”Sannerligen är det inte självaste storpappa”

Överskriften och källan är hämtad ur Västerbotten läns Hembygdsförening.

 

Och det handlar om en herre som hette Gustav Rosen.

 

Han föddes 1876 I Sävsjö, Jönköpings län.

1898-1901 var han schaktmästare i Kiruna.

1902 flyttade han sedan till Umeå, och blir redaktör  för Västerbottens Kuriren som började komma ut två år tidigare.

1905 tog han initiativet till barnens dag.

1908 blev han medlem av stadsrevisionen.

1910 ledamot av Umeås stadsfullmäktige.

1912 ledamot av riksdagens första kammare.

1916 dömdes han också till tre månaders fängelse för tryckfrihetsåtal.

1920 blev han ledamot av Västerbottens läns landsting och sedan ordförande i landstinget.

1922-1925 ordförande i statsrevisionen, mellan dessa år blev han också ordförande i statsfullmäktige.

1926-1928 försvarsminister i C.G.Ekmans första ministär.

1929 återvänder han till Västerbottens Kuriren som politisk redaktör.

1931 blev han landshövding i Västerbottens län och lämnar då tidning och riksdag.

Gustav Rosen avled den 10/12 1942.

 

Ni kan undra varför jag skriver om denna man, men någonstans inom mig så fångades jag av hans personlighet i det jag får läsa i skriften. Enligt vad som står i denna bok så verkar det finnas otaliga berättelser om hans lidande för utvecklingen i Norrland, bland annat näringslivet, uppodlingarna, kommunikationer, bebyggelser, liksom om hans engagemang för småfolket gentemot myndigheter och byråkrati. Han hade tydligen personliga relationer till länet och dess människor, även om hans hjärta vurmade mest för Stensele socken och Tärna bygden .

Gustav Rosen verkade vara den som ville upplysa och sträva efter att locka representanter för riksdag och centrala myndigheter till att besöka Västerbotten. 1913 skrev han runt till länets kommuner och tiggde om pengar till en riksdagsmannaresa men med inget resultat, kommunerna ansåg att sådana besök var meningslöst. Han gav ändock inte upp och han började samarbetet med med Bror Abelli Umeå och efterlämnade en film på 308 meter som hette ”Sommarminnen från Västerbotten”, den visades så småningom i Stockholm där inbjudna var flera regeringsmedlemmar, riksdagen, verkschefer, pressen med flera, i hans dåvarande tankar fanns att dessa skulle bli mera välvillig för Norrländska riksdagsmotioner.

Jag skulle vilja avsluta med en insändare i Östersunds-posten, citerad av Gustav Rosen.

”Det hörs så otydligt hos myndigheterna när klagomål kommer från ödebygderna i Norrland.

 

För mig spelar det faktiskt ingen roll i vilket parti han tillhörde, mina tankar vänder sig till hans personliga dåvarande känsla som verkade ömmade för alla fattiga medmänniskor, och för de som kom i kläm av myndigheterna. Han kämpade fast han var en sådan högt uppsatt människa inom olika områden. Jag undrar bara, var han en man som hade ett VÄLDIGT STORT OCH RYMLIGT HJÄRTA MED FÖRKÄRLEK FÖR MÄNNISKORS KAMP ATT FÅ LEVA I TRYGGHET OCH ÖVERLEVA I BYGDERNA. Var det så? I så fall sätter jag hellre en sådan man högst på piedestalen och  inte män/kvinnor som vill sänka Västerbottens skogar.

Med det vill jag önska er alla en god söm och ha det så gott till nästa gång vi hörs här på bloggen.