkade mig igenom professorns bok ”Gustavs grabb”. Vad fint han skriver om sin pappa. En vacker beskrivning av knegaren Gustav och hans son.
Mamman däremot. Herregud vilken kapning av modern. Leif GW gör verkligen upp med sitt förflutna i boken.

Den där knastertorra humorn han har. Jag kan skratta ihjäl mig.

Han nämner spel på trav också, lite kort så där. Och jag förstår inte ett dugg. Vad menar GW? Kan han inte lära ut tricket bara till mig.
Citat…”de få gånger jag spelat har jag för övrigt alltid vunnit pengar på att göra det. Som när jag spelat på hästar, till exempel, och utnyttjat det faktum att jag inte vet ett dugg om hästar men en hel del om spelteori och sannolikskalkyler och att det tydligen finns helt öppna lopp trots att få riktiga spelare tycks ha fattat det”.

Öppna lopp? Jag blir inte klok på vad han menar.
Det kanske är det vi ska prata om när vi fikar någon gång?

Stig H Johansson är ett annat rubriknamn som håller. Jag bläddrar i de gamla tidningsläggen på Västerbottens-Kuriren för min forskning om lokalhistoria.
Kommer då ofta på mig själv med att stå och läsa om gammalt trav.
Uppslaget ovan är till exempel från juni 1982 på Umåker. Stortrav och full V65-omgång i Umeå och jag var där och lirade mina 10 vinnare och plats och kollade på de fina hästarna.

Vi stod vid staketet den här tiden för att komma riktigt nära alltsammans. Bortre lång syntes inte så bra, upploppen desto bättre.

Stig H var den störste och jag kommer ihåg dubbelsegern han tog på V65. Lass Safari var favorit och allt var i sin ordning. Men hur kunde folk släppa upp Stig H till 14 gånger pengarna på vinnarspelet med en häst som hette Poster?
Minns att vi diskuterade det där ganska högljutt. Stig H liksom. Det var ju bara att lira!
Märkligt. Andra gången han körde på Umåker, stor affischpojke i annonserna – och så får han vinna med en 14-oddsare .

”Det är sannerligen inte ofta Stig H vinner till ett så högt odds”, skrev Sixten ”Blombacka” Jonsson, signaturen ”Six” i Västerbottens-Kuriren.
Blombacka täckte det allmänna på VK:s travuppslag måndagen efter V65-lördagen. Ordinarie travskribenten Kjell ”Bergis” Bergström skrev referatet som vanligt.
(Jag intervjuade Bergis om en sak för en tid sedan, till en kommande travblogg).

V65-raden på Umåker, juni 1982
Gay Key – Torsten Forsell, vinnarodds 19,40
Poster – Stig H Johansson, oddset 14,45
Lass Safari – Stig H Johansson, oddset 2,60
Keeneland – Berth Johansson, odds 1,59
Hambest – Per Jonsson, odds 7,76
Al Joe – Berth Johansson, odds 1,99
Omsättning 10,8 miljoner
601 kuponger med sex rätt fick 5 856 kronor för sexorna, fem rätt gav 139 kronor.

Keeneland vann säkert från ledningen som omgångens största favorit.
Umeåägde Attack Dirt och Jan-Erik Eriksson var bra trea i silverloppet där Lass Safari vann.
Skarvar och Gran var den stora frågan i kallblodens uppgörelse. Viggo Best och Hambest stod med tillägg och skulle få det för tufft trodde man. Nu galopperade båda och Hambest befäste sin position som bästa kallblod i landet just då. Viggo Best spurtade till andrapriset.

Men en dubbel alltså till Stig H som hade med sig fyra hästar till Umåker.
Johansson hade gjort lumpen i Umeå men det var bara hans andra tävlingsdag på travet i Björkarnas stad.
– Jag är mycket nöjd med den här resan. Synd bara att det alltid ska vara så bråttom, sa Stig H som hade lust att stanna till lite för att se sig om i stan.
Dan efter skulle han köra i Danmark, US Thor Viking startade i Copenhagen Cup, så det var bara att skynda vidare.

