Snabbjobb för 40 år sedan. En sista finslipning inför annandagstravets V65-omgång det året.
Berth Johansson i täten med Cornish Key och bakom Al Joe med lärlingen Ulf ”Kinkan” Kindberg. Foto: Martin Matsson, VK

Nu är det inte många dagar kvar till Juldagens V75-trav på Umåker.
Vilka vinner?
Ja, säg det!

Bilden ovan är från 1978, och den julen hade jag inte börjat gå på trav.  Berth Johanssons hästar hade man väl hört talas om och både Cornish Key och Al Joe på bilden tävlade när jag som 14-åring började intressera mig på allvar.

Bilden är hämtat från VK:s arkiv och en 40 år gammal artikel skriven inför V65-travet 1978 på Umåker. Ja, det var faktiskt det stora spelet i Umeå även den julen (V65 var föregångare till V75).
Tills för några år sedan travades det annandagen på Umåker. 1978 rundade Umåker och Åmål av med årets sista stora travdag i Sverige.
Kjell Bergström skriver i artikeln: ”De tre första avdelningarna på årets sista V65-kupong, körs på Umåker, de tre sista på Åmål. Visserligen ser andra V65-avdelningen Cornish Key som en av omgångens hetaste favoriter men f ö och inte minst i Åmål verkar det öppet till tusen och visst ligger det för präktig utdelning”. Berth Johansson blir nyckelkusken nr 1 och har även favoriten i tredje V65-avdelningen, Song Key”.

Hur det gick? Ja, svaret på det får ni läsa i nästa Wikners TRAVliga blogg.
Lite spänning måste vi ha – precis som att vi inte vet vinnarna nu på juldagen heller.

Apropå Cornish Key och Al Joe.
Kusin Jenny blev aldrig travintresserad. Kanske fick hon för mycket under uppväxten. Jag kommer ihåg hur hennes pappa brukade plugga hästnamn med Jenny då hon bara var ett par år gammal. Berth Johanssons hästar kunde hon som ett rinnande vatten.

Per-Ola: Al?

Jenny: JOE

P-O: Cornish?

Jenny: KEY

P-O: Song?

Jenny: KEY

P-O: Gi…?

Jenny: SSLE!

I dag vill hon inte kännas vid det där. Hon ignorerar mig när jag vill förhöra henne om de gamla hästarna igen. Hm! Lite borde hon väl kunna bjuda på. Ännu en förlorad själ för travsporten. Och en själ helt utan känsla för travnostalgi.

Håkan Hellerstedt i tidiga dressen ”blå med vita bollar”. På bilden underst vinner Hellerstedt lopp 5 juli 1984 med Fagott.

Julen 1978 hade jag alltså inte börjat gå på trav. Det var först året efter, på våren, som jag blev riktigt biten. Min morbror Per-Ola ledde mig in på travspåret. Han var kompis med Håkan Hellerstedt och att få sitta med i rockarden bakom dåtidens hemmafavoriter Rifus, Blå Jungfrun och The Sting gjorde att jag fastnade och blev publik och spelare.

Ända sedan tolvårsåldern hade jag cyklat ut till travet för att se på tecknad film i samlingslokalen Spiltan, och efter filmvisningen hem igen utan att ha sett ett lopp på Umåker. Kanske samlade vi tomflaskor också, jag minns inte.

Någon tog mig till travet (morbror och ingifta moster Eva), jag fick vara i stall och bekanta mig med hästar och sedan se dem på banan, flera av mina skolkompisar stod vid staketet under tävlingarna och det var dagstrav de första gångerna jag var på trav.
Se där, min väg in i sporten som säkert många haft på liknande vis.

Detta apropå travets gemensamma målbild  ”Pegasus 2020 – travsportens önskvärda läge” som generalsekreteraren Johan Lindberg föreläser så bra om tillsammans med Stefan Hultman, där ett av målen är att alla som är intresserad av trav ska ta med en eller flera av sina icke så insatta vänner/släktingar när det någon gång vankas ett besök på en travbana.

Att Håkan Hellerstedt var banans champion de här åren gjorde sitt till. Det var lite extra att känna mannen i den blå dressen ”med vita bollar” som radade championaten i Umeå just de här åren, 1977 till 1980. Sedan blev det Axevalla från 1985 för Håkan.

En klassisk text tv-smyg med tidning – men snart är det slut med det i SVT.

Från och med nyåret slopar SVT allt i resultatväg på SVT Text.
Sverige får en ny spellag och SVT har beslutat att ta bort allt spelinnehåll från Svenska spel och ATG i samband med den nya lagen.
En bra sak är att TV4 fortsätter med resultaten/startlistorna i sin text-tv.

Kompisen Dan Ericsson i Röbäck är med och deläger en treåring hos Svante Båth som vann lopp i veckan. Min första kommentar var att det kan vara en av de sista egenägda vinnarna han fick smyga in på Text-tv.
Ja, med lite modifikation då eftersom TV4 har kvar servicen.
”Knode” som han kallas kollade loppet på ATG Live och använder ATG.se mer än text-tv. Men förr var han en okrönt mästare i konsten att smyga in travresultaten på texten.
Det var tidningar och handdukar och smygande av resultaten bakvägen och framifrån och från ena ledden. Att dra smygen.

Gert Sildh är ett namn som troligen känns bekant för eftersom du läser ju den här spalten. Text-tv startade 1979 och Gert Sildh från Stockholm var travexpert från start. I 30 års tid levererade han sitt V75-förslag varje vecka, fram till sin död i september 2009, 81 år gammal.  Gert Sildh var en riktig doldis, aldrig intervjuad i fackpressen eller med på bild i något travsammanhang.

Som ett ödets ironi sökte jag upp Gert några månader före hans död och försökte övertala om honom att få göra en artikel eller ett inslag med honom i tv.
Vi ringdes några gånger och det blev lite småputter på ämnet trav. Han var mycket trevlig.

-Att medverka i en artikel? Kanske kunde det vänta ett slag, menade Gert Sildh.

Han var lite privat så där.
Efter 30 år som kultfigur i text-tv skulle han få lite uppmärksamhet. Men det blev inte så alltså…

SVT Text uppmärksammade honom på hans jämna födelsedagar, då det för en gångs skull skrevs om tipsexperten som vann enkelradsligan några år, en tävling där samtliga travmedier i landet deltog.
Björn Grundel, tidigare chef på SVT Text, skrev efter Gert Sildhs bortgång om posttjänstemannen som hade spelat mycket teater i sin ungdom.
”Fler än en gång var Gert rejält sjuk – ändå lyckades han alltid på något vidunderligt sätt åstadkomma ett tipsförslag och ringa in det till redaktionen. Vecka efter vecka, i 30 års tid! En fantastisk prestation, som han alltså dessutom gjorde helt gratis. Enda ersättning han fick var inträdeskort till Solvalla ett antal år…”

The Onion och Stig H Johansson efter Sprintermästaren 1983.
Foto: TR Bild

SVT Text startade alltså 1979 och är än i dag Sveriges mest lästa massmedium.
Det här var ju svenskarnas första internet på något sätt. Jag är säkert inte ensam om att ha kamrater som varit ”text-tv-beroende”.
Pratar man text-tv och trav så är Gert Sildh så klart det första namnet som kommer upp för mig. Det andra är faktiskt The Onion, Stig H Johansson gamla stjärna.

