Etikett: skrivande

Mental anorexia

Av Kent Lundholm, 18 september 2018 kl 07:49, 1 kommentar

Mental anorexia. Blir rädd för orden, för att jag inte ska klara av att sätta dem i rätt ordning och ge dem rörelse. I ett av skåpen inne i mitt arbetsrum ligger förarbetet till två romaner. Börjar jag bläddra i någon av pärmarna, vet jag att det kan vara starten till minst två års intensivt arbete. Med ålderns rätt har jag inte den orken längre – särskilt inte då min hjärna numera så lätt kokar över och skapar en mental härdsmälta.

Tiden är ett mått på det som hände före och efter, samtidigt finns en tid som i det tysta ständigt pågår. Den utmätta tiden.

September. Tiden för att plocka lingon. Svamptider. Även den tid då älgen blir brunstig och gräver gropar i skogen. Fåglarna gör sig redo för att i flock flyga söderut. Göken lär ska flyga ensam, med hjälp av stjärnorna till Afrika. Löven gulnar och faller. På marken ligger stela och orörliga maskar.

För övrigt består världen omkring oss mer av ting än av människor.

Skrivandet och Dr Phil

Av Kent Lundholm, 4 januari 2018 kl 08:51, Bli först att kommentera

Uppe i ottan för att packa och stryka kläder. Tittade samtidigt, med ena ögat, på ett avsnitt av Dr Phil. Mannen som kan lösa alla slags problem; från stopp i slasken till att få misstänkta mördare att försäga sig. I slutet av varje show skickas en eller två suputer (ofta män) till något svindyrt behandlingshem i Kalifornien – medan de medberoende kvinnor lämnas åt sitt öde. Trots detta ser jag ofta på Dr Phil; just av anledningen att man dryftar svåra problem som är sprungna ur en dysfunktionell familj. Det är fullt möjligt att suputen är den som bär på symtomen för resten av familjen och blir det svarta fåret. Men då har man glömt att se på helheten. Och genetiken för den delen.

Satt igår och rättade de fel som Lena upptäckt i min text. Det är inte många fel, men det förbryllar mig att trots att jag lusläst texten tre gånger under ett halvårs tid, så fattas det bindeord, ändelser och ord har kastats om i meningarna. Orsaken torde vara min dyslexi. Den har gjort att jag ständigt får kämpa med mitt språk. I det fallet är inget givet. Jag har författarkollegor som skriver igenom texten en, max två gånger, sedan är manuset klart för utgivning. Jag skriver om mina texter minst tio gånger. Minst. Men om jag glömmer det grammatiska, så är min berättelse intressant och spännande. Det intygar min korrekturläsare. Jag har ju alltid varit mer intresserad av dynamiken i mina berättelser (skrönor), än av små stavfel och tjusiga metaforer.

När vi läser och skriver knackar den inre världen mot skallbenet och kräver uppmärksamhet och koncentration. Det är inte ovanligt att somliga bilder följer oss genom hela livet. Händelser som satt djupa spår i våra liv. Men än hur jobbigt detta kan vara, så kräver skrivandet och läsandet att man är ensam med sina monster. När man skriver tränar vi på vår empati, först då kan vi tränga in i andras livsöden. Vi blir helt sonika en aning mindre självupptagna.

För övrigt åker vi till Skellefteå idag; detta efter att ha tillbringat en vecka här på Pig Hill, Umeå. Det är nyttigt att då och då byta miljö.

