På den gamla handduken finns ett vackert monogram. På min mors, Rut Viola Berggren, f. Andersson, alla lakan, örngott och handdukar finns hennes ID broderat. Ofta mycket konstfärdigt som på den här handduken som hon eller hennes mor Hilda broderat inför giftermålet med första maken Olof Andersson – monogrammet läses alltså RVA (Rut Viola Andersson).
Ibland är det gamla hushållslinnet broderat före giftermålet och jag har hittat kökshanddukar med initialerna HP på. De var således "redo-to-use" innan min mormor Hilda gifte sig med Valfrid Andersson, hon hette nämligen Persson som ogift. Det var viktigt med att ID-märka hushållslinnet förr i tiden när kvinnorna handtvättade hushållets linne tillsammans med andra kvinnor. För hur skulle man annars kunna hålla reda på sitt eget linne?
Idag ID-märker man först och främst sig själv. Märkningen av ens prylar är sekundärt, det är ju bara att köpa nytt om något stjäls. Själva tanken med ett ID är dock fortfarande att man vill ha en egen identitet, något som bara är ens eget trots allt runtomkring förändras.
Jag är dock tveksam inför nästa steg i ID-märkandet, dvs chipmärkning av hela mänskligheten. Då har vi berövats möjligheten att på eget initiativ identifiera oss och återigen blir vi den grå massa vi var före den medeltida revolutionen. Vi anonymiseras och det blir i första hand myndigheter, banker och andra månglare som har någon som helst glädje av vår identitet.
Gomorron!