Är hemma med sjuk dotter idag och tittar samtidigt ut på regnet som aldrig vill ta slut. Det är ju nu vi behöver snö som gör att det höstgrå vänds till något som är ljusare och trevligare. Fast det är ju bara en tidsfråga innan vi är där.

Mina tankar förs iväg till de som ofta eller alltid ser sig själva stå i ett höstmörker. De som alltid lever i ett gråmulet regn som aldrig vill ta slut. Hur hjälper vi dessa människor? Hur får vi dessa att tro på en dag när solen skiner och snön ligger vit på marken, den där härliga vinterdagen som bara är underbar?

Vi människor är ju väldigt olika i all likhet. Vi är inte bara olika utan även helt unika men samtidigt ömsesidigt beroende av varandra för att fungera. Det samhälle vi lever i ska både kunna förverkliga var och ens drömmar och visioner och samtidigt ge värme och en omfamning till de som mest har behov av det. Hur skapar vi det bäst?

Samhället är vi tillsammans och inga andra än vi kan göra något åt det. alla goda krafter måste hjälpas åt för att minska utrymmet för de krafter som strävar åt andra hållet. Människor har två sidor, onda och goda. Är vi medvetna om det kan vi också styra åt det goda hållet.

Därför håller jag på med politik för att dra mitt strå till stacken. Därför håller andra på med idrott, kultur, biståndsverksamhet, församlingsverksamhet, stödverksamheter av olika slag o.s.v.

Jag tror på individens förmåga att göra gott och att vilja gott men där finns också en sida som ibland vill ont. Varje gång man gör något gott eller säger något uppmuntrande till någon annan känns det bra i hjärtat. Man mår helt enkelt bra.

Jag har bestämt mig för att bli bättre på det denna regniga gråmulna dag.