Superfokus och diabetes

Av Kent Lundholm, 17 november 2017 kl 07:40, Bli först att kommentera

Är uppslukad av min text. Brukar bli det när korrekturläsningen nått nivån för att jobba med kommatering, bindeord, ändelser. Då har det hänt att jag ramlat in i texten och blivit ett med den. Det kan vara farligt. När jag varit inne i slutfasen på mina tidigare romaner, har det hänt att jag ”förlorat” mig själv. Har kanske att göra med den superfokusering som kopplas på, som får oss med ADHD att hamna i en tunnel utan tid och ljud.

adult-2242164_960_720

Jag kan bli sittande till dess arslet domnat bort och ögonen blöder. Men det var nog värre förr. Jag har slutat att skriva om nätterna och håller mig mest till tidiga morgnar och ett pass på eftermiddagen. Det krävs struktur – för det blir ju inte bättre om man skriver tio timmar på raken. Snarare tvärtom. Det blir mer effektivt med pass på två timmar. Men jag känner av mitt superfokus, det finns där och vill få mig att skriva dygnet runt. Jag svarar nej.

Den nya diabetesmedicinen har verkligen haft god effekt. Minus sju kilo på sex veckor och blodsockernivåer som halverats. Varför har ingen läkare ordinerat Victoza tidigare? Särskilt efter jag fick min stroke. En dåligt inställd diabetes i kombination med övervikt är en av de vanligaste orsakerna för att få ytterligare en stroke. Hade jag nu inte varit sjuksköterska i grunden och tjatat mig till en akutremiss till Diabetesenheten på NUS, hade jag väl fått fortsätta med höga blodsockernivåer till dess det exploderat i min skalle.

injecting insulin new

Victoza hjälper kroppen att sänka blodsockret. Det gör även att maten passerar magsäcken långsammare (mättnadskänslan håller i sig längre) och kan hjälpa till att förebygga hjärtsjukdom. Man tappar helt sonika aptiten, vilket är bra om man är en tjockis – som lider av diabetes. Men så var det biverkningarna. Det tycks vara så att ju bättre effekt en medicin har, dess då fler är biverkningarna. Men det är bara att bita ihop.

Det lär ska vara Black Friday i dag. Superrea. Borde kanske åka ut en sväng och köpa några julklappar till reapris, men jag blir så vansinnigt störd av att vistas på platser där folk trängs och pratar i mun på varandra. Så jag skiter i det. Tror mer på mellandagsrean – som fenomen.

William Robertson Davies, (1913-1995) en kanadensisk författare. Han har bland annat skrivit den geniala Deptfordtrilogin.

För övrigt håller jag med författaren Robertson Davies analys: ”Förnuftsmänniskor uppfattar sin lilla avkroksvärld som hela universum och sätet för all kunskap.”

Lyckad föreläsning

Av Kent Lundholm, 16 oktober 2017 kl 10:14, Bli först att kommentera

Måndag, en ny vecka, nya möjligheter, nya bekymmer. I går höll jag en lyckad och rolig föreläsning, inför ett drygt hundratal människor i lokal Odeon på hotel Plaza. Det var muncancerföreningen som höll möte i Umeå. Där var representanter från övre Norrland. Tänk om man fått se en sådan stor och stark patientförening för oss bipolära. Jag fick till rätt nivå, rätt tonläge på föreläsningen och efteråt sålde jag massor med böcker – hade för lite böcker med mig så förlaget får skicka ut till de som blev utan. Men gud så trött jag var efteråt. Min hjärna blir fort trött, utmattad och börjar koka. Somnade vid femsnåret och vaknade strax före tio – och trodde det var morgon.

I april går min prövotid som ”provarbetare” ut, då har det gått två år. Förutom att jag försökt livnära mig som föreläsare och att vara på turné med min och Lindas berättarföreställning, har jag aktivt sökt ett fast deltidsjobb med jämn inkomst, månad efter månad, men vem vill ha en snart sextioårig bipolär person i sitt arbetslag? Eftersom jag nu inte ens får ihop det jag förlorar på minskad sjukersättning och börjar få svårt att klara mig ekonomiskt, måste jag kanske backa bandet och återgå till sjukpensionär på 100 procent. Trist, för jag kan ju fortfarande, har ju idéer, har många böcker att skriva.

För övrigt tenderar skrivandet att bli en kokong av min inre värld, som med tiden, ju mer jag skriver, även blir en självförsörjande energi.