Stig H Johanssons barn rider och han har besökt Umeå ett par gånger i samband med hopptävlingar berättade han för mig en gång.
Stig H:s tid med hästar på kavalleriförbandet K4 kommer här nedan. En Historieskola jag skrev för Västerbottens-Kuriren i november 2016 och som egentligen ligger bakom så kallade ”betalväggar”.

Stig H Johansson i början av 2000-talet. På den här tiden gjorde han reklam för Rylan Vision, ett företag som försåg bland annat totomatombuden med tipsmagasin i tv.
Foto Kanal 75

Rubrik: Tuff tid för Stig H på K4
(Historieskola av Mikael Wikner i VK,  publicerad november 2016)

Stig H Johansson hålls av många experter som världens genom tiderna främste travtränare.
Han gjorde lumpen med hästar på K4 i Umeå och fick vara med om testerna som ledde till att armén bytte ut hästarna mot bandvagnar.

1963 ryckte Stig H Johansson in på K4 i Umeå. Tidigare samma år hade han tagit sin första seger som kusk och inlett en karriär som pågår än i dag.
6 222 segrar i sulkyn blev det för stortränaren som slutat köra lopp och numera bara tränar hästar.
För ett par år sedan var Solvallatränaren på återbesök i Umeå. Barnen är aktiva inom ridsporten och mellan några tävlingar passade han på att se sig om i staden.
– Jag var och körde där K4 låg tidigare men det hade byggts så mycket att det inte fanns en chans att känna igen fältet där kasernerna och stallarna låg. Umeå har verkligen blivit en stor stad, säger han.
VK:s Historieskolan har tidigare skrivit om Olof Palmes värnpliktstid på K4, åren 1945-1946. Palme fick en gata uppkallad efter sig på Dragonfältet där det även finns vägar som Ridhusgatan och Dressyrgatan.
Stig H Johansson kom till K4 som 18-åring 1963. Moder Svea kallade – men den unge mannen från Forsa i Hälsingland var inte särskilt begeistrad.
– Jag hade börjat jobba som lärling och nyss tagit min första seger, så det kändes inget vidare att rycka in. Men eftersom jag ändå var tvingad sökte jag mig till något jag gillade: hästarna. Jag lärde mig sko på K4 och fick gå en hovslagarutbildning och det har jag haft nytta av hela livet. Jag skodde mycket själv så länge jag hade rygg till det, säger Stig H Johansson.

På Norrlands dragonregemente, K4, handlade mycket om hästar. K4 var vid tiden det enda kvarvarande kavalleriförbandet i landet – och ett av de få i världen – som utbildade beridna hästjägare.
Där utbildades mot slutet årligen 400 ynglingar. 1967 utbildades de sista värnpliktiga i beridna jägarförband vid Norrlands dragoner. Sedan började armén motoriseras.
Övergången till bandvagnar hade föregåtts av en långvarig ”jämförande verksamhet”, som det hette. 1965 togs beslutet om att köpa in fler och bandvagnar.
VK skrev ”Bandvagnsbeslut avhästar nu K4”. De jägarförband som Norrlands dragoner utbildade för arméns krigsorganisation skulle framledes utrustas med bandvagnar i stället för hästar.

Stig H Johansson tio månader på kavalleriregementet blev tuffa. Hans utbildning till soldat infann sig nämligen tiden då hästar skulle vägas mot bandvagnar.
Ur VK: ”Härvid har de båda transportmedlens för- och nackdelar studerats. Chefen för armén har kommit fram till att bandvagnen är det bästa fortskaffningsmedlet”.
Testerna ute i fält beskrevs som hårda och realistiska. Häst- och bandvagnsutrustade förband fick tävla och sattes på avgörande prov.
– Vi låg på övningar i fält större delen av tiden. Minns många övningar i Kiruna bland annat där vi skulle se vem som tog fortast fram på skaren – hästarna eller bandvagnarna. Hästarna var chanslösa naturligtvis och det var löjligt rent av att jämföra så, säger Stig H Johansson.
Han minns långmarscherna då han hade ansvaret för skoningen av hästarna.
– Det blev många tappskor efter vägen med så många hästar. Så det blev många stopp. När jag hade jagat ikapp de övriga och kom fram trött till lägret, var det ofta tid att bryta upp och fortsätta. Tiden på K4 var hård men jag lärde mig mycket, säger Stig H.