En eftermiddag 1983 gick jag in på text-tv för att kolla travresultaten och möttes av rubriken VÄRLDSREKORD AV THE ONION.
Glömmer det aldrig.

Minns att jag tyckte att det var häftigt. The Onion vann Sprintermästaren 1983 på Halmstadtravet på världsrekordtiden (1000-metersbana), 1.12,0 1609 auto.

Startsnabb svarting som året efter, som femåring, vann Elitloppet på Solvalla och Lotterian i Neapel. En av de här lite tråkigt överlägsna startsnabba hästarna. Typ Victory Tilly. Det blev sällan några race när The Onion – ”Löken” – var med. Han var för bra helt enkelt och alldeles för rask i starten för de andra. Vooossh till spets – och sedan var det nästan så att man kunde sätta en etta vid hästens namn i travprogrammet.

Nedan återger jag ordagrant inledningen av Lasse Kinchs intervju i vinnarcirkeln med Stig H Johansson efter The Onions bragd i Halmstad (har inspelningen på VHS).

Lasse Kinch: Det är alltså ingen född varelse som har sett en häst trava fortare på en tusenmetersbana än vad ni har gjort här. Vi är några stycken som är rätt unika. Och allra unikast är alltså The Onion och Stig H Johansson och ägarna kring denna häst. Jag tycker att han är värd en extra applåd, det är helt klart!

(Applåder)

Lasse Kinch: Stig H Johansson ber Reijo Liljendahl hålla i hästen. Behövs det när man travat 12,0?

Stig H: Han är förvånansvärt lugn och samlad efter loppet, ja.

Lasse Kinch: Fantastiskt, Stig. Jag ber att få framföra cirka 7000 människors hjärtliga grattis till det här.

Stig H: Tack. Det är en helt otrolig prestation. Det är inte de allra bästa förutsättningarna och ändå går han så enormt fort.

…och så vidare och så vidare, den gången 1983.

Anders Lindqvist vid kaffemaskinen i januari 2010. 
Foto: Lars Jakobsson, TR Bild

Frusna själar har alltid kunnat värma sig i Anders Lindqvists borg på träningsanläggningen Grosbois en bit utanför Paris. Kaffemaskinen inne i det lilla kontoret har varit räddaren i nöden när vintern slagit fel (eller är det rätt?) i Frankrike.
Lite konjak eller whisky i kaffet har gått att få vid större travhelger som den med Prix d’Amerique.

I vinter kommer Lindqvist inte att vara med och bidra till det trevliga surret vid sin kaffemaskin. Han är fortfarande matt efter operationen och måste vara noga med att inte dra på sig infektioner och förkylningar.

– Jag kommer att försöka hålla service för mina gäster. Däremot kommer jag inte att hålla personlig service, utan försöka hålla mig för mig själv för att inte råka ut för några smittor.
Det kommer att vara öppet här och vi försöker ordna lite trevligt för alla som dyker upp –  men det blir utan mig, berättade Anders när jag pratade med honom i förmiddags.

Världens snällaste Umeåbo i exilen gör alldeles rätt i att vila och pigga på sig. Det brukar annars vara håll igång i borgen med folk i en strid ström från både när och fjärran. Soffan full av hästskötare, transportörer och kompisar från travets Sverige.
Trond Andersen har jag sett i nattsärken gående nerför trappan från sovrummet,  John D Campbell på kaffe hemma hos Anders och Iona, Heinz Wewering studerande travtavlor.
Men ingen har kunnat sköta kaffemaskinen som Lindqvist. Den hakar upp sig ibland.

– Jag håller på att lära upp personalen på maskinen, så det kommer att lösa sig. Inget trav blir det för mig heller på plats. Jag kommer inte att åka till Vincennes förrän kanske till finalen av vintermeetinget i februari. Det blir tv:n och datorn för mig i år, säger Lindqvist.

Heinz Wewering dricker kaffe hos Lindqvist i januari 2010.
Foto: Lars Jakobsson, TR Bild

En gång fick jag ihop ett reportage genom att ställa mig vid Anders Lindqvists kaffemaskin en timme och skildra det jag såg under en helg med Prix d’Amerique.
Det här var 2010 och det var då Heinz Wewering, världens genom tiderna segerrikaste kusk, var en av många besökare som syntes i vimlet med en kaffekopp.
Den tyske travtränaren (närmar sig sjuka 17.000 segrar!) hade nyss fyllt 60 där för åtta år sedan och fick en gratis kopp kaffe av sin svenske kollega när det blev känt. 30 cent, tre kronor, var annars priset för en kopp den gången.
Björn ”Skräcken” Linder och Lena ”Sirocco” Berglund var andra som kom förbi timmen jag stod där.
Sirocco stod och trängdes med kollegerna Anu Halme och Petra Ekh, en trio med var sin värmande kopp kaffe i händerna.

– Det finns inget fik här så jag är ofta här och värmer mig i Lindqvists kontor. Nu när det är kallt och ruggigt är det helt perfekt. Varför envisas fransmännen med att köra världens största travlopp just tiden då vädret är som sämst i Paris? sa ”Sirocco” 2010 då hon fortfarande jobbade åt Stig H Johansson. I våras slutade hon för att trappa ner med Eva och Jonas Klebergs dressyrhästar – detta efter 36 år som hästskötare hos Stig H.

Anders Lindqvist är inne på sin sjätte eller sjunde kaffemaskin sedan han flyttade till Frankrike för 23 år sedan.
– Ett tag hade jag gratis kaffe för alla som kom hit. Men när det börjar kosta 16 000 kronor i månaden och folk kom från hela Grosbois – ja, från hela världen för att ryktet gick om gratis kaffe så var jag tvungen att ställa om maskinen i betalningsläge, säger Lindqvist.

<<<<fortsättning Lindqvist i borgen

Varenne hyrdes in i borgen hos Lindqvist inför sina starter i Prix d’Amerique.
Foto: Martin Langels, TR Bild

Linkan uppskattar att ett hundratal svenska travtränare har bott i borgen under åren. Och då räknar vi inte in alla som varit hyresgäster med sina hästar.
2001 och 2002 hyrde Jori Turja in (som jag tycker) världens genom tiderna bästa travare Varenne i en av boxarna. Det blev två raka segrar i Prix d’Amerique.
Intresset för Varenne var stort. Suget efter kaffe lika så. 2001 och 2002 tvingades man sätta in en extra kaffemaskin i kontoret på Grosbois.

Under åren har det blivit ett tiotal starter i Prix d’Amerique för hästar Lindqvist tränat. Huxtable Hornline och Louise Laukko är exempel på lindqvistska djur i det stora loppet. Bästa placeringen är en femteplats 2000 med stoet Fee de Billeron.

Göran Jerreholt med Jean Michel Bazire på Solvalla 2008.
Foto: Maria Holmén, TR Bild

Göran Jerreholt var en kämpe och en av de vänligaste själarna på jorden. I veckan avled ”Hjärtat” som alla kallade honom i en ålder av 64 år efter att ha kämpat med sin sjukdom i många år.
Det blev en sådan sorglig dag. Jerreholt finns inte mer. Han sörjs av stora delar av travets Sverige och bland kollegerna var det nog travjournalisten Lennart Persson den som kanske stod ”Hjärtat” närmast. Persson var min chef perioden 2002-2008 under min tid på travnet.se.
Hjärtat” extraknäckte hos oss på Daytime/travnet som översättare, så gott som halvfransos efter alla sina år i Frankrike.

Jerreholt log alltid sitt snällaste när jag brukade ställa standardfrågan inför Elitloppet om vilken häst han trodde skulle vinna.
– Jag tror på fransmannen!
Han visste att jag alltid ville ha det svaret. Och han trodde nog alltid på de franska hästarna också.

Jerreholt kunde det där obegripliga språket franska. När han drog hästarna ur travprogrammet inför Prix d’Amerique lät det vackert, som något ur en fransk film.

Lennart Perssons rader facebook/twitter om kompisens bortgång:
”Fick på morgonen ett dystert besked som gjorde mig mycket ledsen. Göran Jerreholt har gått bort. En av de finaste människor jag har känt. Jag lärde känna Göran under Prix d´Amerique 1983. Sedan dess har vi haft kontakten. Året efter vann Peupions Lurabo Prix d´Amerique. En häst som Göran skötte och älskade. Vid varje resa till Frankrike var Göran en hjälpande hand. Han kände alla och älskades av alla. Dit Göran kom stod alla dörrar öppna. Sedan ”Hjärtat” kom hem till Sverige började han hjälpa oss på Dagens Spel med små uppdrag. Alltid på samma goda humör, alltid lika vänlig. Jag kommer att minnas Göran som en verklig vän och en person som spred glädje omkring sig.”
(slut citat Lennart Persson)

Stefan Hultman efter sin seger i lärlingarnas Guldklockan 1983.
Foto: TR Media/KANAL 75

Nu på onsdag 28 november kommer Stefan Hultman till Umåker tillsammans med Svensk Travsports generalsekreterare Johan Lindberg för en kombinerad informations- och berättarkväll.
Före detta Solvallatränaren Stefan Hultman som ju vunnit det mesta som går att vinna i travet kommer enligt programförklaringen att: ”…bjuda på anekdoter och lärdomar från sin långa karriär. Det blir både höjdpunkter och djupa dalar som presenteras på Stefans välkända och uppskattade vis”.

Umåker har fått in över 100 anmälningar och tvingas flytta arrangemanget från Big Spender-logen till läktaren.
När åhörarna tar fikapaus kanske Stefan Hultman får hugga in på den sko han en gång på 1980-talet lovade att äta upp.

Amatören Kjell ”Tjecka” Lundberg köpte hästen Oktober från Solvalla och lyckades rätt bra med den efter köpet. Stefan Hultman hade väl sett hästen hos sin före detta arbetsgivare Karl-Erik ”Kacke” Nilsson på Solvalla och trodde inte alls på affären.
– Vinner den där så lovar jag att äta en sko! sade Hultman under en festkväll på Grand Garbo i Sundbyberg.

Bloggaren ringer Hultman i ett annat ärende och passar på att påminna honom om vadet, eller vad man nu ska kalla det. Utfästelsen?
– Har jag sagt så? Nej, men det lät dumt. Det där har jag faktiskt inget minne av. Jag var kaxig på den tiden, en kaxig Stockholmare! Hade jag dessutom druckit några öl var jag väl ännu kaxigare, säger den före detta Solvallatränaren med ett skratt.

Grand Garbo i Sundbyberg är ett klassiskt partyställe som slår igen nu till nyår. Ägarna har sagt att krogen stängs efter 35 år på nyårsafton i år.
Det är min kompis Stefan Lundberg som berättar om Oktober, Hultman och skoätandet på temat ”alla dessa vad som aldrig infrias”.
– Vi var några killar från Umeå som var nere för att gå på Solvalla och bodde hos min morbror på Fridhemsplan.  En kväll var vi på Garbo och eftersom farsan nyss hade köpt First Harold och Oktober från Solvalla började jag väl prata med Hultman om det där.
– ”Den där kommer aldrig att vinna ett lopp till och gör han det lovar jag att jag ska äta upp en sko” sa han och skrattade.

<<<<fortsättning Äta sko

Kjell ”Tjecka” Lundberg i vinnarcirkeln i Lycksele 1982, intervjuas av Carina Axroth efter en seger med Titon.

Brune hingsten Oktober (e.Captain Rodney-Silver Lou) var ingen stjärna men tog i alla fall nio segrar –varav sju tillkom i Umeå hos Kjell ”Tjecka” Lundberg.
– Det var en riktigt bra häst men han var svår att hålla fräsch. First Harold var en snabbloppare som hade över halvmiljonen på sig som vi inte fick någon ordning på alls. Men Oktober var bra, tog några småsegrar och ledde ett V65-lopp på Umåker med 40 meter då han galopperade i den sista kurvan, berättar Stefan Lundberg.

Sommaren 2017 bloggade jag så här om Tjecka och hans hästar. Länken:
http://blogg.vk.se/wiknerstrav/2017/06/30/tjecka-tavlar-i-lycksele-igen/

Kjell Lundberg blev sjuk och gick bort 1986, endast 48 år gammal.
Oktober skickades till Stig Lindmark i Skellefteå tillsammans med en viss Suitcase som Tjecka hade kört in.

– Stig fick ingen ordning alls på Oktober som inte vann fler lopp. Men Suitcase gick ju desto bättre. Suitcase lämnade oss i mars som treåring och startade efter ett par månader, berättar Stefan Lundberg.
En titt i statistiken visar att Suitcase blev den nionde segerrikaste hästen för Mäster Stig Lindmark.
Hästar Stig Lindmark tog flest segrar med som kusk: Dun Bunter 105 segrar, Sabin 103, Sabestus 67, Mr Anvil 44, Smidig 44, Orrisa 42, Majnetta 40, Sandy Brodda 40, Suitcase 37, Greihard 34, Karlgårds Pia 30, Hambe 29, Hampton 29, Lovin 29, Amos Dote 28, Antananarivo 28 samt Go On 28.

<<<Forts Stefan Hultman

Stefan Hultman tillsammans med Maharajah.
Foto. Thomas Blomqvist, TR Bild/Kanal 75

Onsdag klockan 18.00-22.00 får vi lyssna på vad Stefan Hultman har att säga.
Det var en ung Stefan Hultman som tog det där vadet den där kvällen på Grand Garbo.
Han fick sin första anställning i ett travstall hos Karl-Erik ”Kacke” Nilsson och Kaj Widell på Solvalla.
– Jag började hos ”Kacke” och var där i några månader bara. Det var Kaj Widell och Kacke som hade ett popstall då. Kacke vann ju kriteriet med Pamir Brodde vid den tiden. Sedan flyttade jag till Gunnar Nordin och det var egentligen den första arbetsgivaren jag hade som 16-åring. När jag började hos Kacke hade jag egen häst med mig och jag kommer egentligen inte ihåg vilken slags anställning jag hade då, berättar Stefan Hultman.

I våras bloggade jag om Stefan Hultman och alla hans besök på Umåker genom åren med alla fina hästar han haft.
Länk till bloggen (går även att söka på ”Hultman” i sökfunktionen i högerspalten).
http://blogg.vk.se/wiknerstrav/2018/04/13/hultman-om-nar-generalen-tog-befalet/

Saxat ur den bloggen
”Hultman läser Wikners TRAVliga blogg ibland och flikar själv in lite om Berth Johansson.
Han är född 1963 och kunde mycket om Berth om hans hästar som ung.
– Berth Johansson, jag menar… det var ju Song Key, Al Joe och alla de här. Hästar som man beundrade. Jag var som en nörd då på 1970-talet. Jag åkte upp till Umåker för många herrans år sedan och höll ett litet föredrag på någon stor hästanläggning. Då kom Berth Johansson och hämtade mig på flygplatsen. Jag blev så himla generad, stolt.
– Han visade mig stallet. Här har Gissle stått och här…har den stått. Jag var som ett barn. Jag fick komma hem till Berth Johansson och titta i hans tum med alla priser också. Drack kaffe som Berith bjöd på. Det var fantastiskt för en sån som mig, säger Stefan Hultman.

Jim Frick (vänster) vinner Svenskt Travderby 1989 med Frej Nalan, tvåa på innerspåret Atas Fighter L och Anders Lindqvist.
Foto. P&R/ TR Bild

Umåkers ende derbyvinnare är ju Big Spender 1985.
1987 blev det en halv seger i Svenskt Travderby för banan då Anders Lindqvist, nedflyttad till Halmstad, vann med Atom Knight (och även tränade tvåan i mål Ewing Turf).

Vad som är mindre känt är att det höll på att bli en andra seger i derbyt för Lindqvist. Frej Nalan var Jim Fricks segervapen 1989 och den ägde faktiskt Anders ett tag och insåg att det var en talang efter ett tidigt test med hästen.

– Jag sålde Frej Nalan för en bra slant tidigt. Körde ett tufft jobb med honom som ostartad bara några månader efter jag sålt honom. Hästen lekte då med Zoot Sprint som var ett bra sto i silverdivisionen, säger Linkan.

Men hästen blev alltså såld. Lindqvist behövde pengar och de nya ägarna ville flytta hästen närmare där de bodde.
– När jag berättade för ägarna att Frej Nalan var startklar sa de att de ville flytta honom till Jim Frick, de var nämligen från Hudiksvall och det var närmare till Frick på Solvalla än till mig i Halmstad.
Apropå att Anders Lindqvist var nära derbysegern 1989. Frej Nalan hade sålts från hans stall. Tillråga på allt var Atas Fighter L. tvåa och slagen på målfoto!

Storfavoriten Peace On Earth felade bort sig och Anders satt i ledningen med Atas Fighter L som duellerade upploppet ner med Frej Nalan.
Jim Frick var ju med om en svår olycka på Solvalla och slutade som tränare. Ett derby smäller högt och Frick räknar just sin enda derbyseger som sin största av alla de dryga 5000 han plockade under sin karriär. 

Thimmy Hunt och Håkan Hellerstedt.
Foto: P&R / TR Bild

Journalisten och reklammannen Anders Bengtsson i Umeå brukar vilja ha tips på travet av mig ibland (jag som aldrig vinner för egen del). Frej Nalan hade kunnat vara hans berättar han.

– Vintern 1988-1989 ringde Anders L mig från Halmstad. Han sa att han hade en bra treåring, fyraåring 1989, som var derbymogen, betalningarna var gjorda. Hingsten hette Frej Nalan, Anders skulle träna honom om jag köpte. Jag fick ett par dagar på mig för beslut, men tackade nej. Jag skulle nämligen flytta till Stockholm, för att bli creative director vid en reklambyrågrupp och hade annat att tänka på, säger Anders Bengtsson, i dag pensionär i Umeå.

Bengtsson fick en bra häst i alla fall. Han var delägare i Thimmy Hunt (född 1977) som kommit i historieböckerna för sina 14 segrar från debuten. Håkan Hellerstedt tränade hästen på Umåker.
Thimmy Hunt (bilden tillsammans med Hellerstedt, en häst med snaggad man jag minns från fjortisåren) är tredje värst i landet på att stapla segrar från debuten.
Hellerstedt höll hästen som den bästa han hade tränat när jag intervjuade honom en gång. Thimmy Hunt startade 16 gånger totalt innan han gick sönder.
Thimmy Hunt vann den första upplagan av Norrlands Grand Prix (fyraåringar) 1981. Finalen kördes då på Solänget, och jag var där.

Gustav Lennartson köpte hästen och avlade på honom. Thimmy Hunt fick sju avkommor varav endast en kom till start, Blomman Express (noll segrar på 50 starter).
Thimmy Hunt. Bara Commander Crowe och Legolas är värre med sina 23 respektive 19 raka segrar från debuten.

Anders Bengtsson har förresten en skön historia (bland många) på lager på avdelningen Thimmy Hunt.
Om när hästen tränades för autostart inför Norrland Grand Prix.
Umåkers oval. Synen när Ulf ”Kinkan” Kindberg körde Hellerstedts gula Volvo, Ulf ”Broncho” Karlsson (i dag Dysell) i lastutrymmet med en stege i famnen och Hellerstedt testandes bakom med Thimmy Hunt!

//////
I förra bloggen visades en vägg med autografer från en V65-dag 1979 på Umåker. En namnteckning var svårtydd men flera av varandra oberoende uppgiftslämnare har berättat att det var Ingemar Hallbergs namnteckning, en tränare på Bergsåker.
Hoppas få återkomma om Hallberg med mer fakta och kanske en bild.
////


Jag har spalten Historieskolan (måndagar) i Västerbottens-Kuriren där jag skriver om västerbottnisk historia. Det kan handla om allt från gamla krig till roligt nonsens om korvkiosker.
Forskar lite om bryggerihistoria och har kommit över en bra bok med bl a den här läsketiketten på bild. Norrköpingsföretaget Rockströms.
”V5”. Hur smakade den?
Vore kul att äga. En etikett förmodligen från början av 1960-talet.
Streckspelet V5 lanserades ju 1959 och fyller alltså 60 nästa år.
En jag känner minns hur stort V5 var väldigt länge, både på de egna banorna men främst kanske på storbanor som Solvalla med potterna där.
– Skulle man spela till Solvalla handlade det inte om att analysera in i sista stund. Väldigt länge var det postinlämning som gällde och vid skick till Solvalla V5 var det stopp vid lunchtid – DAN INNAN!

Kanske vi ska utlysa en tävling om fulaste travslipsen?
Denna gula är en 1970-talare från Solänget!
S-et står för Solänget.
”SU”???
Det som ser ut som ett U ska föreställa en hästsko.
Slipsen gavs till styrelsemedlemmar.

Är man bara lite vaken och anstränger sig lite går nästan allt att relatera tillbaka till hemorten. Mitt Umeå har exempelvis många förgreningar i travets Sverige.
Tänker då inte på kända band som dem till Peter Ingves, Håkan Hellerstedt, Anders Lindqvist med flera.
Det är faktiskt så att Erik Adielsson stammar från Västerbotten. Pappan Hans Adielsson föddes i Umeå och så även två av hans bröder.
När jag träffade journalisten Bengt Adielsson en gång hälsade jag honom som en gammal umebo.
– En sanning med modifikation! korrigerade Bengt med ett skratt.