Den kreativa superkraften

Av Kent Lundholm, 27 september 2017 kl 11:09, Bli först att kommentera

Skrivandet flyter på och nu håller slutet på att forma sig. Början (anslaget) och slutet där säcken ska knytas ihop är svårast. Man kan välja ett ett öppet slut (något som brukar reta många läsare som måste veta vad som hände och varför.) Jag lovar att knyta ihop säcken – i varje fall delvis. Själv är jag förtjust med öppna slut – för vad hände egentligen i slutet av ”All världens lycka”? Fick Märta sin älskade Isak?

Hon öppnade dörren och steg åt sidan. Dofterna av livets njutningar strömmade emot honom.
Köttbullar. Pärmos. Murkelstuvning.
”Välkommen”, sa hon.
Isak Nordlund bockade och steg in.

Så slutar All Världens lycka och jag har under åren fått många frågor om det kommer en uppföljning. Jag har svarat nej. Jag är klar med Isak och Märta. Personligen tror jag de fick varandra. Det är så synd att inte romanen blev filmatiserad. Kjell-Åke Andersson skulle regissera och vi jobbade som idioter för att få till ett manus som skulle hålla för 3×60 minuter. Och SVT och dess chef Daniel Alfredsson hade gett tummen upp. Då kom krisen i SVT, allt omorganiserades, Daniel försvann och vi skulle nu lotsa serien genom ett helt nytt SVT Drama – där ekonomin var i botten. Värst var när Kjell-Åke besökte SVT och fick veta att INGEN på den nya dramaredaktionen hade hört talas om filmatiseringen av ”All världens lycka”. Så nära och med ett manus en story som så många föll för. Det var då jag fick diabetes (av stressen) och en rejäl och förlamande depression. Jag blev inlagd och fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Det var då som vårt äktenskap rasade och vi skildes. Då hade jag ingen lust att skriva någon fler roman och filmvärlden kunde dra åt helvete. Men tre år kom min kritikerrosade ”Konungarnas konung från Baklandet”, som blev en försäljningssuccé.

Jag tror att min drift att ständigt skriva nytt och mer, har att göra med den drivkraft som finns i min ADHD. När jag väl får korn på något som fångar intresset, så kan det omvandlas till en superkraft. En kraft som frigör kreativiteten och lusten att skriva. Tyvärr kan denna ”positiva” kraft riva upp revor i ens sårbarhet och släppa in den bipolära sjukdomen på arenan, då är det lätt att förlora kontakten med tiden och blir man dessutom hypoman/manisk, försvinner behovet av sömn. Detta skedde när jag skrev ”Vedtjuven” som publicerades 2012. När jag skrev på slutspurten 2011 jobbade jag dessutom heltid som sjuksköterska. Efter skrivit på slutkapitlen hela nätterna och inte sovit en blund på 48 timmar, gick jag en morgon till jobbet. Jag gick vilse. Hjärtat bultade. Kände mig paranoid. Hade svårt att prata, sluddrade. Till slut släpade jag mig in i läkemedelsrummet, satte mig vid ett bord och lutade huvudet mot det – och somnade. Jag fick sparken för att de trodde jag tagit droger – och jag orkade inte förklara, utan tog med mig hemligheten och gick. Men det blev en roman och historien om ”Vedtjuven” fick liv ett halvår senare.

Så kan ett författarskap se ut.

För övrigt håller det kollektiva missnöjet (med ta mej tusan allt), på att bli en bra grogrund för rasism.

Beslut i fjällmiljö

Av Kent Lundholm, 19 september 2017 kl 06:37, Bli först att kommentera

Det tog oss sex timmar, inklusive bensträckare och lunch i Vilhelmina, att nå fram till natursköna Saxnäs och Ricklundgården där vi ska bo i dagarna de sex. Det är andra gången jag fått ett naturastipendium av Norrländska litteratursällskapet – och det är andra gången jag bor i Annexateljén, med utsikt över Kultsjön och Marsfjällen. Första gången jag var här var i början av 2000-talet, då jag nyligen romandebuterat med ”Svin föder svin”. Det var vid påsktider och solen flödade. Då var min dotter 3-4 år. Nu återvänder jag som en gammal man – denna gång tillsammans med Lena.

