Stenkula

Annevi

Vi spelade kula en helg jag och min man, det var kul. Ja nu ska ni inte tänka så fy då! Utan vi spelade det som vi brukade spela när vi var små, då bror och syster fuska till sig en eller två kulor mer, ja så gör väl större syskon ibland de vill vara liksom mer vuxna. Undra vad syrran säger nu när jag uttrycker mig så här, men det kallas väl syskonkärlek vad jag vet att retas med varandra lite grann.

Stenkulor var de vi använde, mörkblå röd gul eller grön tror jag visst det var. De här är av glas de är inte lika bra tycker jag, de glider bara ned svårt att få de i pyramid. Men vi spelade i alla fall, och jag vann.
Kan ni tänka det var det lättaste jag har varit med om i hela mitt liv, inte trodde jag han var så dålig att spela med stenkulor i pyramid. Ja vi får väl ta en match igen men då blir det väl gropen som vi kallar den.

2 kommentarer

  1. Eberth

    Vi spelade kula på gatan en dag,
    en liten folkskolegrabb och jag.
    Jag hade väl femti, han hade fem.
    Vi spelade och han förlorade dem.
    Han snorade till och gav mig en blick, när jag visslade överlägset och gick.
    Men väl kommen till vår port,
    jag tyckte det var något fult jag gjort, så jag gnodde tillbaka, men ingenstans kunde någon säga, var pojken fanns.
    Jag skämdes. Ja, jag skäms för det än, när jag ser dem spela kula igen.
    Och jag ville ge, jag vet inte vad,
    för att en gång få se den grabben glad.
    Men nu är han säkert en stor, stark karl, som släpar och sliter – jag vet inte var.
    Och visste jag det, förslog det ej stort.
    Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
    Man kan inte lämna kulor igen
    och trösta pojkar, som stelnat till män.

    Denna dikt av Dan Salander sitter som handsken i din blogg – eller hur?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.