Lennart Holmlund berättar i sin blogg att han såg gårdagens många tacktal till Maud Olofsson och blev ”mäkta förvånad över att hon avgick”, eftersom hon ”fick hur mycket beröm som helst”. Jag är inte förvånad.

När Maud började blev vald till partiledare 2011 bestämde hade hon ett 10-årsperspektiv. Hon fullgjorde detta. Och det var utifrån en summering av hela hennes partiledarskap som hon i går avtackades, hyllades och fick stående ovationer av Centerstämman i Åre. Och strålade av glädje tillsammans med make och barn.

Det var utifrån detta hon fick allt detta beröm:

• För sitt ledarskap.
• För sin förmåga att vara förebild för kvinnliga politiker.
• För sin tydlighet att stå upp för sin uppfattning även när det blåser.
• För sin kamp mot Göran Perssons ”sociala turism”.
• För sin beslutsamhet att bryta socialdemokraternas regeringsmakt.
• För sitt slit att ta ansvar för ”skattebetalarnas pengar”.
• För sitt mod att bryta dödläget i energipolitiken och få fart på hållbara alternativ.
• För de 2 miljarderna till Inlandsinnovation AB.

För att bara ta några exempel som nämndes. Det var för allt detta hon hyllades.

Jag är väl medveten om att man ifrån Holmlunds håll är missnöjd över det mesta som Maud uträttat. Kanske framför missnöjd över att Centerpartiets Allianssamarbete gjort att (s) förlorat regeringsmakten. Det tillhör politikens villkor.

Men Maud Olofssons uppdrag var att företräda Centerpartiet. Och för det fick hon "hur mycket beröm som helst".

Maud Olofsson i sista stämmotalet i förmiddags inför 1200 stämmobesökare i Åres kongresscentrum. Avspänd och glad. Reflekterade och framtidsinriktad. Principiell och tydlig.Stånede applåder.

För mig var det särskilt två saker som fastnade på näthinnan.

Den ena handlar om Centerpartiets unika förmåga att ge plats för kvinnliga ledare. Nån statsvetare hade försökt förklara och hänvisat till slumpen. Men Maud gav svar på tal:

• ”Det är aldrig nån’ slump när kvinnor får ledarskap! Men det är inte heller nån’ slump att vissa partier inte vågar ge kvinnor ledarskap!”

Den andra handlade om kompromisser som politikens viktiga verktyg.

• ”Fegisarna sitter på läktar’n, slår sig för bröstet och ropar ’Rösta å mig. Jag ger mig aldrig’. Och får inget uträttat! De är dom som kompromissar som är dom modiga! De är dom som förändrar världen”

Och så tog hon farväl med en strof av författaren och poeten Birger Norman

”Man kön gå jenom helle live me’ renhänn’ren.
Men vad ha ejäntligen renhänn’ren uträtte här i väla?”

(Man kan gå genom hela livet med rena händer.
Men vad har egentligen dom med rena händer uträttat här i världen)