Saxnäs.

Det är tänkt (planerat) att jag ska skriva om morgnarna, medan Lena sover. Får se hur det går med den planen då jag kört fast i sista kapitlet på min kommande roman. Då brukar det vara bäst att lägga korrekturet åt sidan och istället ”skriva inne i huvudet”. Kanske kommer jag på en lösningen under en långpromenad eller vid åsynen av Marsfjället? Eller rent av vid dagens besök i Fatmomakke?

Har en hel del att tänka på, inte minst på vad det ska bli av mig. Har ju under snart två års tid provjobbat som ”min egen” och under den tiden plockat bort 25 procent av min sjukersättning, vilket lett till ett ekonomiskt tapp på ca 5000 kr/mån. Pengar som jag försökt få tillbaka genom föreläsningar, framträdanden och en del skrivjobb. Det hela har blivit ett nollsummespel där jag fått kämpa för att försöka dra in 7000-8000 kr/mån för täppa igen förlusten i sjukersättningen. Jag ska ju själv betala skatt, sociala avgifter och återbetala moms. Under sommarperioderna juni-augusti har jag haft noll uppdrag, alltså noll kronor i inkomster – eftersom det inte utövas kultur under sommaren. Märkligt, irriterande. Sedan tycks somliga arrangörer bli förvånade över att man vill ha en skälig ersättning – ”Va, ska du ha betalt. Ni kulturarbetare ställer väl upp gratis eftersom ni har så jävla roligt i ert kreativa skapande …”

Stressen kring detta har lett till en stroke och att jag håller på att förlora min insulinkänslighet. Så vad göra? Krypa in i kojan igen och bli en tyst pensionär vars skrivande får ses som en hobby? Detta ska jag fatta beslut om, kanske här i Saxnäs – samtidigt som jag ska klura ut slutet på min roman.

För övrigt: Vill du veta vad jag tänker, fråga.

Läsandet ökar förståelsen

Av Kent Lundholm, 4 juli 2016 kl 08:01, Bli först att kommentera

Grå slöjmoln. Hopp om värme och sol. Igår besökte vi ett litet gårdsloppis i Örviken. Mest rate. Någon hade samlat ihop allt överblivet och sedan stuvat in det i ett garage. Sen fikade vi på en båt som låg för ankar vid havet. Det är väl sådant man gör i medelåldern. Åker runt i en liten bil iklädd keps och kortärmad skjorta, och flämtar och klagar över tillvaron. Nja, jag känner mig nog mest som en ung man som blivit placerad i äldre mans stora och trötta kropp. Ofta tänker jag: Hur gick detta till? Hur kunde mitt enda liv gå så rysligt snabbt. Det gäller att skynda på att älska och låta sig bli älskad. Tiden är utmätt.

Genom läsandet ökar vår förståelse för omvärlden och om oss själva. Läsandet gör det obegripliga lite mer begripligt. En gång i tiden, i de glest befolkade Norrland, så var det faktiskt kyrkan som bidrog till att folk lärde sig att läsa – detta för att folk skulle kunna traggla sig igenom Luthers Lilla katekes. På den tiden blickade läsandet bakåt, mot det som redan hänt och som genom frälsningen skulle ge en plats i himmelriket. I varje fall om prästen gav dem godkänt efter husförhöret. Men i och med att folk kunde läsa katekesen, så gavs det i smyg möjlighet att läsa annat än det kyrkan tvingade dem till. Det var först under 1900-talet som vi i större utsträckning uppmanades att läsa det som blickade framåt, då ur ett perspektiv av samhällsnytta som fanns i sådan läsning. I dag ska alla läsa deckare med olika varianter pussel som ska läggas för att på sista sidan få veta vem som mördade prästen.