Håkan Ahlqvist vid staketet på Solvalla 1999 Foto: Kanal 75

Hästsportjournalisten Håkan Ahlqvist känner ni från trav- och galoppsändningarna förr om åren. Samt från Travronden och diverse vinnarcirklar i landet (exempelvis intervjuare i Solvallas vinnarcirkel 1985 -2000).
Pappan Rune var redaktionssekreterare på Travronden 1936 -1990.
”Lill-Ahlen”, som Håkan kallas ibland, har varit med i alla upptänkliga hästsammanhang.
Utom då att sitta bakom en häst, höll jag på att skriva.
Jodå, Håkan Ahlqvist, har kört lopp han också, av typen jippolopp som var vanliga fram till 1980-talet någon gång.

En seger blev det på tre körda lopp – den med Pasell på Umåker i maj 1979.
Tioårige valacken Pasell tränades av Anders Lindqvist som hade lockat upp Travronden-medarbetaren Ahlqvist från Stockholm med löftet om att Pasell inte skulle gå att slå.

– Kontentan av Pasells seger är Anders Lindqvist är landets bästa travtränare. Den ende som tränat bra nog så till och med jag kunde vinna. Det brukar jag påtala för alla som orkar höra på, säger Håkan Ahlqvist.

Pasell stod med 40 meters tillägg i Pingststjärnan för hästar med högst 50 000 kronor intjänade, körda av press- och idrottsmän.
Lätt seger till oddset 2,27.
– Hästen som kom tvåa ledde i sista sväng och jag kom med full fart och…ja resten är historia kan man säga. Pasell hade en bra långspeed och hade ju vunnit flera lopp före det där så i den där konkurrensen var hästen ju skyldig att vinna oavsett vem som körde.

Handlade det om ett oerhört adrenalinpåslag alla pratar om, eller blev du bara paff över att du vann?
– Nja, på den tiden hade man inte den typen av ödmjukhet i kroppen att man tänkte att man kunde förlora utan jag åkte ju dit för att vinna. Anders hade ju lovat seger också. Jag fick en buckla som jag fortfarande har ståendes i hallen och lägger småmynt i när jag kommer hem om dagarna. Så jag tänker rätt ofta på det där, säger Lill-Ahlen.

gg

Anders Lindqvist minns loppet…eller så hakar han på och bara låtsas.
– Det där glömmer man ju aldrig! Det var en tränarbragd att få Ahlqvist att vinna lopp. Pasell hade ett stort steg. Han var inte stor men han hade bra spänst och såg mycket större ut på banorna än hemma i hagen, säger Lindqvist, med 1 359 segrar som kusk då han lämnade Sverige för Frankrike 1997, medlem av Tusenklubben 1990, vid 38 års ålder.

Tillbaka till Håkan Ahlqvist som i dag jobbar på Solvallas sekretariat. En medlem av Enseger-klubben.
– Jag körde lopp i Umeå året innan också av samma typ och då var jag tvåa med Dan Dalf, en häst som även den tränades av Anders. När jag körde av banan med Pasell in på stallbacken stod det en gubbe där och var sur och ropade något i stil med att ”ska det vara nån sport det där, när bästa kusken får bästa hästen!”. Då hade jag kört tre lopp i mitt liv, säger Håkan Ahlqvist och skrattar.

Tvåa i Pingststjärnan – för press- och idrottsmän – slutade Skellefteå AIK-spelaren Christer Johansson med hästen Jozo Boy, trea Earl Evling med radiomannen Lars Sundström från Radio Västerbotten i sulkyn.
Kuriosa är att Christer Johansson ersatte, Per ”Tjuven” Johansson på Jozo Boy. Skellefteå AIK:s störste genom tiderna Hardy Nilsson slutade oplacerad med Scott Star.
Den kedjan – Johansson-Johansson och Nilsson – brukar sägas vara den största anledningen till att Skellefteå vann SM-guld 1978.
Kuriosa 2: Christer Johansson har också gjort sig ett namn, främst som tränare till segerrika hästarna Mexi Khan och Chili Khan. Den senare – Chili Khan – är mamma till stjärnan Maharajah.