Pappan hette Holger och mamman Ursula och eftersom far i huset var lärare blev det lite flyttande ett tag innan man hamnade i Östersund där hästintresset tog fart för alla – och till sist i Malmö.
– Jag är född 1940, min bror Göran 1942 och Hans 1943, alla tre på lasarettet i Umeå. Då bodde mina föräldrar i Vännäs. Sedan flyttade vi till Vilhelmina några år (troligen mellan 1945 och 1947), 1948 till Östersund och 1958 till Malmö, säger Expressens Bengt Adielsson.

Erik Adielsson med Vera och Ella.
Foto: Mikael Wikner

Min dotter Vera rider och har ett stort hästintresse. En tävlingsdag på Umåker för några år sedan sprang vi på Erik Adielsson på stallbacken. Killen som stammar från Västerbotten ni vet.

Ella och Vera ville att vi skulle ta en bild.
– Hur många segrar sa du att den där farbrorn hade tagit? undrade Vera efteråt.
– Över 4000!
– Oj oj, sa Vera.
Erik Adielsson har fram till dags dato noterat sig för 4922 segrar.

Vera är några år äldre och klokare nu. Efter att ha träffat farbrorn med tusentals segrar var hennes stående att intervjua andra kuskar på stallbacken om just segerantal.
– Hur många segrar har du?
– Tja, kanske 100, kunde någon amatörkusk säga.
– BARA 100! Jag har träffat en farbror som…

Att dra det där med att det finns professionella lånekuskar son kör jättemånga lopp hade man inget för när Vera var i farten.
Till och med min kompis Stefan Lundberg blev lite utsatt. Han som ”inte ens tagit hundra segrar” som barnet fick det till.
Stefan har förresten slutat köra säger han. Synd. Jag tycker att han var riktigt bra som kusk. Egna kallblodet Sluggo och min största favorit genom tiderna var Lundberg lika bra på att köra som alla de andra som fick prova. Stefan kände hästen.
Apropå kompisen Lundberg så har han ett vad att prata om med ständigt aktuelle Stefan Hultman när Hultman kommer till Umåker 28 november för sin föreläsning tillsammans med Johan Lindberg.
Ett vad från början eller mitten av 1980-talet då Stefans familj köpte hästen Oktober från Solvalla och stallet där Stefan Hultman jobbade som lärling på den tiden.
På Restaurang Garbo i Sundbyberg samma kväll lovade Hultman att äta upp en sko om Oktober skulle vinna ett enda lopp till i sin karriär.  Hästen vann åtminstone två lopp efter köpet i regi amatören Kjell ”Kjecka” Lundberg på Umåker.

Hästsko eller sko avsedd för människor. Stefan Hultman får välja om han nu får för sig att hålla vad han lovade den gången…

Foto: Mikael Wikner

Kolla väggen med autografer på gamla inskrivningen på Umåkers stallbacke.
Väggen är riven och så även huset så klart.
I dag finns Pegasus Hästshop på platsen på Umåkers stallbacke och inskrivningen har flyttats till ett nytt hus.
Innan huset revs dokumenterade jag väggen på inskrivningen. En V65-dag 4 juni 1979 fick den dagens kuskar skriva sina autografer på väggen.

Umeå delade omgången med Åmål och banan vid Vänerns strand tog hand om avdelningarna fyra till sex vilka vanns av hästarma Profet Maggiore, Winda Spin och Step Gay.
Vinnarna på Umåker var i tur och ordning: Change – Karl Halvarsson (Klass II), Little Joe – Olle ”Lappen” Lindqvist (silverdivisionen) samt Lorenz – Gustaf Hallén (bronsdivisionen).

Enligt Umåkers sportchef Peter Fahlén finns väggen med autograferna sparad någonstans på banan.
Kuskarna som skrev sina namn hittar ni nedan. Jag har tagit hjälp med att tyda några namnteckningar. Vem personen är som skrivit sitt namn mellan Gustav Hallén och Lennart Nygren i den andra raden har jag inte lyckats få någon reda på.

Raden längst till vänster

Göran Skoglund
Kalle Halvarsson
Åke Dunesius
Ingemar Rehnfors
Stig Lindmark
Stefan Söderkvist
Sigge Reuter
Mats Rånlund
Hasse Svensson
Bertil Rogell

Andra raden
Olle Lindqvist
Ola Selander
Kenneth Näslund
Gustav Hallén
Vem? (kan inte tyda)
Lennart Nygren
Håkan Hellerstedt
Lars Lindberg
Jan-Erik Erikson
Alf Jonsson
Torbjörn Forslund

Tredje raden
Ivan Hellström

Så här firar en vinnare.
Peter Ingves vann Silverörnen i Örnsköldsvik i lördags och firade med bad i tunna och champagne på kvällen. Efterfesten hölls hos Umåkerprofilerna Lena Åström och Anders Nilsson i Stöcksjö utanför Umeå där Ingves hade sitt högkvarter i helgen.
Jan R Larsson och Marie Larsson var några som slöt upp.
– Det bjöds veganmat eftersom dottern blivit vegan och Ingves tyckte att det var gott. Till det serverades god champagne. Det blev en helg med mycket surr och skratt, säger Lena Åström.

En semester i gamla hemstaden Umeå var det tänkt. Ingves hade bara lovat bort sig som kusk åt Håkan Skoglund under Umåkers fredagstrav. Resten var som ett blankt papper.
Dreammoko står hos Björn Goop i Sverige och när Goop inte kunde köra på Solänget bad han om hjälp.

Ingves med beeenet! 
Foto: TR Bild

Det är många som sitter och hoppas på att Peter Ingves ska vinna lopp större tävlingsdagar. För underhållningens skull om inte annat.
För det här är kusken man lita på när det gäller efterspelet. Det blir alltid fest när han vinner lite större lopp. Han är själaglad ända in. Åtminstone verkar det så. Varje gång. Han är oförstörd som ett barn och det är just det som är så befriande.
SM i Maskhållning får andra hålla på med liksom.

Gimmicken med benet i luften började han faktiskt med på Umåker. Den glade finländaren kom till Umeå på stipendium som ung och började hos Håkan Hellerstedt.

– Jag slängde väl upp det någon gång när jag var glad i någon segerdefilering. Snart började folk stå vid staketet och skrika ”benet, Ingves” – och sedan har det fortsatt, berättade Ingves en gång då jag ville höra om historien bakom.
Jag minns benet från tiden då jag började gå på trav nämligen. Det spelade ingen roll om det var vinter och kallt. När Ingves vunnit skulle man ut till staketet och skrika:
– BEENET!

Det var 1977 Inges till Sverige och Umåker för första gången. Det berättar hans gamle arbetsgivare Håkan Hellerstedt för mig en gång (Hellerstedt gick bort 2016).
– Ingves kom på ett tremånaderstipendium den hösten och stannade fram till jul. Han var en klar ”plusvariant” redan från dag ett. Duktig på att jobba, skodde, hade bra hand med hästarna och var en stämningshöjare. Köra lopp kunde han ju också. Han jobbade hos mig i omgångar efter det och att han var av rätt sort skulle ju också visa sig senare, berättar Hellerstedt i min gamla intervju med honom.