Läsandet och språket är oss icke givna, utan vi måste träna på detta för att bli duktiga. Som små måste vi lära oss att avkoda språket för att förstå ordens innebörd. Det handlar om att knäcka språkets kod, att förstå hur ord delas upp i bitar, lära oss skillnaden på konsonant- och vokalljud, begripa oss på hur rader av tecken bildar ord och meningar. För att bli en bra pianospelare så måste man träna hårt och mycket, någonstans mellan 5000 – 10 000 timmar. Detsamma gäller för läsandet och skrivandet.

Förmodligen måste man träna ännu mer ifall man lider av dyslexi. Dessutom är det på det sättet att en dyslektiker använder mer hjärnkraft, fler delar i hjärnan används, när denne ska läsa och skriva. En dyslektiker måste anstränga sig så mycket för att få ihop orden i rätt ordning, att det blir mindre energi över till att förstå budskapet i texten. Har man dessutom ADHD så ställer koncentrationsproblemen och ett uselt arbetsminne till det ännu mer.

Jag har skrivit om detta i min bok ”Spring Kent, spring!” Beställ boken.

För övrigt kräver medkänsla en stor portion av mod.

Skriver om mig själv

Av Kent Lundholm, 2 juni 2014 kl 11:41, Bli först att kommentera

Svenska fotbollslandslaget är inne i en dyster period. Det vill sig inte. Bollar som far snett, håglösa blickar, uppgivenhet. Det påminner om den hopplösa och mycket dystra perioden under slutet på 70-talet, då en skäggig, något hjulbent Tomas Sjöberg toksprang på alla förlupna snedsparkar från backlinjen. Har för mig att Sjöberg en gång råkade göra mål med skägget, men jag kan ha fel. På den tiden, liksom nu, var det en plåga att se landslaget spela. Ångestskapande i kubik.

Hoppet står till alla duktiga invandrargrabbar. Inte minst juniorerna som faktiskt häromåret tog VM-brons. Men om SD får bestämma så ska de väl kastas ut. Bara blonda med Tomas Sjöberg-skägg får stanna. Fast han var säkert ättling till nån vallon. Med andra ord, det kan bli ett ödsligt land, vårt stolta Svea rike. Och ett landslag utan sådana som Zlatan. Ett ariskt landslag bestående av skäggprydda vikingar som alla sparkar snett.

För övrigt är jag inne i slutfasen av ett kommande bokbygge. Mitt femte. Efter Vedtjuven hade jag flera romanidéer på gång, men valde att lägga dem åt sidan. Hade en viktigare berättelse som pockade på uppmärksamhet. Historien om mig själv, alltså en slags självbiografi. Men ska man skriva en självbiografi vid en sådan ”ung” ålder som 55 år? Jo, om den står i vägen för allt annat, till och med själva livet. Då måste man skriva ner den. Så har det också blivit. Drygt två års jobb, till och från, mängder av faktainläsning (drygt 50 böcker) och oändligt många omskrivningar. Nu sitter jag med det som liknar slutkorrekturet och petar i meningarna, orden, placerar kommatecken på rätt ställe – och undrar vad som får mig att på detta sätt klä av mig naken inför världen? Ja, varför? Utgivningen är planerad till i början av 2015. Då smäller det.

Till helgen åker jag och jäntan upp till Lycksele. Vi ska fira mor Gunhild som fyller 80 år. Jag har svårt att förstå var åren tagit vägen och får en förvånad blick var gång jag tänker på saken. Jag har en känsla av att det är likadant för oss alla, att det innanför den skröpliga utsidan sitter små flickor eller pojkar och viskar med ljus röst: ”Hur tusan gick det här egentligen till?” En bra fråga. Samtidigt ska man akta sig att ständigt och jämt se sig tillbaka, för det enda vi ser är vår egen skugga.

Etikett: skrivande

Mental anorexia

Skrivandet och Dr Phil

Superfokus och diabetes

Lyckad föreläsning

Den kreativa superkraften

Beslut i fjällmiljö

Läsandet ökar förståelsen

Skriver om mig själv

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv