Min gamla kära sommar trätunna.

Om vi nu ska fortsätta skriva om snön och snöskottningen, så kan jag bara säga att i går kväll gav den mig en stund av glädjen.

Det var lätta snöflingor som hade ämnat falla ned på vår altan den kvällen, och från gatlyktans sken liknade iskristallerna en stor glittrande scen, (tyvärr så kan inte kameran göra det rättvist men för mig var det vackert) och i all denna vita snöprakt så hade jag lyckats skotta fram min gamla grånade sommar trätunna! Vad glad jag blev när jag såg den! Hur jag nu kunde bli glad för en gammal sliten tunna? Det kan man ju fråga sig, men jag hade i fjol höstas satt ned några vårlökar och det hade jag helt glömt av. Åh.. vad jag började längta efter våren, så innerligt började jag längta efter våren. Kanske få uppleva åtminstone några av vårlökarna växa upp ur jorden, och om jag inte mindes fel så hade jag köpt färger av vit, gul och lila.

VÅREN! Hör ni gott folk, våren är snart här och med allt vad det innebär. Härliga tider, skidor och promenader på Vindelälven i den gassande solen, och utflykter med skoter för de som kan och vill. Vet ni! Jag hade bara sådan önskan att kunna göra som dess film Ronja Rövardotter, släppa snöspaden min hoppa upp på altanräcket, och göra ett utrop för den annalkande våren, mot den vintriga himlen.

Men, det hör inte till och så gör man inte i de så kallade normerna och rättesnören som finns här i världen, i byar eller samhällen. Det skulle se allt för konstigt ut att en femtiofemåring har tagit ett glädje skutt upp på altanräcket en sen afton och ropa in våren, och dessutom för några tulpaner som kanske vill växa upp och blomstrar i de allra vackraste färger man kan tänka sig.

Så jag skottade färdigt de få lätta snöflingorna som var kvar på altanen, gick in och satte mig framför tv:n. Men! Jag glömde inte bort min glädje och vårkänsla för det, jag försökte bevara och hålla kvar den i mitt inre och i mitt hjärta.

Tänk att man kan bli så längtansfull för bara några vårlökar!