Peter Ingves med sonen Axexander på en 13 år gammal bild. 
Foto: Lars Jakobsson, TR Bild

Åsa Bäckman, dotter till framlidne Umåkertränaren Ulf Bäckman, är sambo med Peter och mamma till Alexander.
Bilden är från Stochampionatet 2005 då Ingves nyss vunnit med Fama Currit och pappa får en kram av Alexander.

– ”Alle” är 21 år nu och utbildad elektriker. Men för närvarande jobbar han faktiskt på Clarion hotell i Gardemoen, Oslo flygplats. Hästar har aldrig varit hans grej, det har blivit mycket fotboll och innebandy i stället. Han gillar att spela V75 med sina kompisar, åka på Elitloppet, Sprinternästaren och så men inte hålla på själv. Peter lovade att köra på Umåker och tänkte passa på och ta lite ledigt och hälsa på i Umeå. Då ringde Björn Goop och det blev ju bra det också, säger Åsa Bäckman.

Den här bilden från den nationella Travgalan 2008 är för go. Ett exempel på Ingves skämtlynne. Johnny Takters min!
Foto: Lars Jakobsson, TR Bild

Till något helt annat>>>>>>>>>>>>>>

En burk med fransk kolstybb och lite av Fräkke Frederiks svans.

En gång tog jag med mig lite av Vincennes svarta bana hem. Efter att ha torkat kolstybben på en tidning i en vecka la jag pulvret i en burk.
Kolstybben (kol uppblandad med sand och lera) är ibland föremål för diskussion i Frankrike. Gruvorna blir allt färre och det är inte längre lika lätt att få tag på denna restprodukt från industrin. Dessutom innehåller den metaller och smutsar ner.

Mina korn i glasburken i nostalgihyllan pryder sin plats bredvid burken med Fräkke Frederiks tagel.
Den danske fuxen var framgångsrik och fux och platsade därför som en av min frus favoriter. Fuxar är det något visst med tycker hon.
Jag tiggde till mig några strån av Fräkke Frederiks svans inför en elitloppsstart av Anita Kjaersgaard och kom hem med taglet i en burk till frun.
Ah, hon blev inte så hemskt imponerad. Det var mera jag som tyckte det där var kul och burken blev ståendes inne på kontoret.

Skellefteås Ola Hansson lämnade oss i veckan efter en tids sjukdom.
Heders-Hansson var alltid så tillmötesgående när jag ringde och jagade honom för intervjuer. Först till Västerbottens-Kuriren och tipsen för Umåkers travprogram och Travronden, senare för artiklar för Kanal 75:s räkning.

90 procent av travfolket är tålmodiga och tillmötesgående och älskar att tala om sina hästar. Ola Hansson hade en extra knorr på det där.
– Om jag har tid? Ja, tid är ju det enda jag har.
Sa han alltid. Faktiskt alltid. Hanssons signum.

Tänkte på det där i veckan. Nu har Ola Hanssons tid runnit ut…

Alltid så tillmötesgående och korrekt. Det fick jag också tillfälle att säga till honom under ett V75 i Skellefteå för något år sedan då han satt utanför sin bil i den sista kurvan.
Han blev glad när jag hyllade honom och tackade för den han var.
Det känns bra att jag sa det där till honom medan tid var.

Sista Skriket var en spalt jag hade i VK på 1990-talet. Här uttalar sig Ola Hansson om Nilema Frost.

Så här skriver Skellefteåtravet om Ola Hansson på banans hemsida:

”I går kväll nåddes vi av beskedet att Ola har lämnat oss efter en tids sjukdom.
En av norrländsk travsports stora, bland annat medlem i den prestigefyllda 1 000-klubben, (1 000 segrar).
Ola startade som egen tränare 1976 och vann bland annat championatet på Bodentravet. Flyttade sen till Skellefteåtravet där han blev en av banans stora tränare, med hästar som Speedy Drew, Haiglas, Indiana Bones med flera. Ola var även en flitigt anlitad lånekusk och firade stora framgångar med bland annat Mexi Khan och Barrison, som vann både Svenskt och Skandinaviskt Mästerskap. Ola stannade på Skellefteåtravet hela sin karriär.

Ola gifte sig 1999 med sin stora kärlek Eivor. Ola har också en son i Johnny.

Många fina minnen finns och de kommer vi att bära med oss.
Vila i frid, Ola.”

>>>>>>>>>

Sportens lördagsblandning i VK någon gång 1995.

Ove A Lindqvist får ta det lugnare efter olyckan. Travtränaren från Umeå med drygt 1700 kusksegrar blev ju sparkad under ett lopp och enligt prognoserna nu räknar han med att vara borta i tre månader.
Jag hittade många klipp med Ove i pärmarna när jag sökte efter saker jag skrivit om Ola Hansson, bland annat denna lättsamhet för VK-sporten från 1995.
En påminnelse om att det var travfamiljen Johansson i Buddbyn i Boden som kom på det där med ”Långben”. En familj där pappan Ove ”Buller” Johansson är mest känd (bland annat Greivin och Clear Sign). Sedan flera år har sonen Ola Johansson tagit över och fått fram bland annat Flicka Rigas (1,5 miljoner) och vinnare av silverdivisionen 2012 med Ove A Lindqvist i sulkyn.
Syskonen Ola och Sandra kom på ”Långben” som små. Nu har de en riktig kanon i vardande vid namn Master Blaster, en fyraåring med sex segrar på sju starter.
– Allvarligt. Det här kan vara den bäste de har haft och det vill inte säga lite, sa Ove A Lindqvist i en artikel i Norrbottens-Kuriren i somras.

Ove A Lindqvist vinner V75 med familjen Johanssons Master Blaster under hela 2019.
Vi bestämmer att det blir så helt enkelt.

Nä, det blev ingen travsommar för mig. Det blev en varm sommar på turné med fru, barn och hund.
När jag är på semester ska så mycket annat än trav hinnas med. Så i stället för att svänga in på travbanorna körde vi förbi dem. Jag såg en bit av Örebrotravet på håll och skylten till Axevalla. Hagmyren åkte vi förbi en icke tävlingsdag .

Vi tillbringade tid på västkusten, närmare bestämt i Lysekil där jag min vana trogen insöp atmosfären på Hörnfelts Tobak på Kungsgatan, den stora handelsgatan i Lysekil. Det är härligt med totomatbutiker.
Rakt över vägen ligger biblioteket där jag fyndade boken ”Spelarna” av Olle Högstrand för fem kronor. Har inte hunnit läsa annat än baksidestexten som inleds: ”Denna deckare börjar i Årjäng och slutar på Solvalla…”
Jag har letat Högstrands bok ett tag, minns den från min uppväxt och hade varit beredd att lägga ut ett par hundra åtminstone. Men en femma alltså. Jag, en vinnare.
Då var boken ”Mina bästa travtips” av yrkesspelaren Arne Bårman från Sundsvall desto dyrare på en auktion.

Det var i stora drag min travsommar.

Derbytider och en blogg om norrländskt trav i backspegeln – vi ringer Anders Lindqvist och hör om derbydubbeln 1987>>>>>

xxxx

Lindqvist i ledning med Atom Knight varvet från mål i finalen av Svenskt Travderby 1987. Foto: P&R

Det var veckan efter Anders Lindqvists derbydubbel 1987. Han hade själv kört Atom Knight till seger. Stallets andra häst i loppet, Ewing Turf, slutade tvåa med Thomas Uhrberg i sulkyn.
I ett pressmeddelande från ATG inför V65-finalerna helgen efter hade Lindqvist laddat om med citat: ”en fyraåring som är bättre än både Atom Knight och Ewing Turf”.
Hästen Anders talade om hette Pay The Crown.