Västerbottens-Kurirens mångårige travskribent Kjell Bergström var med i loppet, så även Björklöven-spelaren Karl Ahlander, Lars Åkerlund (Öviks Allehanda) och Sören Nilsson (Västerbottens Folkblad).


Speedy Min (pilen) slutar tvåa i Elitloppet 1981 med Karl-Gösta Fylking i sulkyn. Leopold Verroken vinner med Jorky. Foto: Kanal 75

Vi kan inte släppa Håkan Ahlqvist utan att prata Speedy Min – en av de mest framgångsrika hästarna från Umåker genom tiderna.
Gunnar Lindgren från Umeå tränade och ägde Speedy Min som faktiskt slutade tvåa i Elitloppet 1981 bakom franske storfavoriten Jorky.

Speedy Min hade vunnit SM-loppet på Åby året innan och Håkan Ahlqvist på Travronden trodde att hästen skulle göra utmärkt bra ifrån sig även på sprinterdistans.
Ahlqvist var med och ryckte i trådarna för att Speedy Min skulle få en plats i Elitloppet.
– Jag hade bra kontakt med Gunnar Lindgren och för Gunnars räkning kontaktade jag elitloppspromotorn Rune Stolt. Speedy Min var ju inte alls känd som någon sprinter och Rune Stolt sa att visst är det en bra häst men jag har inte sett tillräckligt. Han ville se mera, berättar Håkan Ahlqvist.

Rune Stolt, ”Mr Elitloppet” kallad, villkorade uppstickaren Speedy Mins medverkan i Elitloppet 1981. Håkan Ahlqvist föreslog en matchning veckorna före det stora slaget.

– Rune sa att Speedy Min var tvungen att vinna gulddivisionsloppet på Åby helgen innan. På den tiden var det loppet samma som Gävle är i dag, alltid veckan innan och alltid ett sprinterlopp. Ett elitloppstest även om det inte fanns en biljett som väntade på vinnaren som det gör nu. Det här var ett lopp som visade att man hörde hemma i Elitloppet helt enkelt.

SM-mästaren Speedy Min skulle visa sig på styva linan på sprinterdistans. Tiden var knapp och för det första gällde det att få hästen ner till södra Sverige för att slippa alla resor.
Håkan Ahlqvist hittade ett lämpligt lopp i Halmstad, ett sprinterlopp för alla hästar.
– Gunnar var med på att det måste till ett lopp innan Åby och det blev det här loppet i Halmstad.  Jag att det finns en kille där nere som inte är blyg, vi ska fråga honom, han är visserligen lärling men han är jäkla bra på att köra. Det var Lennart ”Kusken” Forsgren.
Jag pratade med honom och sa att din uppgift är att köra banrekord med hästen som behöver få fart i kroppen och visa upp sig. Och visst blev det banrekord med Speedy Min i Halmstad. Därefter satte sig Karl-Gösta Fylking upp och vann loppet på Åby mot ett meriterat gäng. Då var saken klar, Speedy Min var given i Elitloppet, säger Håkan Ahlqvist.


Speedy Min.

Gunnar Lindgren, den framgångsrika amatören från Umåker, kan stoltsera med en andraplats i Elitloppet. Jorky var en gigant från Frankrike och i en klass för sig men resten slog alltså den lille käcke Speedy Min (i försöket körde Karl-Gösta Fylking i ledningen och slutade trea).
Lindgren och Fylking fortsatte sedan till Danmark med Speedy Min där det blev en tredjeplats bakom Jorky och Ideal du Gazeau i Copenhagen Cup och en andraplats efter galopp i ”Elitlöpet”.
Gunnar Lindgren har förstås massor att berätta om sin karriär. Jag hoppas få återkomma till Lindgren i den här bloggen när jag pratat med honom.