Om ett hus kunde tala

Men sägnen talar bara till solskenets ljus, historien om ett hundraårigt hus. En ålderdom, en visdom i varje knut vars händer ärvde naturliga beslut. En kraftfullhet i skrymslen och vrår en åker med föda på. Trägolvets struktur av dess bredaste sort som fäder har gått på en gång.

Timrat hus som starkt står kvar för att åter bli beskådad av framtida barn, ett arv i generationer okonstlad och rart en beklädnad enkel och rak. Sägnen visade sin stoltaste far för solen som lyste så klart i dag, den som i grunden sågade och bar de första timmerstockarna.

Tänk där satt jag i kväll med våfflan i hand, rabarbersaften isande kall, i öppenspisens stora sal var våffeljärnet varmt och klart. De gjorde nog så på den tiden och idag år 2009, gräddade värdinnan med varsam hand, på samma sätt den frasiga våfflan.

Den gamla strukturen följde mig, precis som i ett skimmer, jag kände tidsandans hem som i uthållighet byggts av timmer.