– Så där sa jag bara för att elda under pannorna och röra om lite efter derbyt, säger Anders Lindqvist då jag påminner honom om saken.

Nja. Jag skulle tippa att Lindqvist verkligen trodde på det där själv. Han har alltid varit en obotlig optimist och aldrig gillat att hålla inne med saker och ting. Det han tänkt har snabbt formats till ord i munnen vilket gjort honom till en av sportens största personligheter (Björn Ferry, en annan västerbottning, påminner faktiskt om Anders Lindqvist just i detta hänseende).

En genomläsning av gamla Travronden, Guiden-tidningar, lokaltidningar etc ger upphov till många skratt. Journalister som intervjuar Lindqvist har inte sällan reserverat sig med förtydliganden av typen ”nu brukar ju den gode Lindqvist ha för vana att säga så där” eller ”vi vet ju alla att han brukar vara rätt optimistisk, Lindqvist”.
Inför Svenskt Travderby 1987 var det inte många som trodde på att Halmstadtränaren skulle ha så stora chanser. Ja, den ende som trodde att Atom Knight skulle ha ypperligt god chans var väl Lindqvist själv.
Atom Knight (152 för 10) fick dra hårt efter att ha övertagit ledningen av stallkamraten Ewing Turf (425 för 10) och i mål kom man på det nya lopprekordet 1.15,6/2640 meter – långt före de övriga.

– Dubbelsegern i Derby är min största som tränare. Det var väldigt mäktigt att ha både ettan och tvåan i mål i ett så stort lopp. Jag har vunnit många stora lopp med Huxtable Hornline och Activity och derbyt här nere i Frankrike med Extrem Dream som tränades av mig men som stod på gubben Dubois lista eftersom jag jobbade åt honom då. Men inget slår Derbyt 1987, säger Anders Lindqvist.

Atom Knight köptes in av Lindqvist som ettåring under hans tränartid i Umeå. Då hästen kördes in på Umåker-ovalen och fick skrutta omkring första året på slingorna runt banan tycker Anders att det är givet att hästen får ett eget rubriklopp på dennes första hemmabana.
Han kommer med en trevare:
– Jag tycker att Atom Knight är värd det. Kanske Umåker är snabbare än Halmstad, där har hästen inte heller fått något lopp uppkallat efter sig.

Stall Neutral ägde Atom Knight. Bakom stallpseudonymen två länsbor, Stig Englund (före detta Texaco Sävar, numera utflyttad) och Ronny Jakobsson i Robertsfors.
Cathrine Hellberg, skötare till Atom Knight och sambo med Lindqvist vid tiden förtjänar ett eget kapitel och ska också få det i någon kommande blogg. En tegare (Umeå) och framgångsrik amatör i Halmstad som jag haft anledning att intervjua flera gånger de senaste åren. 2006 tilldelades hon Helen Anns pris under Årets Häst-galan i Göteborg.

Noterbart är att norrlänningen Lindqvist, som hade flyttat ner till Halmstad 1985, ett par år innan segern i Svenskt Travderby, faktiskt blev den förste tränaren med Halmstadtravet som hemadress att vinna Svenskt Travderby. Märkligt.
En annan detalj jag inte hade koll på är att Ewing Turf var den första Halmstadtränade hästen att vinna Sprintermästaren (1987). Det krävdes alltså en norrlänning för att Halmstad skulle komma med i matchen.
– Skötaren till Ewing Turf var Ulrika Bertilsson som var väldigt duktig. Tyvärr finns denna fina Lycksele-tjej inte med oss längre, hon gick bort för en del år sedan, säger Anders Lindqvist.

Gratulanterna stod i kö efter derbysegern, men ett samtal ringde Lindqvist själv – till Gustav Express Lennartson i Brattby utanför Umeå.

– Jag ville verkligen ringa Gustav eftersom det var hos honom jag hade börjat med trav en gång i tiden och lärt mig mycket av, säger Anders Lindqvist och drar en av sina imitationer av Gustav (…”du, jämt”…”va”).

Är det VM i fotboll och man dessutom har en travblogg som fokuserar på nonsens och lättsamheter kan inget passa bättre än att riktigt grotta ner sig i Robert Karlssons fotbollsintresse.

Chefen på Umåker har ett intresse för det ”gröna fältets schack” som gränsar åt det sjuka hållet. I VM-tider ser han allt han kan komma över.
Sonen Elis, 18, delar pappas intresse. Elis är anfallare i division 4-gänget KB 65 i Örnsköldsvik och slukar matcher framför tv:n på ett sätt som inte står Robert lång efter.

Till saken hör att Robert Karlsson också var ung och lovande en gång i tiden hemma i Piteå. Bilderna på ”Stora Norrland” (ett namn som travjournalisten Lennart Persson myntat) har jag tjatat mig till av Pitebon David Bröms vars pappa arbetade som fotograf.

– Robert var min tränare i ÖIF. Öjeby IF. Jag var 8-9 år och han något år äldre. Efter lite grävande hittade jag bilderna i pärmen ”Fotbollsåren 1979-80” där jag fann bilden med en trixande Stora Norrland, berättar David Bröms.

Till saken hör att Bröms är travintresserad också, som alla andra ”pitbor” höll jag på att skriva. Familjen har ägt tiotalet hästar under åren och alla har tränats av dansken Kent Friborg.
Efter många år i ”gemet” är Bröms hästägare lite mera på allvar. Alla drömmer om en ”riktig häst” och nu har man fått en i Machiavelli. Hästen kallas för ”Mac” och är fem år. 30 starter (10-4-3)  med 450 000 kronor intjänat.

– Vi har aldrig haft någon häst i Norrbotten utan bara hos Kent som är tränare på Aalborg. Jag försöker åka ner några gånger per år. Machiavelli är verkligen hästen som vi har väntat på i 20 års tid. Nästa start blir på Halmstad den 7 juli i klass I, säger David Bröms.
>>>>Stora Norrland forts

David Bröms ger oss också en detalj av lagbilden från 1979 över Öjebyns D- och E-pojkar födda 69-70 (en bild avfotograferad med iPhone) Tränare Karlsson längst bak. Bröms själv är den coola killen med pilotglasögonen.
Ett tidigt minne av Robert Karlsson från början av 1980-talet.

– Vi var några grabbar som satt på hans rum och helt plötsligt började han referera påhittade travlopp! Och jag lovar. Han låter exakt likadant i dag som då. Oavsett om det är topplopp här i norr eller något kallblodsmontélopp. Det är alltid elitloppsstämning, säger Bröms.

Karlsson är ju mest känd för sitt refererande. Ett reffande han velat dra ner på i perioder. Kanske blir det en variant som Johnny Takter stod för, med en avtackningsdag och sedan comeback kort efter där han bara plockar de skönaste blommorna ur referent-buketten?

Som fotbollsspelare och atlet är Karlsson i dag bara en skugga av sitt forna jag. Han drar höger bak, för att ta det i travtermer, och det där kan aldrig värmas ur heller.
Sonen Elis Karlsson har haft pappa som tränare i många år.
– Han ser mest på nu för tiden och ger värdefulla tips och analyser. Han tränar oss inte längre, han är bara supporter. Annars var hans känsla som tränare hur han kunde ställa och få ut rätt saker av spelarna han coachade i vårt pojklag, säger Elis.
>>>>Stora Norrland forts

Gunnel Fredriksson intervjuas av David Zimmer. 
Foto: Mikael Wikner, TR Bild

Elis har hjälpt till som speaker i tornen några gånger men har inga planer på att fortsätta med inhoppen.
Travintresset i stort blev det inte något av. Elis fick i alla fall börja tidigt.
Jag skrev om lille Elis 2001 på de lättsamma sidorna i Travronden och Västerbottens-Kuriren. Gossen var drygt två år då.
Det blev en hel del trav under uppväxten (även mamman Catharina är ju biten). Elis snappade upp ett och annat. Pappan Robert, känd för sina högröstade ”injobbningar”, satt lugn i soffan framför TV4 en lördag.

Då ställde sig lille Elis plötsligt upp i soffan med plasttraktorn i ena näven och blandade sig i händelserna under ett upplopp:

– KOM IGEN, GUNSAN!!!

Att Gunnel Fredriksson inte var med i just det loppet kunde ju inte Elis veta.

Kevin Oscarsson intervjuas av Johan Amsköld på Umåker 2005.
Foto: Mikael Wikner

I lördags vann han ett V75-lopp på Mantorp och i onsdags satte han dit 62-oddsaren (!) Vespertilio Jet i V86-omgången i Kalmar och orsakade ett ordentligt rens. Ett rens som gav en spelare över fem miljoner kronor på kontot för alla rätt.
Kanske hade spelaren gått på kusken, Kevin Oscarsson?

23-åringen har rötterna i Umeå där pappa Jim Oscarsson inledde travkarriären. Bilden på en tioårig Kevin som blir intervjuad i vinnarcirkeln på Umåker 2005 har jag haft borta länge. Återfunnen på en hårddisk i en låda!
Ett fint ögonblick jag fick till med en enkel kamera den dagen då lillkusken hade vunnit ett av sina många ponnylopp i Umeå.
– Den pojken kan det bli något av, tänkte vi nog.

Johan Amsköld refererade och intervjuade på Umåker den här tiden. Numera är han sportchef på Färjestadstravet och har haft anledning att intervjua Kevin fler gånger de senaste åren.
Numera behöver Amsköld inte huka sig ner för att sätta mikrofonen till Kevins mun.

– Vad tiden går fort. Jag har blivit gammal medan Kevin är ung och talangfull. Kul att se den bilden, jag är 22 vid tiden. Din bild är ju ett konkret bevis på att ponnytravet fostrar kommande toppkuskar och tränare. Kevin Oscarsson och Johan Untersteiner är två bra exempel bland många på det, kommenterar Johan Amsköld.

Kevin Oscarsson med favoritponnyn Danielle på Umåker 2005, tillsammans med mamma Susanne och pappa Jim.
Foto: Mikael Wikner

Kevin körde som lärling in 6,1 miljoner kronor under fjolåret och 76 lopp på 820 starter. Halmstadtränaren Stefan Persson är arbetsgivaren. I sommar börjar Kevin jobba hos pappa Jim igen efter några år ute hos olika tränare.
Kevin får ett smakprov messat till sig av bilderna på sig själv som tioåring.

– Härliga bilder! Det är Danielle på bilden, ponnyn jag vann flest lopp med. Jag vet inte exakt hur många segrar det blev med ponny men jag kom precis över 200 segrar med har jag för mig. I stora travet? Ja, runt 170 segrar i Sverige. Plus cirka tio i Amerika, säger Kevin.

Per Gustafsson med kanonen Viggo Best.

I måndags var det dags för Skellefteås Per Gustafsson att ta sin 1000:e seger som kusk. Det var treåriga stoet Vindpärla som blev jubileumshästen. Ett kallblod så klart.
Per Gustafsson är ju kallblodsexpert och mannen bakom Viggo Best som var igång då jag var liten och såg mina första lopp. Viggo blev en stor favorit för mig.

Alla gillar en vinnare. Viggo Best var kanske den första stora stjärnan jag började gilla när jag började gå på trav.
Viggo Best var ett kallblod från Skellefteå som kördes av en blå- och gulklädd kusk…en dressfärg Gustafsson har hållit fast vid.

1981 blev Viggo Best korad till Årets Kallblod i Sverige. Bokslut efter 189 starter blev: 65 segrar 50 andraplatser och 28 tredjeplatser. I prispengar blev det 827 000 kronor Vad är det i dagens penningvärde egentligen?

Viggo Best sträcker ut för Per Gustafsson
Foto: Kanal 75/ TR Bild

Det var ofta både 20 och 40 och 60 meters tillägg i loppen för dåtidens kallblodselit. Jag minns särskilt en start på Umåker. 1640 meter. Viggo Best stod 20 meters tillägg tillsammans med sin kanske värste motståndare i karriären, Kjell Elvings Lanser.
De här hästarna var så överjävligt mycket bättre än gänget på start. Ofta handlade det om vem av Viggo och Lanser som först lyckades ta sig till ledningen i loppen. Det var också vinnaren.

I det här loppet var hästarna på start bara rundningsmärken. Lanser och Viggo Best vrålandes i tredje- och fjärdespår. Pang. Vid INGÅNGEN till den första kurvan var de ikapp. Lanser tror jag lyckades ta ledningen i det här loppet. Viggo blev hängande och slutade tvåa.

Intervjuade Per Gustafsson för VK för många år sedan och raderna nedan är hämtade från min intervju.

– Ja, Lanser var ju bra han också, säger Per Gustafsson. Det var bara trav i Viggo. Han galopperade bara i undantagsfall då han blev påkörd eller något. Då kunde det bli några galoppsteg innan han snabbt hoppade i trav igen.

Per Gustafsson berättar vidare om familjehästen:

– Han var före sin tid verkligen. Kvaliteten på kallbloden var ju inte så bra på den tiden. Inga travare egentligen och mycket galopper. Viggo gick med sina järnskor men inte så mycket annat i utrustningsväg. Han var oerhört startsnabb och mycket speedig. Men den där speeden blev kortare och kortare med åren. Av de 50 gånger han var tvåa så var det säkert i hälften av fallen som han stannade till, trodde att det var klart. Han bromsade– och blev avslagen till slut. Han var inte oärlig på något sätt utan det var det där, ”nu är det klart”, säger Gustafsson i artikeln.

I aveln lyckades Viggo inte något vidare.
– Det var stor efterfrågan på honom i Norge och övriga Sverige. Men farsan ville absolut ha honom hemma när han blev avelshingst. Så här med facit i hand var det synd att vi inte skickade bort hästen. Här omkring var det mest Steggbest-ston och det blev mycket inavel. Kanske lite dåligt tränat också i många fall när avkommorna började starta, säger Per Gustafsson i artikeln jag skrev för Västerbottens-Kuriren.

Viggo Best med sin mjuka tip-tap-gång.
Var han lika snäll som han såg ut?
– Suveränt snäll. Mycket bra att ha att göra med!